Svåra frågor väntar för oppositionen

I sitt tv-sända tal till nationen sent på tisdagskvällen gjorde Egyptens president Hosni Mubarak klart att han tänker lämna den politiska scenen på sina egna villkor, efter det planerade valet i september.

Det framgick också att den 82-årige statschefen, i och med sitt tal om författningsreformer och korruptionsbekämpning, anser sig ha gått tillräckligt långt för att möta demonstranternas och oppositionens krav.

Efter talet krävde såväl USA:s president Barack Obama som hans franska kollega Nicholas Sarkozy att arbetet med övergången till ett nytt styre i Egypten måste inledas ”omedelbart”. Detta avvisades dock av Mubarak genom en regeringstalesman.

Samtidigt med statsmannautspelen viner gatstenar på Befrielsetorget i Kairo där Mubaraks sympatisörer släppts in på arenan och slåss vilt med demonstranter.

Det är inte svårt att se presidentens hand bakom den senaste utvecklingen. President Mubarak kalkylerar sannolikt med att våldet – och tröttheten bland dem som protesterat under nio dagar – ska få demonstrationerna att dö ut.

Men taktiken är inte riskfri. Handgripligheterna kan urarta, och ett ingripande av armén kan få konsekvenser för Hosni Mubarak som är svåra att överblicka. Frågan måste också ställas: om man säger sig ”älska sitt land”, som presidenten uttryckte det i sitt tal – hur mycket internationell prestige är man då beredd att kasta över bord för att klamra sig fast vid makten?

Även oppositionen har svåra frågor att besvara, även om deras önskan uppfylls och Mubarak lämnar tronen.

Den första är: Vem ska företräda dem? Mohamed ElBaradei tycks mer eller mindre ovilligt ha tagit på sig rollen som portalfigur. Han har fått åtminstone delar av det mäktiga Muslimska brödraskapets medgivande.

Vid sidan om ElBaradei har generalstabschefen Sami Enan smugit upp som en tänkbar ledarfigur – även han har fått brödraskapets bifall.

En annan fråga är hur ett eventuellt maktskifte ska ske rent praktiskt. Enligt den gällande författningen ska nyval hållas inom 60 dagar om presidenten avgår – ett val där den nya presidenten automatiskt får de närmast diktatoriska befogenheter som Mubarak skaffat sig.

En författningsändring kan bara genomföras av parlamentet. Och det parlament som valdes i november förra året – ett val som stämplades såsom präglat av fusk – domineras totalt av Mubaraks numera vacklande maktparti NDP.

Tvingas oppositionen, som första åtgärd efter despoten Mubaraks fall, ta en odemokratisk ”genväg” och strunta i författningen?

Frågorna hänger i luften. I fonden syns en alltför välbekant storhet torna upp sig: landets mäktiga militäretablissemang. Blir det en juntaliknande övergångsregering som kommer att efterträda Hosni Mubaraks regim, i namn av att det ekonomiskt uppluckrade och våldsanfrätta Egypten behöver ”stabilitet” och ”fasthet”?