Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 04:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/trots-hotet-om-atal-benjamin-netanyahu-ser-ut-som-en-vinnare/

Världen

Trots hotet om åtal – Benjamin Netanyahu ser ut som en vinnare

På tisdag går Israel till val och premiärminister Benjamin Natanyahu ställer upp för sitt parti Likud. Foto: Menahem Kahana/AFP

”Bibi” svävar ovanför. Gång på gång motsäger premiärminister Benjamin Netanyahu sig själv. Men hans handlag med väljarna gör honom nästan immun mot följderna.   

Rätta artikel

Benjamin Netanyahu är en mediernas mästare. Inte så att han ger intervjuer eller skickligt parerar frågor. Det var en gång hans paradgren, men sådant gör han numera nästan aldrig, och i så fall utomlands eller med frågor som godkänts i förväg. 

Hans mästerskap är ett annat: att nå fram till sina trogna över huvudet på journalisterna.

Premiärministern är i praktiken chefredaktör för Israels största massmedium, gratistidningen Israel ha-Yom, en gåva från hans – och Donald Trumps – mega-sponsor Sheldon Adelson. Men när det brinner i knutarna är hans verktyg Facebook, Twitter och satellit-tv. 

Han var först av alla ledare att förstå dessa verktygs potential, dels som direktkanaler till väljarna, dels som vapen för att marginalisera etablerade medier. Han hade en egen hemsida innan andra regeringschefer visste vad internet var.

I USA:s skolor har man debattklubbar, där eleverna får träna i att försvara alla möjliga åsikter, också sådana de avskyr. Netanyahu gick i gymnasiet i USA, och pluggade sedan vid Yale och MIT, Massachusetts Institute of Technology. 

När han 1982 fick sin första post i karriären, som andreman på Israels Washingtonambassad, kom dessa retoriska färdigheter väl till pass. Världen, inklusive president Ronald Reagan, rasade över bombningarna i Beirut och Israels karriärdiplomater, med sin stapplande engelska och sina långrandiga historiska utläggningar, gjorde släta figurer.

Benjamin Netanyahu, som nyss hade varit ombud för en möbelfirma i Tel Aviv, saknade då diplomatiska erfarenheter. I USA, i motsats till Israel, var nyheter också underhållning. Stjärnor som programledaren Larry King och nyhetspresentatören Ted Koppel märkte genast att här var en ny sorts israel, med mål i mun och sinne för hur amerikaner ser på världen. 

Benjamin Netanyahu syns på valaffischer i Tel Aviv. Foto: Jack Guez/AFP

Mellan sina framträdanden hårdtränade ”Bibi” med sin dåvarande fru hemma i lägenheten. De skaffade flera videokameror som löpte från flera vinklar medan hon bombarderade honom med de knepigaste frågor. Sedan gick de igenom inspelningarna, putsade och drog lärdomar. Det är hans metod än idag: Extrem kontroll och planering, men en till synes spontan och personlig framtoning i rutan. När Larry King sa ”Om Bibi bara haft sinne för humor så hade han fått 10 i betyg” – så tränade han genast in skämt, lustigheter och ett spjuveraktigt leende.

Det är hans metod än idag: Extrem kontroll och planering, men en till synes spontan och personlig framtoning i rutan.

Effekterna av dessa medietriumfer var flerfaldiga: Han fick ett oöverträffat amerikanskt kontaktnät av rika och mäktiga personer. Den israeliska allmänhetens första glimt av honom var i vinnande poser på stora världens estrader – inte i parlamentet Knessets grötlunk. Och, allra mest värdefullt: När han återvände hem och gav sig in i politiken var han som en löpare som tränat på hög höjd. 

I israelisk tv:s tillknäppta nyhetsprogram drog han in som ett yrväder och levererade en show. Han attackerade och drog melodramatiska – om inte alltid vederhäftiga – historiska paralleller. Han knöt Israels öde och kampen mot terrorismen till den egna familjens tragedi – hans bror Yoni dog under den ryktbara Entebbe-operationen 1976, då israeliska kommandosoldater befriade judiska flygpassagerare som tagits som gisslan av en tysk-palestinsk grupp.

Snart var han och hans bok om kampen mot terrorismen på tidskriften Time's omslag. Men trots det teateraktiga i allt han företog sig kunde rivaler och motståndare därhemma inte avfärda honom en uppblåst pratmakare, för han hade ett intyg som smäller högt i Israel: han hade satt livet på spel i landets mest avancerade och legendomspunna kommandoenhet, som har till uppgift att agera i främmande land i fredstid. 

Hans kamrater från militärtjänsten berättar att han var så fanatiskt motiverad att han ägnade de få lediga stunderna under den mördande utbildningen åt – extra styrketräning.

Benjamin Netanyahus skådespelartalang ger honom långt större svängrum än andra politiker kan räkna med. Gång på gång motsäger han sig själv eller bryter heliga löften, men hans handlag med Likud-partiets bas gör honom nästan immun mot följderna. Veckorna innan han utlyste val på juldagen avstyrde han ett försök från extremnationalisterna att tvinga fram nyval. I ett passionerat anförande utmålade han då nyval som något oansvarigt, ja direkt farligt med tanke på det ömtåliga läget vid nordgränsen. De som försökte tvinga landet till val, sade han, gjorde det av småskurna partihänsyn och bristande fosterlandskänsla.

Brandtalet mot nyval gick hem. Bosättarpartiets ministrar, som ställt kabinettsfråga om Gaza, drog sig förskräckta tillbaka och stannade i regeringen. De visste att hälften av deras väljare alltid tvekar in i det sista mellan deras parti och Netanyahus Likud och ville inte stämplas som svikare under en lång kampanj.

Benjamin Netanyahu. Foto: Gali Tibbon/AFP

Resonemanget gick hem också hos Likuds väljare. Val var olämpligt. Men bara en månad senare fick Netanyahu en ljus idé: Om han skyndade sig att utlysa nyval så skulle åklagarmyndigheten inte hinna, eller inte våga, besluta om åtal mot honom i tre svåra korruptionsmål före valet. Ett sådant beslut, fruktade han, skulle ge oppositionen ett övertag i propagandakriget inför valet den 28 april.

Ett svepskäl trollades fram och nyval utlystes i ett inspirerat anförande. Inga invändningar hördes från de egna leden. (Men manövern slog fel: åklagarna ignorerade Netanyahus tidtabell och meddelade häromveckan att åtal kommer att väckas i alla tre målen.)

Denna Netanyahus magiska immunitet är ny. När han vann valet 1996 och blev premiärminister första gången, så var det med en hårsmån. Tre år senare spolade väljarna honom. När han försökte komma tillbaka 2006 miste Likud 65 procent av sina platser i Knesset och han betraktades som uträknad för gott. När han äntligen lyckades bilda regering på nytt, 2009, så var det med en god portion tur, efter att valets största parti inte lyckats bilda regering.

Men de tio åren sedan dess har satt sina spår. Det ungdomliga yrvädret fyller 70 i höst, och för allt fler judiska israeler är han en bild av trygghet och stabilitet. 

Det ungdomliga yrvädret fyller 70 i höst, och för allt fler judiska israeler är han en bild av trygghet och stabilitet.

De menar att han avstyrt svårare krig och håller Iran kort; att han spelar i världspolitikens elitserie tillsammans med Trump och Putin och att han banat väg för Israels högteknologiska uppsving. Och så bedriften framför andra: Han har röjt undan Palestina-konflikten, om inte från verkligheten så från storpolitikens dagordning; och trots det knutit kontakter med en rad muslimska stater.   

Netanyahus ställning är dock ännu mer avundsvärd än så. En ny stor akademisk studie ger förbluffande resultat: Väljare från hans eget parti och från hans ultraortodoxa och extremnationalistiska koalitionspartners tror till 90 procent på Netanyahus tes, att korruptionsmålen mot honom är en sammansvärjning för att bringa vänstern och araberna till makten. Det är populismens idealtillstånd, där anhängarna anammat ledarens synsätt i allt.

Väljarna gör klokt i att rösta på Bibi, det är Likuds budskap, för han kommer inte att ge efter, varken för Iran eller för USA:s utlovade fredsplan. Samtidigt spelar denne trygghetens garant ideligen på auditoriets oro: Vår ställning är hotad. 

Iran och dess bulvaner lurar vid gränserna, och mitt ibland oss finns en lika farlig fiende, ”vänstern och pressen”. Med jämna mellanrum, under hela sin karriär, har Benjamin Netanyahu förbluffat tittare och lyssnare med fantastiska avslöjanden av komplotter mot honom och mot landet.

Nyligen avslöjade Netanyahu att president Reuven Rivlin (hans partivän) och hans tänkbare efterträdare som partiledare Gideon Sa’ar kokat ihop en hemlig plan för att störta honom. Likadant med polischefen Rony al-Sheikh, som lät utreda hans misstänkta mutbrott och åklagaren Avishai Mendelblit, som beslöt väcka åtal. De utnämndes bägge av Netanyahu för att de skulle gå varligt fram med sin välgörare. 

Då de i stället agerade självständigt så ”har vänsterns och pressens påtryckningar vänt dem mot mig”.  En annan inbillad sammansvärjning avslöjades av Bibi valdagen 2015, då han slog larm: ”Ge er ut att rösta! Vänstern har hyrt bussar för att skjutsa tusentals araber till vallokalerna!”  

Det var med ett sådant ”avslöjande” Netanyahu gjorde sin entré i storpolitiken. Våren 1993, då han tävlade om ledarskapet för Likud, framträdde han i TV och berättade: Hans främste medtävlare, David Levy, hade skickat brottslingar som filmat Netanyahu i armarna på en hemlig älskarinna. Kassetten användes nu för att pressa honom att dra sig ur. Polisen fann inga bevis för något av detta. Någon kassett påträffades aldrig och hela historien bär fantasins prägel.

Men Netanyahu tog över Likud och då fredsprocessen med palestinierna inleddes ledde han de tumultartade kampanjerna mot premiärminister Yizhak Rabin, som mördades i november 1995. Ett halvår senare var han premiärminister.   

Hur kan en så framgångsrik ledare se sig själv som förföljt offer? Är det äkta eller spelat? Posen har delvis historiska rötter. När Bibi var barn i Jerusalem på 1950-talet var landet i praktiken en enpartistat under arbetarpartiet, som var ännu mer dominerande än vad Likud är i dag. 

De partier som senare slogs ihop till Likud var små och maktlösa. Inom många yrken och på många arbetsplatser var det lönlöst att söka jobb utan ”röd” partibok. Bibis far, historikern Benzion Netanyahu, var militant anti-socialist och fick ingen fast tjänst på Jerusalem-universitetet, länge landets enda.

Netanyahu den äldre var en motvalls person. Han sade inte bara emot politiskt utan i sin forskning om den spanska inkvisitionens drivkrafter. Enligt den gängse bilden av de döpta judarna under inkvisitionen så praktiserade de sin judendom i smyg, med stor risk. Netanyahu hittade i spanska arkiv belägg för motsatsen: de döpta judarna hade velat smälta in och accepteras som kristna. Det var då de lyckades med det som inkvisitionen överföll dem. Inte för kätteri utan för deras ekonomiska makt och deras blod.

Den äldre Netanyahu, som avled häromåret 102 år gammal, var en politisk fanatiker, men hans forskning om Spanien träffar rätt på många punkter. Han hade en extremt pessimistisk syn på judarnas roll i världshistorien. De skulle alltid förbli en paria bland folken, en åsikt som inte var populär i det unga Israel, där drömmen var att man nu äntligen skulle bli ett folk som alla andra.

Om det nu berodde på hans forskning eller på diskriminering från det socialistiska etablissemanget – antagligen bägge delarna – så blockerades pappa Benzions akademiska karriär. Han hade redan levat långa tider i USA, och hans tre söner, födda åren före och efter 1950, kom under sin uppväxt att pendla fram och tillbaka mellan Jerusalem och de amerikanska orter där han fick allt finare professurer.

I barnen Netanyahus ögon var Israel ett älskat fosterland, men tills vidare ockuperat av ovärdiga vänsterkrafter. I dag, när rollerna är omvända och vänstern för en tynande tillvaro, så lever harmen mot det tidigare etablissemanget vidare i nationalistväljarnas medvetande – och i Bibis retorik. Denna bitterhet, som går i arv i många familjer, är en resurs som Netanyahu spelar på med stor psykologisk insikt.

Foto: Susan Walsh/AP

Det skulle förvåna om Netanyahu inte bildar regering efter valet den 9 april. Det skulle förvåna lika mycket om han inte ställs inför rätta efter de preliminära förhör som åklagarna måste hålla med honom innan de fattar sitt definitiva beslut om åtal. 

Det första han kommer att göra om han vinner valet är att försöka pussla ihop en koalition som går med på att stifta en lag skräddarsydd för att lirka honom ur rättvisans grepp. Det är inte säkert att det lyckas, flera nationalistpartier har redan aviserat att de sätter gränsen där. Om det mörknar för Netanyahu och en fällande dom verkar oundviklig, så kommer förstås den dagen då också hans egna ministrar måste börja tänka på framtiden. 

Men de kommer inte att lämna skutan förrän i sista stund och ingen vill hoppa av först. De misstror Netanyahu och förstår att bevisen mot honom är förödande, men de är i samma båt: Likuds väljare är övertygade om hans oskuld och de kommer att straffa bristande lojalitet. 

Netanyahu vet detta och han kommer, som Shakespeares Kung Lear, att straffa och bannlysa alla som upphör att smickra honom. Israels öde tycks fastsurrat vid hans eget för en god tid framåt, och landet kommer inte att lösgöra sig från honom utan uppslitande scener.