Ett kvartssekel har gått sedan Nelson Mandela och ANC vann Sydafrikas första fria val och apartheid – systemet för rasåtskillnad och förtryck av icke-vita som var officiell politik under drygt 50 år – förpassades till historien.

Inför årets val har 27 miljoner väljare registrerat sig – frågan är nu hur många som kommer att ta sig till vallokalerna.  Hashtaggen #IWantToVoteBut, jag vill rösta men, har seglat upp på landets topplista på Twitter under de senaste dagarna, ett tecken på växande kritik mot det etablerade politiska systemets förmåga att leverera förändring i vardagen. 

Ett axplock av röster ur flödet illustrerar både frustrationen över sakernas tillstånd och bristen på alternativa lösningar:  

”Jag vill rösta, men mina föräldrar har röstat sedan 1994 och bor fortfarande i ett skjul medan människorna de röstade på bor på herrgårdar.”

https://twitter.com/MbusoLanga4/status/1125268317713895425

”Jag vill rösta, men lånehajen vill inte lämna tillbaka mitt id-kort”, syftar på att många som har svårt att få banklån får lämna sina id-kort i pant hos lokala långivare.

https://twitter.com/ManUtdF24688118/status/1125307393754238976

”Jag vill rösta, men det är som att bestämma vem som ska bli rik på dina skatter.”

https://twitter.com/nhlanhla2/status/1125306395610492929

”Jag vill rösta, men har inte 3–5 års erfarenhet”, syftar på på det ”standardsvar” som arbetssökande får vid avslag på en jobbansökan.

https://twitter.com/Koli91234/status/1125274422208811013

 

”Born Free” kallas den generation som är födda efter demokratiseringen och röstade för första gången i parlamentsvalet 2014 och andra gången i 2016 års lokalval. Nu är frågan hur många av dem som går till varurnorna. Inför valet har knappt 350.000 18-19-åringar registrerat sig, vilket är 46 procent färre mot valet 2014. 

De som har beslutat sig för att inte rösta köper inte längre det upprepade argumentet att röstandet är helgat för att många sydafrikaner gav sina liv för att de skulle kunna rösta

”De som har beslutat sig för att inte rösta köper inte längre det upprepade argumentet att röstandet är helgat för att många sydafrikaner gav sina liv för att de skulle kunna rösta”, skriver Solly Moeng, krönikör på tidningen The South African, och fortsätter:

”De har kommit upp med smarta ’Born Free’-förklaringar för att inte rösta; befriade från bojorna av ’stanna hemma-skam’. De stannar hemma för sig själva, för att sända ett budskap på sitt eget sätt, och de kommer inte att lyssna på någon förklaring som försöker få dem att känna skuld för uppoffringarna som gjordes av andra i ett förflutet som de var för ofödda för att vara en del av”.

De etablerade partierna är tre till antalet och det finns legitima skäl att inte rösta på något av dem. 

• ANC, African National Congress, är det socialdemokratiska regeringspartiet som fått fram många framstående ledare och som stolt kan ta åt sig äran för att ha vunnit kampen för politisk frihet i landet. Men miljoner sydafrikaner väntar på ekonomisk rättvisa. Ett långt maktinnehav har skapat omfattande korruption på lokal och nationell nivå. Den trötthet som präglar ANC:s styre ersätts av entusiasm endast i nostalgiska återblickar mot det förflutna och rörelsen är i bästa fall otydlig när de talar om framtiden. Potentiella vänsterväljare skräms av president Cyril Ramaphosas ständiga inviter till näringslivet medan eventuella högerväljare är oroade över att Ramaphosa ska marginaliseras av en populistisk vänsterfalang. 

• EFF, Economic Freedom Fighters, är ett vänsterpopulistiskt parti som skapades av den färgstarka ungdomspolitikern Julius Malema efter att han blivit portad av ANC för sin hätska stil och ständiga rasistiska utspel. Vid 2014 års val rörde Malemas entré runt i den politiska grytan och många är tacksamma över att hans intåg har tvingat ANC att fokusera på den stora massan av fattiga svarta. Men inte alla som röstar på Malema vill se honom styra landet. Partiet upplevs som oseriöst och dess enda egentliga företrädare, Malema, lovar stort men har inga trovärdiga förklaringar till hur hans reformer ska finansieras. Talet om nationalisering av tillgångar skrämmer många väljare som norr om Limpopo-floden har sett vad liknande retorik ledde till i Zimbabwe. 

• DA, Democratic Alliance, har tagit sin roll som liberalkonservativt oppositionsparti på stort allvar och har varit omistligt i försvaret av konstitutionen under den förre presidenten Jacob Zumas destruktiva år. Sydafrika har drabbats av betydligt färre korruptionsskandaler i de områden där DA styr, främst i trakterna kring Kapstaden. Men svarta väljare vill inte veta av pekpinnar från vita när det var de som skapade problemen från första början. Ett stort bråk i Kapstaden i fjol, där den färgade borgmästaren Patricia De Lille kastades ut ur partiet efter att ha kommit på kant med ledningen, bekräftade den utbredda misstanken bland svarta väljare: att DA förblir ett parti för vita och att svarta eller färgade politiker bara är där för syns skull. 

I detta politiska landskap är det inte svårt att förstå de många väljare som stannar hemma. Några större väljarflöden väntas inte uppstå mellan partierna. Valet kommer inte att vinnas av det parti som lockar flest väljare från motståndarna, utan av det parti som lyckas radera ett ”But” och få sina egna anhängare att twittra #IwantToVote.

 

”Jag vill rösta, men jag litar inte på EFF och jag är trött på ANC och kommer aldrig rösta på DA så jag vet inte vilket parti jag ska rösta på.”

https://twitter.com/nomathe3484/status/1125272146383638528

”Jag vill rösta, men jag är för fattig för att rösta ANC, för snäll för EFF och för svart för DA.” 

https://twitter.com/MrSwenkaGogo/status/1125288402012835840

”Jag vill rösta, men jag gillar inte DA, jag litar inte längre på ANC och jag gillar kaoset som EFF skapar men jag kan inte rösta på dem för de kommer skapa kaos i hela landet”

https://twitter.com/Elkim_Mokakale/status/1125299167960739840