Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Sveriges kris varning för Europa

En varning till Europa. Så tolkas den svenska regeringskrisen i länder som pressas av högerpopulistiska och högerextrema partier.

Men utvecklingen i Europa ska inte dramatiseras, hävdar en av världens ledande demokratiforskare.

Sverigedemokraterna fick den svenska regeringen på fall. Andra populistpartier i Europa kan ställa till med något liknande, varnade Financial Times i en uppmärksammad artikel förra veckan.

Hotas demokratin i Europa? Frågan går till Jan-Werner Müller, en av världens ledande demokratiforskare. I en omtalad bok, ”Demokratins tidsålder”, skriver han om hur 1900-talets politiska idéer har format Europa. I dag är det viktigt att skilja på två fenomen, anser Müller.

– Det finns å enda sidan de verkliga fascistpartierna som har återuppstått – grekiska Gyllene gryning är det bästa exemplet – och å andra sidan populistpartierna som än så länge respekterar reglerna i det demokratiska spelet.

Båda dessa grupper utgör enligt Müller ett hot mot demokratin, men på olika sätt. Faran med populisterna är att de tycker sig vara folkets ”verkliga röst”.

– De accepterar inte legitima politiska konflikter och opposition. De anser sig tala för det rena, verkliga folket som hotas av ”de andra”.

När populism definieras på detta sätt omfattas inte enbart partierna som beskrivs i grafiken här ovanför. Jan-Werner Müller brukar också hänvisa till Ungerns Viktor Orbán och Rysslands Vladimir Putin, som båda hävdar att de kan tolka vad folket egentligen vill.

Läget i Europa i dag är inte detsamma som på 1930-talet. Historiska paralleller kan leda fel, anser Müller.

– Att vara alarmistisk och försöka diskreditera partierna med orimliga historiska analogier kan tvärtom spela populisterna i händerna.

Den aktuella svenska diskussionen om hur Sverigedemokraterna ska definieras har inte brutit ut när Jan-Werner Müller svarar på DN:s frågor.

Men hur bemöts framväxten av dessa olika typer av partier i Europa?

I flera länder – Österrike, Danmark, Nederländerna – har de tidigare varit en del av regeringsunderlaget på olika sätt.

I dag är Norge undantaget. Där sitter Fremskrittspartiet i en koalitionsregering med konservativa Høyre. I flertalet övriga länder hålls partier på den här kanten utanför maktens korridorer.

Omkring hälften av EU-länderna styrs för närvarande av blocköverskridande regeringar i någon form. Det sker ofta, men inte alltid, för att hålla populistiska partier borta.

Det är delvis därför högerliberaler och socialdemokrater regerar tillsammans i Nederländerna, kristdemokrater och socialdemokrater i Österrike och en bred koalitions­regering styr Finland.

Viljan att stänga extremhögern ute märks också tydligt på EU-nivå.

Bakom valet av EU-kommis­sionens nye ordförande ligger en uppgörelse mellan konservativa, liberaler och socialister. De gick samman för att isolera de extrema och populistiska partier som gick framåt i årets EU-val.

Men om folk röstar på dessa partier, är det då demokratiskt att försöka stänga dem ute?

Det har också varit en central fråga i Europa allt sedan fascister, nazister och kommunister utnyttjade demokratin för att ta över makten.

I sin bok om 1900-talets politiska idéer redogör Jan-Werner Müller för hur efterkrigstidens politiker därför på olika sätt försökte skydda demokratin från folket.

– Ja, rädslan för folkets röst präglade den tiden, säger professor Sverker Gustavsson vid Uppsala universitet.

– Vi måste ha demokrati. Men vi måste inse att folket är ett problem – ungefär så resonerade Västtysklands förste förbundskansler Konrad Adenauer, förklarar Gustavsson.

Efter kriget försågs därför de pånyttfödda europeiska demokratierna med ett försvarsverk av oberoende institutioner; bland annat författningsdomstolar och cent­ralbanker som inte skulle kunna påverkas.

Men detta ”militanta försvar” för demokratin hade en baksida, anser Sverker Gustavsson.

– Folket ses som problemet, inte lösningen.

Också EU var en del av de väst­europeiska demokratiernas försök att utvecklas och hålla samman utan att fråga folket om lov, hävdar Gustavsson.

Efterkrigspolitikerna var över­tygade om att Europa behövde enhet, men fruktade att folket skulle säga nej. Därför fick jurister, ekonomer och andra tjänstemän driva på den europeiska integrationen.

– Politiken har gjorts delvis oberoende av folkliga opinioner. Nu betalar vi priset för det, anser Sverker Gustavsson.

Ja, ett programmatiskt EU-motstånd förenar de högerextrema och populistiska partierna som i övrigt kan ha olika åsikter om väldigt mycket.

Israelvännen Geert Wilders i Nederländerna avskyr antisemitismen i ungerska Jobbik och Marine Le Pens homofobi, den brittiske populisten Nigel Farage står inte ut med Nationella frontens rasism, Sannfinländarna värnar om sitt populistiska arv och vill hålla avstånd till extrempartierna – och så vidare.

Men samtliga är nationalister – eller separatister – i någon form och alla vill avveckla EU. För dessa partier representerar EU en överstatlig elit som hotar folket, anser Jan-Werner Müller. Men också här tycker han att det är viktigt att hålla isär begreppen.

– All kritik av EU är inte populistisk, påpekar han.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.