Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Foto: Khalil Ashawi/Reuters
Världen

Stark rysk närvaro i ett sönderbombat Syrien

Barnen släntrar hem från skolan genom ruinerna i Aleppo. Kriget i Syrien har utplånat stora delar av staden, en av världens äldsta.

Landet går mot en bräcklig fred. Envåldshärskaren Bashar al-Assad ser ut att sitta kvar vid makten. Det hade aldrig skett utan militärinsatserna från Ryssland som nu stärker sin närvaro i regionen.

DN:s Anna-Lena Laurén har deltagit i en pressresa med den ryska armén i Syrien. 

En smäcker minaret har knäckts likt en avbruten stjälk. Ett höghus har blivit av med en gavel, jag tittar rakt in i folks vardagsrum, som i ett gigantiskt dockhus. Fläckiga skyltdockor står som blickstilla silhuetter i förstörda skyltfönster.

I gränderna ligger små restaurangkök utkastade. Dammiga skor, förvridna järngrindar, kläder, spisar, parabolantenner huller om buller. Sheraton hotell står urblåst.

Aleppo är en av världens äldsta städer. Före kriget var den Syriens ekonomiska nerv med 1,8 miljoner invånare – fler än i huvudstaden Damaskus. Av dem har över 30 000 dött och många fler flytt.

Spåren av handelskvarter som sjöd av liv finns kvar, trots att staden är amputerad och sargad till oigenkännlighet. Det syns att ruinerna en gång var välmående kvarter. Här låg en stadsdel där folk köpte juveler, gick till apotekaren och åt på restauranger.

Mitt i förstörelsen tronar gigantiska bilder av Syriens president Bashar al-Assad, han står i helfigur i pressveckad kostym och höjer handen i en triumferande gest. ”I believe in Syria” står det på ett av plakaten. Budskapet är tydligt: kriget är över, det är tid för återuppbyggnad.

Nu är det segrarens historia som skrivs.

Vi befinner oss i östra Aleppo, som intogs av Bashar al-Assads trupper i december 2016 efter ett slag som hade pågått sedan 2012. De här områdena kontrollerades av rebeller och väpnade grupperingar, bland annat Fria syriska armén och jihadistiska grupperingar som Nusrafronten. Den som sände in bombplanen för att krossa dem – och samtidigt döda tusentals civila – var al-Assad själv.

Nu är det han som kontrollerar staden och bestämmer hur det förflutna ska framställas.

Att al-Assad har återtagit inte bara Aleppo utan dessutom större delen av Syrien är tack vare Ryssland. För nästan exakt två år sedan meddelade Vladimir Putin att Ryssland intervenerar i det syriska inbördeskriget. Det massiva ryska luftunderstödet till al-Assads trupper väckte omfattande kritik. Bombmattorna över civila kvarter i östra Aleppo år 2016 var så intensiva att FN:s människorättskommissionär Zeid Raad al-Hussein kallade dem ett sannolikt krigsbrott.

Bashar al-Assad säger att det är priset man måste betala för att bli av med terroristerna. Ryssland säger att man inte deltog i dem. Men det egentliga ryska budskapet, som jag ofta får höra under resan, är att västvärlden borde sluta tramsa om mänskliga rättigheter och vara tacksamma för att Ryssland stoppar IS från att ta över Syrien helt och hållet. Att en diktator som al-Assad är att föredra framför instabilitet.

Så gjordes jobbet

DN har deltagit i en pressresa som ryska försvarsministeriet ordnade till Syrien. I resan deltog bland annat BBC, CNN, The Guardian, AP och AFP. Programmet meddelades inte på förhand och journalisterna hade inte möjligheter att arbeta utan rysk och syrisk eskort.

DN har inte utsatts för någon påtryckning angående vad reportaget ska innehålla eller visat materialet för någon på förhand.

I dag är den ryska närvaron i Syrien etablerad på flera plan. På ryska försvarsministeriets pressresa, som jag deltar i, är ramarna för vad som går att göra strikta. Vi transporteras med militär eskort och att lämna gruppen är förbjudet.

Stämningen i Aleppo är lugn, så lugn att vi till sist tillåts ta av oss våra skottsäkra västar och hjälmar. I de västra delarna, som kontrollerades av regeringstrupper under hela kriget, är förstörelsen inte lika omfattande som i de östra.

Det är tydligt att vardagslivet har kommit i gång igen. Barn går ensamma hem från skolan med sina skolväskor på ryggen. Kvinnor promenerar arm i arm. På det centrala torget lägger man nya gatstenar, omgivna av ett plakat föreställande Bashar al-Assad och ett av en skolflicka som räknar sina pennor.

Foto: Khalil Ashawi/Reuters

Ryska militären tar oss till två skolor i de västra kvarteren. Den första heter Al-Furqan och tillhör de skolor som aldrig stängde under hela kriget, trots att nio elever dog i en granatattack den 20 november 2016.

Vi möts av ballonger, girlanger och sjungande barn. Trettio journalister rusar in i byggnaden och börjar filma i klassrummen där lektioner pågår. Efter journalisterna springer ett följe av ryska officerare och tolkar. Det är ett kaos utan like.

Jag lyckas hitta en lärare som kan lite engelska, Kadi Bakkar.

– Terrorister från hela världen kom till Syrien för att förstöra vårt land. Ryssarna hjälpte oss. Vi håller på med att bygga upp vårt land och ryssarna är våra vänner, säger Bakkar och höjer rösten för att den ska höras över sorlet.

I Alsayedah Mariam-skolan i västra Aleppo sjunger femåriga Mais Mawy och Yehya Youzgadli patriotiska visor för de utländska journalisterna, med Syriens flagga målade på kinderna.
I Alsayedah Mariam-skolan i västra Aleppo sjunger femåriga Mais Mawy och Yehya Youzgadli patriotiska visor för de utländska journalisterna, med Syriens flagga målade på kinderna. Foto: Anna-Lena Laurén

Precis som alla andra lärare jag träffar är han stolt över att skolan fungerade under kriget. En lärare som inte kan engelska säger till mig att hon är från Raqqa och formar med handen ett skägg under hakan. Det betyder IS-män. De kontrollerar fortfarande hennes hemstad – den sista stora staden som IS har kvar i Syrien.

Tragedin efter granattacken är en del av skolans identitet. Ett helt rum har inretts till de dödade barnens minne, med fotografier på väggen mot en fond av det medeltida fortet i stadens centrum. Fortet, ett av Aleppos landmärken, kontrollerades av regeringsstyrkor under hela kriget.

– Nu är det fred. Vi har fått bistånd av både Ryssland och Unicef för att reparera skolan. Det är allt vi begär, säger läraren Rim Salloom.

Rim Salloom är lärare på Al-Furqan-skolan i västra Aleppo. På grund av att de flesta skolor i Aleppo har stängt är skolan överbelastad. Vi gör vad vi kan för eleverna, säger hon.
Rim Salloom är lärare på Al-Furqan-skolan i västra Aleppo. På grund av att de flesta skolor i Aleppo har stängt är skolan överbelastad. Vi gör vad vi kan för eleverna, säger hon. Foto: Anna-Lena Laurén

Enligt henne var det IS som stod bakom granatattacken mot skolan – men IS har aldrig deltagit i slaget om Aleppo. Det syriska inbördeskriget har så många deltagare att syrierna själva ofta klumpar ihop dem.

Före kriget hade centrala Aleppo 620 skolor. Nu har 400 av dem stängt och de kvarvarande är smockfulla. Al Furqan-skolan har 4 000 elever, medan Alsayedah Mariam-skolan som också ligger i de västra delarna har 2 000. Innan kriget var antalet elever 700.

– Vi har barn av alla religioner i vår skola, både kristna, sunnimuslimer, shiamuslimer... det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör. Alla barn är välkomna här. Syrien ska byggas upp på nytt, vi kommer att bli ett land igen, säger rektorn Heyam Malandi.

Barnen har syriska flaggor målade på kinderna. Då och då skanderar de med höga, ivriga röster: Ryssland! Syrien!

Att tala i fred med lärarna är omöjligt. Var vi än går är vi omringade av antingen ryska soldater eller personer från den syriska säkerhetstjänsten Mukhabarat. De sistnämnda följer oss överallt på resan, svartklädda män som säger sig vara med för att trygga vår säkerhet. Dessutom har vi med oss en överstelöjtnant från den syriska armén samt tjänstemän från ryska utrikesdepartementet. Vi är övervakade av minst fyra statliga strukturer från två länder.

Jag lämnar inte min stad, och inte mina barn heller.

Utanför det medeltida fortet i Aleppo står ett provisoriskt kafé bestående av formpressade plastbord, plaststolar och parasoller. Kaféinnehavaren Ibrahim säljer Pepsi, vattenflaskor och turkiskt kaffe i små koppar för en dollar styck.

– Det här är min kompis kafé. Jag hade ett eget kafé före kriget, det låg precis intill. Vi hade turister här varje dag. Vänta så ska jag visa ett fotografi, säger han.

Ibrahim drar fram sin telefon ur fickan. Han visar en bild på tre prydliga caféer täckta av vita baldakiner. Av kaféet längst ut till vänster, det som var Ibrahims, är bara en grushög kvar.

– Jag tänker bygga upp mitt kafé på nytt. Situationen är fortfarande svår, arbetslösheten är stor och många flyktingar har inte återvänt. Men jag lämnar inte min stad, och inte mina barn heller. Vi stannade ju kvar i Aleppo igenom hela kriget, säger Ibrahim.

Vi talar ryska, ett språk som Ibrahim behärskar flytande efter att ha studerat och jobbat i Moskva. Kaféet är fullt av ryska officerare som sannolikt utgör viktiga kunder i en tid när turismen i Aleppo är så gott som obefintlig.

Jag frågar vem som enligt honom bär ansvaret för alla tiotusentals civila offer i Aleppo. Det är en fråga som han undviker att svara på.

– Jag vet inte. Vi försökte bara överleva.

Över hela Aleppo har nya plakat med president Bashar al-Assad ställts upp. Det är segrarens historia som skrivs över en stad som al-Assad själv bombade.
Över hela Aleppo har nya plakat med president Bashar al-Assad ställts upp. Det är segrarens historia som skrivs över en stad som al-Assad själv bombade. Foto: Anna-Lena Laurén

Fakta:Aleppo

Staden Aleppo, som på arabiska heter Halab, är en av världens äldsta, fortfarande bebodda städer. Den har troligen varit bebodd sedan ca 4300 f.Kr. Under romarriket och den bysantinska tiden var den en förmögen handelsstad. På 600-talet erövrades den av araberna och på 700-talet byggdes Stora moskén eller Umayyad-moskén.

Under det ottomanska imperiet blomstrade Aleppo som en knutpunkt i handeln mellan Europa och Orienten. Efter att Syrien blev självständigt blev Aleppo ett av landets industriella centrum och befolkningstalet sköt i höjden.

Mellan 2012 och 2016 krigade beväpnade grupperingar och regeringsstyrkor mot varandra i Aleppo. I dag kontrollerades den helt och hållet av regeringen. Antalet döda uppgår till över 30 000 och en stor del av stadens invånare har flytt till Turkiet och Europa.

Några hundra meter nedanför backen ligger Aleppos östra kvarter och den UNESCO-skyddade Al Madina-souqen. Före kriget utgjorde de ett kulturellt världsarv, en av världens få helt bevarade medeltida handelskvarter som fortfarande fyllde sin ursprungliga funktion. En stor del av dem ligger i dag ruiner. Mahmoud Akkam, mufti i Aleppo, säger att den som förstörde stadens urgamla stadskärna var ”extremister och terrorister.”

– Det går inte att kalla dem något annat. Deras mål var att förstöra och förinta det som människan har skapat med sina händer. Att skada mänskligheten, säger Mahmoud Akkam.

Han låter sig intervjuas av journalistgruppen på innergården till Aleppos stora moské, Umayyad-moskén från början av 700-talet. Dess minaret och delar av väggarna förstördes under kriget. På frågan om ryska bombplan har ställt till med några skador svarar muftin nej.

– Absolut inte. Det var terroristerna som gjorde det.

Enligt Mahmoud Akkam behövs 14 miljoner dollar för att reparera den skadade moskén. De pengarna kommer från Ryssland – närmare bestämt Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov.

– Han erbjöd sig att låta sin fond stå för renoveringskostnaderna. Först tackade vi nej, men han insisterade. Vi tillhör ju samma religion. Så vi beslöt att ta emot bidraget.

Den så kallade Kadyrovfonden är hårt kritiserad i Ryssland, eftersom Kadyrov har samlat ihop en förmögenhet dels genom att stoppa pengar ur statsbudgeten i egen ficka, dels genom att tvinga invånarna i Tjetjenien att betala en del av sin lön till fonden. Dessa omständigheter vill muftin Mahmoud Akkam inte kommentera.

– Jag dömer en människa utgående från hennes gärningar. Ramzan Kadyrov sträckte ut en hjälpande hand i denna svåra timme. Precis som vi kämpar han mot terrorism och extremism i alla former.

Lite efter sex på morgonen går solen upp över Khmeimim. Den ryska basen i västra Syrien badar i ett mjukt, grovkornigt ljus. Om några timmar kommer det att vara vasst och hårt som glas.

Dags för bombplanen att lyfta. Vi står vid kanten av landningsbanan.

– Där kommer ankungen! ropar en av officerarna.

Ett par hundra meter bort taxar ett plan ut på landningsbanan. Det är en SU-34, ett stridsflygplan med konkav nos som inom den ryska armén kallas utionok eller ankungen. Under den två år gamla ryska krigsoperationen i Syrien har den använts så gott som dagligen.

– Ett av våra bästa plan som klarar både att anfalla och bomba, säger en rysk officer medan SU-34:an tar fart.

Precis när det passerar oss ger det ifrån sig en knall, så hård att jag spontant stoppar fingrarna i öronen. En het luftvåg sköljer över oss, planet har fått en extra bränslekick och rusar förbi i över 200 kilometer i timmen. Det höjer sig i luften, har på ett ögonblick tredubblat sin fart och är borta. Uppe i luften når det snabbt över tusen kilometer i timmen.

Det kommer att ta planet ungefär en timme att flyga till Deir ez-Zor, släppa sin bomblast och flyga tillbaka. Den östra provinshuvudstaden Deir ez-Zor, tio mil från irakiska gränsen, var IS sista stora fäste i östra Syrien. Syriska regeringsstyrkor bröt belägringen av staden i början av september och nu pågår upprensningsoperationer på västra sidan av floden Eufrat där IS-krigare fortfarande finns kvar.

De ryska bombningarna har fördömts av en enig västvärld. Människorättsorganisationer som Human Rights Watch säger att de har lett till ett stort antal civila offer. De kritiserar också både syriska regeringsstyrkor och Ryssland för att använda förbjudna klusterbomber. Dessutom har Ryssland anklagats för att urskiljningslöst bomba motståndare till al-Assad, inte bara jihadister.

Ryssland svarar alltid på samma sätt: med att förneka att den sortens bombningar över huvud taget har ägt rum.

– Vi bombar inte städer, det finns inget förnuft i det, säger Igor Konasjenkov.

Foto: Anna-Lena Laurén

Han är talesman för det ryska försvarsministeriet och den som leder pressresorna till Syrien. Solbränd och på gott humör står han vid landningsbanan och pekar ut olika planmodeller.

Human Rights Watchs rapporter om att bombningarna är inexakta och leder till att till exempel torg och skolor har träffats förnekar han på rak arm.

– Vi riktar oss in på att splittra terroristerna. Vi bombar deras lager, deras knutpunkter, vi ser till att hela tiden stressa dem så att de inte hinner gruppera om sig. IS är en svår fiende. De gör väldigt hårt motstånd och de vet hur man organiserar sig. Vi har fått otroligt mycket konkret fälterfarenhet i Syrien, den sortens erfarenhet som är ovärdelig för vilken armé som helst.

Där jag står invid landningsbanan i Khmeimim och ser plan efter plan lyfta kan jag formligen känna det ryska självförtroendet växa.

– Amerikanerna klagar ibland på att vi flyger för nära, ropar en officer genom oväsendet. Men allt beror på piloten. Våra piloter är bäst i världen. De har större flygerfarenhet än de flesta och korta avstånd är inget problem för dem.

I fjol meddelade Vladimir Putin att den intensivaste fasen i den ryska Syrieninterventionen är över. Men Ryssland har inga planer på att lämna Syrien. Moskva har fortfarande kvar en omfattande militär infrastruktur, plan i luften 24 timmar om dygnet och basen i Khmeimim som är leasad på 49 år. Den ligger ett femtontal kilometer söder om Latakia, mitt i tät bebyggelse på den syriska västkusten. När vi flyger in på morgonnatten i ryska militärens passagerarplan ligger landningsbanan som en mörk rektangel mitt i ett hav av ljus. Basen är placerad mitt i en tätort och är så gott som fastvuxen med förorterna kring Latakia – ett fäste där stödet för Bashar al-Assad är bergfast.

Den ryska militärbasen Khmeimim i västra Syrien är leasad på 49 år. Vid flygfältet har ett antal herrelösa hundar bosatt sig. De har blivit ett slags maskot för de ryska soldaterna.
Den ryska militärbasen Khmeimim i västra Syrien är leasad på 49 år. Vid flygfältet har ett antal herrelösa hundar bosatt sig. De har blivit ett slags maskot för de ryska soldaterna. Foto: Anna-Lena Laurén

Khmeimimbasen är som en rysk stad i miniatyr. Här finns ett välutrustat gym, en kyrka, oändliga rader vita baracker och jättelika affischer med bilder av Bashar al-Assad och Vladimir Putin. Sloganer som ”Äran och fosterlandet står över allt” och ”Ett starkt Ryssland är ett obesegrat Ryssland” pryder väggarna. Rossija 24, den stora statliga tv-kanalen, har en egen redaktion där man kan sända inslag med satellit.

Basen har en fältpräst och en imam. Många av soldaterna är muslimer från Kaukasien. Ironiskt nog finns kaukasier även på andra sidan – flera av IS ledande kommendörer är tjetjener eller dagestanier.

Längs vägen mot Khmeimim hänger stora fotografier med Putin och Bashar al-Assad sida vid sida. En skylt förkunnar på ryska: ”Syrien och Ryssland är tillsammans. Tack Ryssland!”

Hit flyger ryska försvarsministeriet regelbundet in journalistgrupper. För varje gång gör man allt längre resor inom landet. Syftet är klart: Att visa hur Ryssland, i samarbete med Bashar al-Assad-regimen, bit för bit återtar kontrollen över landet.

– När vi kom till Syrien 2015 hade landet kanske en månad kvar att leva som sekulär stat. Nu har 85 procent av det syriska territoriet befriats från islamisterna. Det kommer snart att vara hundra procent. Det är en tidsfråga innan Syrien är helt befriat, säger Igor Konasjenkov.

Att 85 procent av Syrien inte längre kontrolleras av jihadisterna betyder inte att det kontrolleras av al-Assad. Över stora områden styr Fria syriska armén, kurdisk gerilla och andra grupperingar. Enligt Londonbaserade Syrian Observatory for Human Rights kontrollerar al-Assad i dag ca 48 procent av landet. Där ingår dock nästan alla stora städer utom Raqqa.

Att Ryssland samlar fälterfarenhet i Syrien är uppenbart. Det är en kommentar som jag hör flera gånger under resan: Syrienoperationen har höjt den ryska militära förmågan med flera snäpp.

En lång tid efter Sovjetunionens fall betraktades ryska armén som en koloss på lerfötter. Ännu under kriget i Georgien 2008 förekom det till exempel att ledarna för truppförbanden var tvungna att ringa varandra med mobiltelefon eftersom radiokommunikationen inte fungerade.

Vi gör samma saker som tidigare, men mycket snyggare och effektivare.

Sedan dess har Putin gjort enorma satsningar på att rusta upp armén. Det märks. Alla officerare jag träffar säger samma sak: Tekniken har blivit bättre. Utrustningen är modernare. Maten godare. Uniformerna ändamålsenligare.

– Vi är på en helt annan nivå i dag i jämförelse med ett par år sedan. Det är som skillnaden när man skriver med en blyertspenna i jämförelse med kulspets. Vi gör samma saker som tidigare, men mycket snyggare och effektivare, säger Igor Konasjenkov.

Förhållandet mellan Ryssland och USA i Syrien är ytterst ansträngt – men man kommunicerar. Informationsutbytet mellan den amerikanska och ryska armén i Syrien har återupptagits efter ett kort avbrott i somras då Ryssland meddelade att man slutar informera USA efter att amerikanerna hade skjutit ner ett syriskt plan. Enligt den ryska militärledningen i Syrien informerar man nu USA i förväg om var man ska bomba och när.

Mellan raderna är budskapet ett annat: Amerikanerna är amatörer som inte vet vad de vill i Syrien.

Det vet däremot Ryssland, och man har i praktiken redan uppnått sitt huvudmål; nämligen att inga stora beslut längre kan fattas utan att involvera Moskva.

Den ryska interventionen i Syrien

Ryssland intervenerade i det syriska inbördeskriget i slutet av september 2015. Enligt Putin var det enda möjligheten för att stoppa jihadismen från att spridas utanför Syriens gränser. En stor del av de utländska jihadisterna som reser till Syrien kommer från det forna Sovjetunionen.

Interventionen bestod i huvudsak av luftunderstöd till Bashar al-Assads trupper. Det ryska stödet till al-Assad, som upprepade gånger har bombat sin egen befolkning, ifrågasattes på högsta nivå. Inom EU diskuterade man nya sanktioner mot Ryssland. Storbritannien, Frankrike och Tyskland ville att personer och organisationer som kunde kopplas till bombningarna skulle få sina tillgångar i väst frysta. Sanktionerna verkställdes dock inte eftersom de övriga EU-länderna, bland annat Italien, motsatte sig dem.

Enligt Londonbaserade The Syrian Observatory for Human Rights har 3089 civila dött i de ryska bombningarna. Amnesty International anklagar Ryssland för krigsbrott eftersom man enligt Amnesty medvetet har valt civila mål.

De ryska förlusterna hittills är 17 fallna soldater. Kostnaderna medan bombningarna pågick som intensivast uppgick till mellan 2,3 och 4 miljoner dollar per dag.

Det ryska inflytandet i Syrien når vid det här laget både brett och djupt. Ryssland har utbildat 600 syriska minröjare och planerar att fortsätta utbildningen åtminstone två år till. Ryska militärpoliser övervakar gränsövergångar mellan regerings- och oppositionskontrollerat område. Under våra fem dagar i Syrien rör vi oss mellan Latakia, Aleppo och Homs med rysk militär eskort. Syrisk militär är också närvarande, men det står klart att Ryssland har stor frihet att röra sig var man vill.

Den senaste stora triumfen är syriska arméns framgångar i östra Syrien – ett område som Ryssland gärna vill visa upp.

AN-26 är ett sovjetdesignat transportplan, en av ryska arméns mest trofasta arbetshästar. Vi sitter på bänkar längs väggarna och har placerat all vår skottsäkra skyddsutrustning i gången. Vi vet inte vart vi är på väg – det meddelar officerarna aldrig innan vi är framme vid destinationen.

Planet landar på en militär flygplats öster om Aleppo. Där kliver vi upp i bepansrade Taifun-fordon, ett rysktillverkat militärt transportmedel som klarar både minor och vägbomber.

Resan går söderut. Det visar sig att slutmålet är Okeirbat, en mindre stad fem mil öster om Hama som hölls av IS fram till början av september i år.

Resan tar totalt fyra timmar eftersom vi av säkerhetsskäl är tvungna att göra en lång omväg. Under det senaste året har de här trakterna återtagits från IS by för by av regeringstrupper. Att stanna är för farligt, området har inte blivit röjt på minor och rester av IS-styrkor kan finnas på avstånd.

I Okeirbat, som tidigare hölls av IS, visar ryska armén upp en verkstad där IS byggde om stridsvagnar som hade tagits som krigsbyte av syriska armén. Flera av stridsvagnarna skulle proppas fulla med trotyl och användas av självmordsförare.
I Okeirbat, som tidigare hölls av IS, visar ryska armén upp en verkstad där IS byggde om stridsvagnar som hade tagits som krigsbyte av syriska armén. Flera av stridsvagnarna skulle proppas fulla med trotyl och användas av självmordsförare. Foto: Anna-Lena Laurén

Vi reser mil efter mil på en landsväg kantad av sprängda hus, gapande svarta fönsterhål, ruiner och ödeläggelse. I några byar har optimistiska butiksinnehavare ställt upp en affär mitt i förstörelsen, men ju längre bort från Aleppo vi kommer desto färre människor och fordon syns till. Till sist ser man inte en levande själ. Vi kör igenom ett spöklandskap, ett förstört, våldtaget och förött land.

På ett märkligt sätt påminner mig det här landskapet om vad jag har sett utanför Tjernobyl. Där har byarna bara övergivits, inte förstörts i krig. Det här är värre. Men känslan är densamma: Ordlöshet inför människans gränslösa kapacitet att förstöra.

Fram till början av september i år var Okeirbat ett viktigt IS-fäste i Hama-provinsen. Nu är den övergiven – en dammig gata genom öknen, kantad av byggnader utan väggar eller tak, nakna betongpelare fulla med kulhål. När vi rullar in i staden hör vi artillerield i bakgrunden. IS, som kördes ut ur staden i början av september, är inte långt borta och de vet att vi är här.Aleksandr Lapin, befälhavare för de ryska trupperna i Syrien, håller en snabbt improviserad briefing i ett gammalt grönsakslager där IS har byggt upp en verkstad för stridsvagnar. Enligt honom bodde det 10 000 människor i Okeirbat före kriget. Under IS terrorstyre sjönk invånarantalet till 2 500.

– Vi hittade den här verkstaden med hjälp av drönare. Det som ledde oss hit var helt enkelt spåren efter larvfötter. IS har flera sådana här verkstäder där de reparerade och förbättrade stridsvagnar som de hade stulit av syriskaarmén, säger Lapin.

Han förevisar i detalj stridsvagnarna i depån. IS specialitet är så kallade shahid-stridsvagnar. Det betyder fordon fullproppade med trotyl och styrda av självmordsbombare som kör rakt in i vägspärrar eller syriska arméfästen. Förödelsen de ställer till med är fruktansvärd.

Vi hittade verkstaden med hjälp av drönare. Det var spåren efter larvfötter som ledde oss hit, säger Aleksandr Lapin i IS:s stridsvagnsfabrik. Lapin är stabschef och leder de ryska trupperna i Syrien.
Vi hittade verkstaden med hjälp av drönare. Det var spåren efter larvfötter som ledde oss hit, säger Aleksandr Lapin i IS:s stridsvagnsfabrik. Lapin är stabschef och leder de ryska trupperna i Syrien. Foto: MARIA ANTONOVA

– När en sådan här stridsvagn exploderar förstör den precis allt på 300 meters avstånd. Men vi har lärt oss bekämpa den. Nu när vi har tagit både Okeirbat och Deir ez-Zor har vi äntligen alla förutsättningar att slutgiltigt eliminera IS i de östra delarna av Syrien. Vi kommer att utplåna dem till sista man, säger Lapin.

”Vi” betyder syriska regeringsstyrkor och iranska milisgrupperingar i samarbete med ryska luftkrafter.

Bakom en svartmålad mur på andra sidan vägen hade IS sin sharia-domstol. Glasskärvor och stenar knastrar under fötterna i det utbrända huset. Ett rum är fullt av brända papper – protokoll från rättegångar där IS, med en syrisk överstelöjtnants ord, ”dömdes enligt lagar som inte hade något med islam att göra”.

På avstånd mullrar artilleri. IS markerar sin närvaro gång på gång. Avståndet är visserligen för långt för deras hemmagjorda granater och Lapin håller briefingen utan att bära varken skottsäker väst eller hjälm. Men efter tjugo minuter blir det snabb avfärd tillbaka till Khmeimim.

Rysslands närvaro i Syrien är både militär, politisk och humanitär. Medan situationen nu verkar hålla på att mynna ut i en skakig fred har man inrättat fyra så kallade nedtrappningszoner i hela landet. Det betyder områden som kontrolleras av oppositionen och där förhandlingar mellan al-Assadregimen och oppositionen har inletts.

Extrmistiska organisationer som IS eller Hayat Tahrir al-Sham (tidigare Nusrafronten) godkänns inte som partner i nedtrappningszonerna. Mot dem för man krig utan att förhandla.

Ryska soldater delar ut konserver, mjöl och te utanför Homs. Plastpåsarna är prydda med ryska och syriska flaggan.
Ryska soldater delar ut konserver, mjöl och te utanför Homs. Plastpåsarna är prydda med ryska och syriska flaggan. Foto: Anna-Lena Laurén

En av dessa zoner befinner sig norr om staden Homs, utanför al-Dar al kabirah, ett område som kontrolleras av Fria syriska armén. Gränsövergången mellan regerings- och oppositionskontrollerat område övervakas av rysk militärpolis, som kontrollerar att ingen bär med sig vapen in och ut. Folk står och köar på bägge sidor av gränsen.

Inne på området delar ryska soldater ut humanitär hjälp – plastpåsar med mjöl, te, socker och konserver. En växande folksamling slåss för att ta sig fram till lastbilarna där soldaterna langar över påse efter påse, samtidigt som de skriker åt barnen att de inte får klättra upp på lastbilsflaket.

Min svärson har dött och vi har ingen som kan försörja familjen.

Med en lättad min i sitt härjade ansikte lösgör sig svartklädda Najuf Steif ur folkhopen. I var hand bär hon en plastpåse förnödenheter, prydda med den ryska och syriska flaggan.

– Det är för mina barnbarn. Min svärson har dött och vi har ingen som kan försörja familjen. Jag är glad över hjälpen, men det skulle behövas mycket mer, säger hon.

Najuf Steif bor på området som kontrolleras av grupperingar som som säger sig vara en del av syriska armén. Zonen har länge varit isolerad, vilket har lett till varubrist och höga priser. Det är först på senare tid som gränsövergångarna har öppnats upp.

– Vi har väldigt lite vatten på andra sidan, det måste hela tiden hämtas in, säger en man som vill vara anonym. Han köar han för att släppas över gränsen. I famnen bär han plastpåsar fyllda med mjöl och brödkakor som han har köpt på den regeringskontrollerade sidan.

Jag är glad över hjälpen, men det skulle behövas mycket mer, säger Najuf Steif, som precis har fått humanitär hjälp. Hon bor på ett område som kontrolleras av grupperingar ur Fria syriska armen, där matpriserna är höga.
Jag är glad över hjälpen, men det skulle behövas mycket mer, säger Najuf Steif, som precis har fått humanitär hjälp. Hon bor på ett område som kontrolleras av grupperingar ur Fria syriska armen, där matpriserna är höga. Foto: Anna-Lena Laurén

Blir det fred? undrar jag.

– Hur ska jag veta det? Vi vill bara leva!

Mellan gränsövergångarna har ryska armén inrättat en ambulerande läkarmottagning. Där står Khalid Djadan och väntar med fyraåriga Maria Djadan i famnen. Invid står sonen Abedrahman. Pojken är tolv år men den tunna, magra kroppen ser ut som en tioårings.

Det gör däremot inte blicken. Barnets ögon är en vuxen människas. De har sett allt.

– Vi har dålig tillgång till läkare på andra sidan och maten är tre gånger så dyr. Därför är jag glad över att gränsen nu har öppnats, säger Khalid Djadan. Han visar upp ett ärr i Marias handflata som han vill att läkaren ska titta på.

Såret har läkt för länge sedan. Jag förstår inte varför läkaren ska titta på ett gammalt ärr, men inser att frågan är för komplicerad för den nivå av engelska som den syriska tolken talar. Men jag kan gissa. Det är sannolikt flera år sedan de här barnen över huvud taget såg en läkare. Om jag var Khalid Djadan skulle jag också passa på när möjligheten äntligen dyker upp.

När de får träffa en läkare nästa gång är höljt i dunkel. Vad morgondagen ska föra med sig är fortfarande ett stort frågetecken för de här människorna.

För Ryssland står det klart att det huvudsakliga jobbet redan är gjort. Bashar al-Assads position är säkrad och Moskva är en nyckelspelare i regionen.

– Jag tror att freden är här snart, säger Mohammad, en av de anställda på vårt hotell i Latakia som jag smiter ut på stan med för att köpa arabiska sötsaker en förmiddag när vi sällsynt nog får vara lediga.

I Latakia är det fred, men den ekonomiska situationen är svår. Husen är nedgångna, gatorna fulla med skräp, hotellet där vi bor står halvtomt och sedan kriget började har Mohammads lön i praktiken krympt till en tredjedel.

Mohammad är alawit, precis som president Bashar al-Assad. Han är inte entusiastisk över sin president – han anser bara att det inte längre finns något alternativ.

– För många människor har offrats i det här kriget. Men al-Assad kommer att sitta kvar eftersom ryssarna backar upp honom. Det är helt uppenbart. Det är stormakterna som avgör det här kriget. Och nu ser det ut som att de börjar vara överens om saken.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.