Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-14 06:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/stort-motstand-mot-israels-planer-pa-att-annektera-jordandalen/

Världen

Stort motstånd mot Israels planer på att annektera Jordandalen

En pojke ser ut över familjens ägor öster om Tubas i Jordandalen.
En pojke ser ut över familjens ägor öster om Tubas i Jordandalen. Foto: Jaafar Ashtiyeh/AFP

Den lilla Jordanfloden slingrar sig genom en politiskt laddad terräng. Den 1 juli har Israel aviserat annektering av området, en femtedel av Västbanken. Men planerna väcker häftigt motstånd – palestinier och arabstater varnar, 1.080 europeiska folkvalda har skrivit under ett protestupprop och även israeliska nationalister är skeptiska. Inte ens Donald Trump har givit klartecken.

Under färden norrut genom Jordandalen känns det som om två bergskedjor löper parallellt med vår väg, en på Jordaniens sida av gränsen och en på den av Israel kontrollerade sidan. 

Men det är en synvilla. Det är inte bergen som ser ned på oss utan vi som tittar upp mot jorden. Landsvägen, den lägst belägna på vår planet, ligger 400 meter under havsnivån, i en sänka som Jordanfloden skulpterat i kalkstensgrunden.

Vi befinner oss på Jordanflodens västra strand, det som kallas Västbanken. Men inget vatten är i sikte. Den historiska floden är så här års inte mer än en trött å, djupt inbäddad i buskage och taggtrådshinder.

Jordandalen.
Jordandalen. Foto: Jaafar Ashitiyeh/AFP

Men under sin väg från Syriens och Libanons snöiga toppar gör det lilla vattendraget underverk: i dalens botten, mitt i snustorra öknen, lyser ett grönt bälte av gurkodlingar, dadelskogar och fårbeten. Så ser det ut hela tiomilasträckan mellan Döda Havet och Genesarets sjö.

Grönskan är en kopia i miniatyr av Egyptens och Iraks flodkulturer, där jordbruket gav ett överskott och kulturen först började spira. 

Det skedde också här. Jeriko, den första större orten norr om Döda havet, är ett av mänsklighetens första samhällen. Numera är staden med omnejd en självstyrande palestinsk enklav, den enda del av dalen som inte är aktuell för israelisk annektering. 

Odlingar i byn Furush Beit Dajan i Jordandalen.
Odlingar i byn Furush Beit Dajan i Jordandalen. Foto: Jaafar Ashitiyeh/AFP

Enligt de ritningar som gjordes upp i Oslo 1992–93 skulle denna strimma av växtlighet bli östgräns i den palestinska stat som skulle upprättas 1999. Men Oslo-konceptet kraschade och ”tvåstatslösningen”, trots stöd från all världens stater, stannade på ritbordet. 

Om Jordandalen – 22,3 procent av Västbanken – nu ansluts till staten Israel så tar historien en ny vändning, i flera avseenden.

När Donald Trump i januari lade fram fram sin plan för en lösning av Palestinafrågan jublade Benjamin Netanyahu över att Trumps kartritare – i nära samråd med Jerusalem – givit Israel Jordandalen i present. 

Palestinska ledare hävdade att Trump därmed slagit sista spiken i tvåstatslösningens kista. Netanyahu prisade sin välgörare i Vita huset, men var noga med att aldrig säga ”Vi anammar Trump-planen”. 

USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu visas upp på stora affischer på Västbanken, 10 juni 2020.
USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu visas upp på stora affischer på Västbanken, 10 juni 2020. Foto: Oded Balilty/AP

För planen är, i israeliska nationalisters ögon, en förgiftad karamell: Den ger Israel det fetaste stycket av Västbanken – men den upprättar också en palestinsk stat på resten av Västbanken, på Gazaremsan och i ett par delar av Negevöknen.

Läs mer: Nathan Shachar: Bittra fiender enade i sin kritik av fredsplanen 

På Västbanken, inklusive östra Jerusalem, bor omkring 550.000 israeler i bosättningar som enligt internationell rätt betraktas som olagliga; och nära tre miljoner palestinier. 

Annekteringen av Jordandalen, om den blir av, omfattar 48 judiska bosättningar, 18 av dem uppförda utan statens tillstånd, och 48 palestinska orter, de minsta av dem inte mer än en handfull brädskjul med plåttak. 

Palestinierna ser ut som beduiner där de driver sina fårhjordar. Men de är ursprungligen bönder som migrerade hit från Hebrons berg under 1800-talet. Judarna är mest äldre personer som flyttade hit i ungdomen efter att området erövrats av Israel 1967. 

De israeliska ockupationsmyndigheterna, den så kallade civiladministrationen, är hård mot palestinierna här. De har tvingats bort från vidsträckta områden som förklarats vara militära zoner och naturreservat och de är i dag knappt 60.000, en knapp tredjedel av sitt antal 1967. 

Traktens israeliska bosättare är överlag fredliga. Nedhuggna fruktträd och nattliga överfall är en del av vardagen för många palestinier i Västbankens centrala delar, men här präglas samlevnaden av respekt och affärsintressen.

Flera av de palestinier som står på tur att annekteras är förvånansvärt optimistiska. Adnan Abu Judeh, 55 år från byn Jiftlik, odlar till husbehov och extraknäcker som byggnadsarbetare. Han säger i telefon till DN:

– Om vårt ägande respekteras och om vi får israeliskt medborgarskap, då är vi med på noterna. I dag får vi ingen hjälp från vare sig Israel eller den palestinska regeringen. Med blått [israeliskt] id-kort tjänar vi tid vid vägspärrarna och kommer med i försäkringskassan.

Bild 1 av 2 Beit El, nära Ramallah.
Foto: Abbas Momani/AFP
Bild 2 av 2 En palestinsk flagga vajar i vinden vid den norra infarten till Ramallah.
Foto: Abbas Momani/AFP

Mahmud Sawafta, 40, bonde från byn Bardala ett par mil norrut, gör sig liknande förhoppningar:

– Om vi kan bli israeler formellt så är mycket vunnet. Den palestinska regeringen varken kan eller vill hjälpa oss, deras folk är alltid ute efter mutor. De enda som hjälper oss nu är våra israeliska affärspartners.

De tongångarna dominerar bland familjeförsörjarna i området. Sådant tal hade varit alldeles uteslutet för 20, 30 år sedan, då drömmen om självständighet och en egen stat besjälade det palestinska samhället. 

Den klassiska palestinska ståndpunkten hör vi från skolläraren Husam Nujum, 38, i byn Marj Naji:

– Folk här berusar sig med drömmar. Israel kommer inte att ge oss medborgarskap. De kommer att köra bort oss. Världen måste stoppa det här, den palestinska regeringen måste slå larm!

Faktum är att den palestinska regeringen har försökt slå larm, med klent resultat i en värld som har fullt upp med en helt annan sorts larm. 

President Mahmud Abbas i Ramallah, 15 juni 2020.
President Mahmud Abbas i Ramallah, 15 juni 2020. Foto: Abbas Momani/AFP

Häromdagen kallade president Mahmud Abbas till massdemonstration i Ramallah mot annekteringen och bjöd in pressen. En sådan appell skulle en gång ha dragit hundratusen deltagare. Nu kom nästan ingen, där var fler fotografer och poliser än demonstranter. 

Folk i de palestinska storstäderna är givna motståndare till annekteringen, men de är ännu större motståndare till den egna regimen, till korruptionen och till ministrarnas och högdjurens lyxliv, och de griper varje tillfälle att visa det.

Den palestinska regeringen, svårt försvagad efter brytningen med USA, är lika maktlös på det internationella planet. Dess enda förhoppning är att de arabiska oljestaternas och EU:s varningar skall kyla av Netanyahus annekteringsiver. En rad regeringar varnar Jerusalem för att ta steget, bland annat Qatar, som hotar avbryta de transfereringar som betalar lönerna åt Gazaremsans offentligt anställda.

Netanyahu och flera av hans närmaste menar att nu när Trump ritat om kartan gäller det att smida medan järnet är varmt och ta över Jordandalen.

Om Trump förlorar i höstens amerikanska presidentval kommer hans efterträdare knappast att anamma hans fredsplan. Men de mer militanta och ideologiska israeliska nationalisterna är djupt skeptiska till annekteringen. 

Palestinier mot annekteringen demonstrerar i Nablus, 3 juni 2020.
Palestinier mot annekteringen demonstrerar i Nablus, 3 juni 2020. Foto: Shadi Jarar'Ah/TT

Längs den stora landsvägen mellan Jerusalem och Nablus står det tätt med stortavlor med varningsappeller mot Trump-planen: ”Här kommer den palestinska staten att upprättas!”. ”Suveränitet! Nej till palestinsk stat!”

Bosättarna menar att brådskan med annekteringen var ett publikfrieri från Netanyahu för att locka till sig väljare från de extrema nationalistpartierna i valet i mars. 

Det säger Yoram Cohen, vinodlare från den stora bosättningen Ofra, där motståndet mot Trumps plan är kompakt:

– Det är politiska avsikter bakom detta. Annektering på Netanyahus villkor löser inga problem. 

Bosättarnas ledare påpekar att i praktiken är Jordandalen redan annekterad. En formell annektering vore enligt förre utbildningsministern Rafi Peretz värre än dagens tillstånd: 

– Vi vill ha suveränitet men utan politiska rättigheter för araberna.

Andra nationalister, som Yamina-partiets ledare Naftali Bennett, menar att palestinierna i Jordandalen är så få att det är riskfritt att göra dem till fullvärdiga medborgare.

Yamina-partiets ledare Naftali Bennett tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
Yamina-partiets ledare Naftali Bennett tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Foto: Sebastian Scheiner/AP

Detta är ingen liten fråga: Israels har länge brännmärkts som en apartheidstat av sina motståndare. Kritikerna hänvisar till diskriminering och brutalitet mot palestinier som lever under ockupation. 

Men att införliva territorium utan göra dess invånare till medborgare vore något helt annat, och skulle på ett nytt och dramatiskt vis blotta Israel för apartheidanklagelser och åtgärder från internationella brottmålsdomstolen (ICC).

En annan obekant faktor är den jordanske kungen Abdullah II:s reaktion i händelse av ensidiga israeliska beslut. Jordandalen – ursprungligen en del av den palestinska stat som FN beslöt upprätta 1947, erövrades av Jordanien 1948. 

1974 avstod kung Hussein Västbanken åt palestinierna. 1994 accepterade han Osloavtalet och slöt fred med Israel. Annektering betyder ett slut på fredsavtalet, varnar hans son Abdullah, Jordaniens nuvarande kung.

Forskaren och förre officeren Shaul Ariely menar att en annektering sätter livsviktiga tillgångar på spel för Israels del:

– Det finns inga goda skäl för detta. Freden med Jordanien ger oss strategiskt djup mot öster, där våra verkliga fiender, Iran och dess ombud, befinner sig.

Ämnen i artikeln

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt