Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Stormning rakt mot kulsprutan

• Första världskriget 1914–1918 satte djupa avtryck i Europas historia. I år firas 100-årsminnet av kriget och människor från hela världen söker sig till krigsskådeplatserna.

• På åkrarna i norra Frankrike utspelade sig ett av världens blodigaste slag. Här i Somme dödades 19 000 unga brittiska soldater under stridernas första dag.

• En svensk gymnasieklass på studieresa går tyst bland gravstenarna, studerar namn och årtal. Någon viskar: ”Kolla, han var bara 16 år”.

• I dag fortsätter DN:s serie om första världskriget.

Solen går ned över fälten utanför den lilla staden Fricourt i franska Somme. Läraren Katarina Kvennberg från Katredalskolan i Lund står på en kulle med utsikt över nejden och samlar en grupp ungdomar omkring sig.

– Titta där bakom träden. Ser ni, säger hon och pekar.

Eleverna kikar mot den där platsen nedanför kullen som de vet ska skymta mellan bladverken. Stämningen blir laddad.

De står på samma ställe som de unga soldaterna från Devonshire i Storbritannien gjorde den där sommarmorgonen för snart hundra år sedan. Det ger en märklig känsla av samhörighet med dem som dog.

– Där nedanför kullen gömdes den tyska kulspruta som kapten Martin hade upptäckt. Men ingen överordnad lyssnade på hans varningar och klockan halv åtta den 1 juli 1916 inleddes anfallet, fortsätter Katarina Kvennberg.

Trots att kapten Duncan Martin förstod vad som väntade följde han lojalt ordern. Kamratförbandet från Devonshire stormade upp ur skyttegraven och nedför kullen i sina tunga och klumpiga uniformer. Det tog inte lång tid för de tyska soldaterna bakom kulsprutan att meja ned alla 163 unga män.

– Någon har berättat att granat­elden upphörde precis före anfallet. Plötsligt hördes fåglarna som om det vore en alldeles vanlig sommardag, fortsätter Katarina Kvennberg.

Många av soldaterna från Devonshire kände varandra och hade tagit värvning tillsammans. De hade svepts med i den nationalistiska yra som präglade första världskrig­ets inledning och de trodde att de skulle få vara med om ett stort och spännande äventyr.

”The Devonshires held this trench. The Devonshires hold it still” står det på en skylt utanför den lilla kyrko­gården. Eleverna går runt bland gravstenarna och studerar namnen på soldaterna i kamratförbandet som dog den där sommardagen för hundra år sedan. Flertalet var under 20 år, någon hade inte ens hunnit fylla 16.

– I slaget som inleddes här dog ungefär 20 000 brittiska soldater den första dagen, de flesta under den allra första timmen.

Tonåringarna fortsätter att lyssna uppmärksamt på sin lärare. De går första året på gymnasiet, följer en treårig spetsutbildning med inriktning på historia och vet redan det mesta om första världskrigets förlopp. Men på den lilla lummiga kyrkogården kommer massdöden på de europeiska slagfälten väldigt nära.

○ ○ ○

De unga soldaterna från Devonshire som dog den 1 juli 1916 deltog i en stor brittisk offensiv som hade förberetts under lång tid. Syftet var att hjälpa de hårt ansatta franska soldaterna i Verdun genom att göra en framstöt mot de tyska trupperna i Somme.

Några månader senare, i november 1916, avbröts anfallet. Då hade de brittiska styrkorna lyckats pressa sig fram några ynka kilometer, men ungefär 420 000 brittiska, nästan lika många tyska och över 200 000 franska soldater var döda.

Slaget vid Somme var ett av första världskrigets mest brutala. Den brittiska överbefälhavaren Douglas Haig, som ledde anfallet, blev ökänd för sin hänsynslöshet. Under stridernas andra dag, den 2 juli 1916, noterade han:

”Totala förlustsiffrorna för i dag och i går ska enligt rapporterna vara 40 000. Jag tycker inte det verkar farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet är.”

Överbefälhavare Haigs dagboksanteckning citeras i författaren och DN-journalisten Jan Olof Olssons, Jolos, klassiska trilogi om första världskriget vars första del ”1914” utkom 50 år efter krigets utbrott.

I ”Den okände soldaten” från 1965 beskriver Jolo hur de illa tränade frivilliga brittiska soldaterna mejades ned av den tidens mest välutrustade och vältränade armé, den tyska. Den arrogante överbefälhavaren Haigs strategi tycks enligt Jolo har varit enklast tänkbara, att ”bara hålla på”.

Led efter led med unga män fick order om att go over the top, ge sig upp ur skyttegravarna, och Jolo citerar en tysk berättelse om vad som sedan kunde hända:

”Framför linjerna av män gick några enstaka gevärsskyttar och handgranatkastare som ledde anfallet. När de var mindre än hundra meter från oss, öppnade vi eld med kulsprutor och gevär /…/ Som på ett tecken såg vi tusentals män sträcka upp armarna, tappa vapnen och falla till marken för att aldrig röra sig mera. De få återstående nådde våra skyttegravar i språngmarsch. Stridslarmet blev obeskrivligt.

○ ○ ○

Skyttegravarna byggdes ut och blev permanenta. Om detta har eleverna på resan läst i skolböckerna. Också om gasen som började användas för att förgifta luften som de nedgrävda soldaterna andades. Om granaterna som skulle slå sönder skyttegravarna men i stället rev upp åkrarna och förvandlade dem till leriga dödsfällor när det började regna och soldaterna drunknade i de vattenfyllda granathålen.

Bussen stannar vid en kyrkogård som ligger intill den lilla belgiska byn Langemark, i Flandern. Här har 45 000 tyska soldater begravts. Från början var den tyska kyrkogården en liten, undanskymd plats. Men under 1930-talet fick Tyskland tillstånd att plantera ekar och uppföra ett monument i massiv röd sten vid begravningsplatsen. Tyska soldaters kvarlevor som fanns på annat håll grävdes upp och flyttades hit.

– Vad är det man vill markera med den här arkitekturen, tror ni? frågar läraren Marcus Karlsson som också är med på resan.

Klassen skruvar lite besvärat på sig, så där som klasser kan göra när alla anar vad de förväntas säga men ingen har lust att börja.

– Det är bastant, försöker en samarbetsvillig elev.

Läraren nickar. Visst är det ett bastant monument. Men han är inte riktigt nöjd och försöker hjälpa eleverna på traven.

– Tänk på att det uppfördes på 1930-talet.

Nu rycker en annan av eleverna in.

– Det kan vara ett försök att bygga upp och förstärka den tyska självkänslan. Att man trots alla offer stod stark.

Läraren Marcus Karlsson nickar och tar fram ett foto på Adolf Hitler taget i maj 1940, när tyska trupper åter ockuperade Flandern på väg mot Paris.

– För nazisterna fick Langemark en stark symbolisk betydelse. De unga tyska soldaterna som dog för fosterlandet förstärkte den offermyt som nazisterna odlade. Adolf Hilter skriver i ”Mein Kampf” att han hörde hur de tyska soldaterna sjöng ”Deutschland, Deutschland über alles” när de stupade.

Hitlers vittnesmål är säkert en lögn. Han tjänstgjorde visserligen som soldat i ett tyskt infanteri­regemente med placering i Flandern under första världskriget. Men att Hitler skulle ha hört de unga tyska soldaterna gå sjungande in i döden passar bara allt för väl in i nazisternas myter kring första världskriget. Men lögnen visar hur historiska händelser kan tolkas, beskrivas och användas för olika syften, påpekar läraren Marcus Karlsson.

○ ○ ○

Det som kallades västfronten var ett omfattande nät av skyttegravar som perforerande marken i den här delen av Europa. Fotografierna av de hungriga och smutsiga soldaterna i skyttegravarna och de sönderslitna kropparna på åkrarna har blivit själva sinnebilden för det märkligt stillastående men samtidigt så dramatiska och blodiga kriget.

Striderna under första världskriget pågick förvisso också på andra håll – i Italien, på Balkan, i Afrika och Mellan­östern – och präglades också där av lidande och död.

Men i en nypublicerad och väl­dokumenterad bok har Nils Fabiansson, mångårig redaktionssekreterare för Historisk tidskrift, färdats utmed det som var västfronten. Han konstaterar att kriget fördes på flera platser, men att de stridande ländernas största resurser sattes in vid västfronten och att det var här man segrade och förlorade trots det så kallade dödläget.

Fabiansson beskriver också de mer osynliga politiska sår som kriget har lämnat efter sig, vilket är mycket påtagligt i Belgien. Den som följer den aktuella belgiska politiska debatten kan fortfarande höra ett eko av första världskriget.

Det som hände då är definitivt en del av förklaringen till dagens krav på mer flamländsk självständighet, anser Luc Demullier som företräder partiet N-VA, den nya flamländska alliansen.

– Ja, kriget innebar ett slags flamländskt uppvaknande, förklarar Luc Demullier.

Manskapet i den belgiska armén var fattiga flamländare som inte förstod de fransktalande officerarna. Soldater anklagades för att vara desertörer och avrättades, trots att de enbart hade missförstått ordern.

– De förväntades ge sina liv för ett land som inte förstod dem, säger Luc Demullier och låter som om han fortfarande är upprörd över hur de unga flamländska soldaterna behandlades.

Under många decennier var flamländsk nationalism en extrem rörelse, men i dag är det en etablerad politisk kraft i Belgien. N-VA är landets största parti och leder de pågående förhandlingarna om en ny belgisk regering. Men samtalen går trögt och präglas av stora motsättningar, vilket delvis beror på att de fransktalande inte heller har glömt vad som hände för hundra år sedan.

En del av de flamländska självständighetsivrarna under första världskriget hoppades nämligen att Tyskland skulle befria dem från den fransktalande överheten. Därför samarbetade de med den tyska ockupationsmakten, vilket också skedde under nästa krig.

De flamländska aktivisterna bidrog därmed indirekt till de omfattande illdåd gentemot civila som de tyska styrkorna gjorde sig skyldig till i Belgien under både första och andra världskrigen. Krigens oförätter finns kvar som ett historiskt bakgrundsbrus till dagens politiska strider.

○ ○ ○

Det blev svårt att förhärliga krig efter massdöden på åkrarna i Flandern och Somme. Eleverna från Katedralskolan i Lund stannar vid ännu en av alla de gravplatser som dyker upp bakom nästan varje krök.

Här, vid kyrkogården Essex Farm, arbetade den kanadensiske poeten och läkaren John Mc Crea. Han blev upprörd och förtvivlad över dödandet och skrev dikten ”In Flanders fields” som fick stor spridning som ett slags pacifistisk pamflett.

På Flanderns fält gror vallmo tätt,

Där kors vid kors oss ro berett.

Och lärkans sång högt i det blå

hörs överrösta här ändå

kanoner dånande i ett.

Vi är de döda. Vi har lett

och gråtit, kärlek fått och gett.

Nu ligger vi i denna vrå

på Flanderns fält.

Tag upp vår kamp för fred och rätt.

Tag mot vår fackla: en stafett

Som från hand till hand ska gå

Svik inte oss som sover då

Inunder täcket vallmor brett

på Flanderns fält.

Tysta går eleverna Ebba Wilhelmsson och Lovisa Buhrgard omkring bland korsen vid Essex Farm och ser ganska tagna ut. De har läst John Mc Creas dikt många gånger förr, men de har lärt sig något nytt under klassresan längs det som var västfronten.

– Ja, det är viktigt att se de här kyrkogårdarna, tycker Ebba. De finns inte hemma i Sverige. Vi har mer distans till det som hände för hundra år sedan, här är det så påtagligt. Det känns inte alls som om det var länge sedan.

Och de har flera förklaringar till varför kriget bröt ut.

– Allianserna, att länderna var så beroende av varandra. Det påverkade händelseförloppet, påpekar Lovisa.

– Nationalismen, säger Ebba. Att nationen hyllades så och att soldaterna därför ville ge sig ut i krig. För att förstå Europa i dag tror jag att det är viktigt att förstå vad som hände här. 

Västfronten: De stora slagen och orterna i dag

Ypres

Kring staden Ypres i belgiska Flandern stod tre stora blodiga slag 1914, 1915 och 1917.

Ypres är i dag präglat av den turism som frodas kring de gamla krigsskådeplatserna.

Den 26 juni 2014 ska EU:s stats- och regeringschefer träffas i Ypres.

Verdun

Slaget vid staden Verdun i norra Frankrike inleddes i februari 1916. En av författaren och historikern Peter Englunds essäer i boken ”Förflutenhetes landskap” handlar om ett besök i Verdun. Englund beskriver ”det mest fulländande antikrigsmonument som står att skåda i Europa”.

Somme

Det stora slaget i Somme i norra Frankrike inleddes den 1 juli 1916 och påverkade många orter i området. I dag vittnar de många kyrkogårdarna om det som hände och för traktens bönder är det fortfarande förenat med fara att bruka marken eftersom det finns granatsplitter från kriget i jorden.

”Slaktaren” Douglas Haig

Douglas Haig föddes 1861 och tjänstgjorde som brittisk militär i både Sydafrika och Indien innan han blev överbefälhavare vid västfronten.

Haig medverkade till segern i första världskriget, men hans hänsynslöshet var omtalad. Efter de blodiga striderna som inleddes i juli 1916 kallades Haig Butcher of the Somme, Slaktaren i Somme.

För att förbättra sitt rykte grundade Haig en fond för överlevande soldater efter kriget.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.