Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 05:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/tusentals-facklor-for-det-fria-ordet/

Världen

Tusentals facklor för det fria ordet

01:44.

Facklorna brann i februarikvällen och budskapet var tydligt när tiotusentals manifesterade mot våldet i Köpenhamn.

Vi är så många här att man snabbt inser att det inte är lönt att leta efter vänner. Och att det inte heller spelar någon roll. I kväll är vi här tillsammans, oavsett vem som råkar stå bredvid. I kväll kommer kylan med värme, och gemenskapen breder ut sig i mellanrummen mellan alla brinnande facklor och människorna som har samlats.

Ovanför våra huvuden cirklar helikoptrar, och bakom oss ligger Krudttønden där den första attacken skedde. En liten oansenlig röd tegelbyggnad som inte gör speciellt mycket väsen av sig, samtidigt som blommorna och korten framför numera vittnar om ett symbol­värde som har blivit oändligt mycket större än husets storlek.

Både för de som försvarar yttrandefriheten och sorgligt nog också för de som utmanar alla de värderingar som det öppna samhället står för. Danmark som på samma sätt hamnade mitt i en internationell yttrandefrihetsdiskussion och diplomatisk kris i samband med Muhammedteckningarna 2005, och som sedan dess har blivit en kampplats för alla de som vill vara med och definiera vad yttrandefrihet skall vara.

Jag hamnar bredvid Sune Holleufer som har tappat bort sin vän Anders. Och han säger att det är alldeles ”vanvettigt”, det här med terrorattentaten.

Hur kommer det påverka Danmark tror du?, frågar jag.

– Det kanske blir mer kontroller och övervakning om folk och politiker efterfrågar det. Och det är svårt, för det kanske kan behövas, men det kan också göra att yttrandefriheten och friheten minskar.

Precis som många andra säger han att det finns saker som helt enkelt inte går att begripa. Då spelar det ingen roll att det obegripliga redan har hänt.

Paris och Charlie Hebdo som fortfarande känns som alldeles nyss.

Sverige och John Ausonius och Peter Mangs och Taimour Abdulwahab.

Norge och Anders Behring Breivik.

Så hur försvarar man sig mot terrorn i framtiden? Går det att försvara ett öppet samhälle genom att bygga högre murar?

Från scenen och högtalarna strömmar pianomusik och flera runt omkring mig stämmer in i sången.

Mogens Mathisen och hans fru Tove Hansen som står bredvid mig berättar att det är en känd dansk sång från andra världskriget.

”Man binder os på Mund og hånd” förklarar Mogens vänligt och säger att den handlar om att man aldrig kan kontrollera människors tankar.

Jag tänker på det Köpenhamn som jag har promenerat omkring i under dagen. Ett Danmark som har varit sig olikt och ändå så likt. De röda och vita flaggorna som har vajat på halv stång över staden. Uniformerade poliser med tunga vapen som talar om för en att man skall hålla avstånd, samtidigt som ansiktena säger något annat. Poliser som blir fotograferade med ungdomar på stan, och som hjälper journalister från hela världen så att de inte går vilse.

Det är också Danmark. Det är fortfarande Danmark.

Bara cirka hundra meter från platsen där gärningsmannen parkerade sin bil ligger statsministerns radhus. ”Thorning-Schmidt” står det på den svarta lilla brev­lådan som hänger ut mot gatan, med en förhöjd statsministersäkerhet som består av ett svart trästaket som är några centimeter högre än grannarnas.

På Nørrebro, alldeles i närheten av platsen där den förmodade gärningsmannen blev skjuten reser sig en 4,5 meter hög staty sedan 2010 med texten ”Vi vill leva här tillsammans” på elva språk. Ett rött hjärta som består av nedsmälta och insamlade destruerade vapen.

Danmark är ett land i sorg, där det just nu råder en tillfällig retorisk och politisk vapenvila. Manifestationen framför det lilla röda tegelhuset på Østerbro är en plats för ljus och gemenskap.

Om yttrandefrihet handlar om symbolvärden så är det en symbol som lyser starkt i kväll.