EU:s relation till Kina hörs sällan i debatterna inför parlamentsvalet. Men frågan är brännhet och kommer att leva med den europeiska unionen under lång tid framöver. 

Faktauppgifter som att Kina är EU:s näst största handelspartner och att de båda handlar med varandra för 1,5 miljarder kronor per dag talar för sig själv. Här finns ett ömsesidigt utbyte som skapar jobb och tillväxt. 

Men relationen är inte okomplicerad. Kina är en enpartistat med ambitioner att återta sin roll som nummer ett i världen. Landet får regelbundet kritik för att bryta mot mänskliga rättigheter. Och på senare tid har en allt större misstänksamhet mot landet börjat gro inom EU. 

Nästan dagligen kommer nyheter om misstänkt spionage från kinesiska företag. Det talas om teknologistöld i samband med företagsuppköp och klagas på att västerländska företag har långt ifrån samma möjligheter att verka på den kinesiska marknaden som kinesiska har i väst. 

Men kritiken kommer i spridda skurar. Någon enhetlig EU-linje finns inte. Exempelvis har en del EU-länder, som Portugal, välkomnat den omdebatterade kinesiska telekomjätten Huawei att delta i utbyggnaden av femte generationens mobilnät. Andra lutar mer mot att följa USA i spåren och stoppa bolaget.

Från EU:s institutioner märks dock en strävare ton. Europaparlamentet har uttryckt ”djup oro” över anklagelserna om att Huaweis utrustning kan möjliggöra kinesiskt spioneri och EU-kommissionen har infört en ny granskningsmekanism som möjliggör för EU gemensamt att blockera investeringar som hotar säkerheten. En åtgärd som gäller investeringar från hela världen, men som de flesta tolkar vara riktad mot Kina. 

När EU-kommissionen i mars i år lade fram ett dokument om EU:s Kinastrategi kallades landet inte bara som vanligt för en viktig partner, utan också för en ”samhällsrival som främjar alternativa styrelseformer”. Det är ett klart skifte i tonläge. 

Det finns också en känsla av att Kina försöker splittra Europa genom att gärna förhandla med enskilda länder, snarare än EU som grupp. Nyligen väckte nyheten att Italien som första G7-land skrivit under en avsiktsförklaring om att delta i Kinas jätteinfrastruktursatsning den nya Sidenvägen stor uppmärksamhet. Det är ett mångmiljard projekt som ska bygga nya handelsvägar, men har skapat misstänksamhet om att Kina har en dold agenda som går ut på att öka sin geopolitiska makt. Kina odlar också närmare band med den så kallade 16+1 gruppen, som består av länder i Öst- och Centraleuropa. 

Europas länder har olika historisk bakgrund. Det gör det svårare att hitta en samsyn

Björn Jerdén, chef för Asienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet, önskar att EU kunde visa en mer gemensam front. 

– Men för att göra det krävs enighet och vad gäller Kina är det extra svårt. EU:s förhållande relation med Kina är ganska ny och Europas länder har olika historisk bakgrund. Det gör det svårare att hitta en samsyn.

Ofta är länder med dålig ekonomi mer benägna att inta en mer Kina-vänlig attityd. Förutom att de har ett skriande behov av investeringar, kan de också använda Kina som påtryckningsmedel i förhandlingar med övriga EU. 

– Grekland kunde till exempel när landet behövde pengar under finanskrisen spela ut eurogruppen genom att säga, titta vi har andra alternativ, säger Björn Jerdén.

Även om ett attitydskifte mot Kina syns i EU, är man långt ifrån den aggressiva strategi som USA:s president Donald Trump har intagit. Mark Fercher, Kinakännare vid Carnegie–Tsinghua Center, är tveksam till en så hårdför politik.

– Man kan gå fram mer försiktigt, ha synpunkter på säkerhet och mänskliga rättigheter, men ändå göra affärer. 

Och EU-länderna bör agera tillsammans, anser han. 

– Om Kina ger sig på ett EU-land bör hela EU svara. 

Hur ensamt och svagt ett land utan uppbackning blir när Kina utövar påtryckningar visar inte minst exemplet Norge. Landet hamnade i frysboxen efter att regimkritikern Liu Xiaobo tilldelats Nobels fredspris. Norges näringsliv bojkottades och laxexporten ströps. Först efter att den norska regeringen offentlig mer eller mindre bad om ursäkt öppnades slussarna för Norge igen.