Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 07:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/upptrappningen-mellan-usa-och-iran-pa-vag-na-kokpunkten/

Världen

Upptrappningen mellan USA och Iran på väg nå kokpunkten

Foto: Navy Office of Information/AFP

Iran är pressat av sanktioner och det uppsagda kärnteknikavtalet. Samtidigt får ”hökarna” i såväl Iran som USA större inflytande. Det är två faktorer som bidrar till den högspänning som just nu råder kring Persiska viken och som markant ökat krigsrisken i regionen.

Den militära upptrappningen mellan USA och Iran närmar sig kokpunkten. Det omvärlden nu frågar sig är hur många hätska ord som kan utväxlas, hur mycket militär hårdvara som kan hopas och hur många incidenter härledda till Iran som kan inträffa, innan situationen exploderar i ett krig.

En annan bekymrad fråga lyder: hur hamnade vi här?

Fiendskapen mellan USA och Iran har en lång historia. De senaste decenniernas aggressioner började vid tiden för den iranska revolutionen 1979, då unga islamister stormade USA:s ambassad i Teheran och tog 52 amerikaner som gisslan. Dramat ledde till en total brytning mellan länderna.

Ett försiktigt närmande inträffade år 2013, då den reformsinnade Hassan Rouhani valdes till Irans president. Den dåvarande amerikanska presidenten Barack Obama gick Rouhani till mötes och understödde direktförhandlingar om Irans omstridda kärnenergiprogram. 

Samtalen ledde fram till den så kallade ”historiska överenskommelsen” i juli 2015, då Iran kom överens med världens ledande nationer att begränsa sitt kärntekniska program. 

Därmed blev det svårare för iranierna att framställa kärnvapen. I gengäld lovade stormakterna att avskaffa de ekonomiska sanktioner som hämmat Irans ekonomi. 

Men i november 2016 röstade amerikanerna fram Donald Trump som president, en man som gått till val på att ensidigt dra bort USA från Iranavtalet. Trumps motiv var att överenskommelsen var otillräcklig och inte stoppade Irans aggressiva utrikespolitik.

Den 8 maj förra året gjorde Trump verklighet av sitt vallöfte. Samtidigt skärpte USA sanktionerna mot den för Iran livsviktiga oljeexporten.

Och precis på dagen ett år senare, för knappt två veckor sedan, tillkännagav Irans president Hassan Rouhani att Iran backar från kärnavtalet. 

De kvarvarande parter som undertecknat överenskommelsen – Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Kina och Ryssland – har 60 dagar på sig att leva upp till vad president Rouhani beskriver som löften om att skydda Irans olje- och bankindustri. 

Med sitt utspel visar den föregivna reformisten Rouhani att han tagit intryck av de västfientliga hökar som finns i det iranska maktetablissemanget, framför allt inom det mäktiga militärkomplexet och inom prästerskapet. 

Hökarna har länge kritiserat Rouhani och hans utrikesminister Mohammed Javad Zarif för att vara alltför eftergivna mot västvärlden. De hårdföra USA- och Israelmotståndarna lyckades sånär avsätta Javad Zarif i våras, men han räddades kvar på sin post av parlamentet.

Kärnteknikavtalets sammanbrott den 8 maj i år sammanfaller i mångt och mycket med den skenande militära uppladdning vi nu ser i Irans närhet. Redan den 6 maj meddelande USA att hangarfartyget ”USS Abraham Lincoln” skickats till Persiska viken för att möta vad som beskrivs som ett ökat hot mot amerikanska trupper i regionen.

Därefter har den militära upptrappningen fortsatt, med bland annat B52-bombplan med kapacitet att bära kärnvapen på USA:s flygbaser i Mellanöstern. Samtidigt hotar de bägge ländernas ledare varandra med krig och förödelse.

Hoten som USA försöker avvärja grundar sig på anonyma underrättelseläckor och smärre attacker som orsakat materiella skador:

• General Qassem Suleimani, mytomspunnen ledare för det iranska revolutionsgardets elitstyrka Quds, ska nyligen ha träffat ledare för Iranstödda miliser i grannlandet Irak. Suleimani sägs då ha uppmanat milisledaren att ”förbereda sig på krig genom ombud ('proxykrig')”.

• Amerikanska spioner har tagit satellitbilder som sägs visa hur soldater från Irans revolutionsgarde lastar missiler på civila kustfiskefartyg, med syfte att attackera större fartyg som trafikerar det strategiskt viktiga Hormuzsundet.

• I förra veckan besköts oljeledningar i Riyadprovinsen i Saudiarabien från drönare, som opererades av huthier som deltar i inbördeskriget i Jemen. Huthimilisen sägs få stöd av Iran.

• Den 12 maj utsattes fyra större tankfartyg för sabotage utanför Förenade Arabemiratens kust, nära Hormuzsundets mynning. Fartygen har träffats av projektiler som slagit mindre hål i skroven.

Attackerna har ingen direkt koppling till Iran, och underrättelseinformationen går inte att bekräfta. Ändå bildar de enskilda händelserna ett mönster som visar hur Iran faktiskt kan bemästra USA vid en eventuell konflikt, trots att de militära styrkeförhållandena mellan länderna är minst sagt ojämna.

Att jämföra USA:s militära slagstyrka med den som Iran besitter vore som att mäta en tiger med en vildkatt.

USA är utan tvekan världens överlägset starkaste krigsmakt. Landets försvarsbudget för i år motsvarar drygt 6.000 miljarder svenska kronor – det är mer än 50 iranska försvarsbudgetar. Många års sanktioner från omvärlden har dessutom medfört att Irans försvarssystem blivit föråldrade, försvagade och vanskötta.

Ändå är de flesta bedömare överens om att Iran skulle kunna tillfoga USA och dess allierade betydande skador vid en eventuell konflikt. 

Med hjälp av sina bundsförvanter i länder som Irak, Jemen, Libanon och Syrien (se grafiken) har Iran stor kapacitet till det som kallas asymmetrisk krigföring – den underlägsnes taktik att slå till där motståndaren är som mest sårbar.

USA har förvisso ett stort antal militärbaser i Irans närområde, men det är inte bara en fördel – anläggningarna är ju också exponerade för attacker. Amerikanska generaler är också väl medvetna att ett krigsscenario inte talar till USA:s fördel. Därtill är Iran alltför stort såväl geografiskt som befolkningsmässigt.

Men taktiska hänsyn och blick för realiteter är en sak för sig. Det problematiska i sammanhanget är att ju högre krigstrummorna mullrar och ju mer trupp som dras samman kring Persiska viken, desto mer ökar risken för felbedömningar som kan få effekter som ingendera sidan har kontroll över. I ett sådant läge blir det oväsentligt att ingen av aktörerna ”egentligen” vill ha krig.

 

Läs mer:

Trump: Om Iran vill slåss blir det officiellt slutet för Iran

Saudiarabien: Upp till Iran om det blir krig eller inte