Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Studenten Daniel i svart t-shirt deltog i massprotesterna mot regimen som lamslog huvudstaden Caracas under flera månader tidigare i år. Nu lämnar han landet. ”Jag får se i vilket land jag hamnar och vilket jobb jag får”, säger han.
Studenten Daniel i svart t-shirt deltog i massprotesterna mot regimen som lamslog huvudstaden Caracas under flera månader tidigare i år. Nu lämnar han landet. ”Jag får se i vilket land jag hamnar och vilket jobb jag får”, säger han. Foto: Anders Hansson
Världen

Venezuela – oljelandet som var tionde invånare flytt

• För 30 år sedan var Venezuela ett demokratiskt föredöme i Latinamerika med kontinentens högsta levnadsstandard. I dag är den ekonomiska och politiska krisen total. Rikedomen har förbytts till armod.

• På söndag hålls guvernörsval – som oppositionen hävdar innebär ytterligare ett steg mot diktatur.

• DN har besökt oljelandet som var tionde invånare lämnat.

Hans ansikte är spänt. I ena handen rullar han en resväska. I andra handen håller han sin sjuåriga dotter Camila som bär familjens pass i en plastmapp. Bakom dem kommer frun och deras 13-åriga dotter. Solen bränner när de vandrar över bron till gränsstaden i Colombia.

– Vi hade inget val, säger Daniel Valbueno, 33. Inflationen åt upp min månadslön.

Det senaste dygnet har han och hans familj färdats genom det kollapsade oljelandet. De flesta familjer som flyr president Nicolás Maduros styre bär kontanter med sig som de fått för sitt hus eller för sin bil som de sålt. Många har växlat till sig amerikanska dollar och är lätta byten för de beväpnade grupper, som med regimens goda minne, rånar befolkningen.

– Vi har haft tur. Vår buss blev inte stoppad på ett enda ställe, säger han.

Daniel Valbueno samlar familjen i skuggan och kollar in den enorma kö som ringlar utanför passkontrollen. Det kommer att ta minst tre timmar innan de får sina pass stämplade i Colombia, men ingen klagar.

– Venezuela har blivit livsfarligt. Folk rånar varandra för en bit mat, säger han.

”Venezuela har blivit livsfarligt. Folk rånar varandra för en bit mat” säger Daniel Valbueno som flyr tillsammans med frun Julia Valbueno och två döttrar.
”Venezuela har blivit livsfarligt. Folk rånar varandra för en bit mat” säger Daniel Valbueno som flyr tillsammans med frun Julia Valbueno och två döttrar. Foto: Anders Hansson

För en månad sedan sade han upp sig som chef på ett av Banco de Venezuelas kontor i staden Valencia. Lönen på den före detta privatbanken, som förstatligades av president Hugo Chávez för åtta år sedan, räckte inte längre till mat för familjen. Som före detta bankkontorschef tror han att han ska kunna hitta ett jobb någon annanstans. En kusin, som redan flytt till Colombia, har lovat att hjälpa familjen med bostad i staden Medellín.

– Jag tar vad som helst som kan försörja familjen.

Hans fru tittar på honom och vänder sig mot mig.

– Vi måste tänka på barnen, säger Julia Valbueno, 38.

Hon döljer sina tårar under solglasögonen.

Flyktingströmmen från Venezuela har gjort gränsövergången mellan San Antonio del Táchira och den colombianska gränsstaden Cúcuta till den mest aktiva gränsen i Sydamerika. Ingen annanstans på kontinenten passerar lika många människor varje dag. En del är venezolaner som åker till Colombia för att köpa mat och mediciner. Andra är familjer som sålt allt de äger för att starta ett liv någon annanstans.

För 30 år sedan var strömmen omvänd. Colombianerna flydde gerillakriget och kokainkartellerna som gjorde Colombia till världens farligaste land. Medellín hade den högsta mordstatistiken i världen och i huvudstaden Bogotá smällde bomber var och varannan vecka. Venezuela var då ett demokratiskt föredöme med den högsta levnadsstandarden i Latinamerika. Medan Argentina, Brasilien, Chile, Paraguay och Uruguay styrdes av högerextrema militärdiktaturer var Venezuela undantaget som kontinentens politiska flyktingar flydde till.

Venezuela njöt av inkomsterna från världens största kända oljereserv och blev beroende av oljeinkomsterna som stod för 95 procent av exporten. På helgerna flög venezolanerna till Miami för att shoppa och generationen kom att kallas ”dame dos” (ge mig två), eftersom de hade så mycket pengar att de kunde köpa dubbelt av allt.

Medelklassen sände sina barn till amerikanska universitet och kontrakterade colombianer för att städa deras hem, tvätta deras bilar och laga deras mat. Följden blev att klassklyftorna växte. En tredjedel av samhället levde amerikanskt medelklassliv, medan resten fick nöja sig med att bensinen var billig.

När fallskärmsjägaren Hugo Chávez gjorde en militärkupp 1992 var det för att fördela inkomsterna från oljan. Men kuppmakarna misslyckades och Hugo Chávez fängslades. När han två år senare frigavs inledde han sin politiska kampanj på demokratisk väg. 1998 ställde han upp i presidentvalet och vann med 56 procent av rösterna.

– I början märkte vi ingenting. Det kändes bra. Man märker ju inte en cancer direkt. Det var först när vi blev sjuka som vi fattade. Cancern hade ätit sig in i hela samhället. Nu är det för sent. Vi är i slutstadiet, säger Armando Delgado.

Vi har blivit som Kuba. Vi lever inte. Vi överlever.

Han försörjer sig som taxichaufför och kör passagerare från den colombianska gränsen, över Andernas bergskedja och till Táchira som är en av Venezuelas rikaste delstater. Sju av landets före detta presidenter kommer härifrån och delstaten är Venezuelas kornbod. Det är här som köttet, mjölken, potatisen och frukterna produceras.

– I dag finns inget kvar, säger Armando Delgado och vevar upp rutan.

Lastbilen framför honom spyr ut diesel som inte renats på grund av att oljelandets raffinaderier saknar reservdelar.

Armando har gått ned femton kilo. Folkhumorn kallar det ”Maduros diet”, men bakom galghumorn döljer sig ett misslyckat socialistiskt experiment. Innan Hugo Chávez dog för fyra år sedan förstatligade han livsmedelsproduktionen. Han tänkte att maten skulle bli billigare om han införde prisreglering, men när jordbrukarna inte kunde producera till de förutbestämda låga priserna gick jordbruken i konkurs.

I dag kan staten varken producera eller importera livsmedel. Förra månaden ställde Venezuela in betalningarna och den enda anledning till att landet inte officiellt försatts i konkurs är att Ryssland tagit över stora delar av landets oljereserver i utbyte mot lån.

Regeringen å sin sida har hela tiden hävdat att det är oppositionens agerande och det fallande oljepriset som ligger bakom kriset i landet.

När vi kör in i San Cristóbal, med 650.000 invånare, ringlar köerna långa utanför bensinstationerna. Landet, som en gång i tiden var med och bildade den internationella oljekartellen Opec, kan inte längre producera tillräckligt med bensin eftersom raffinaderierna inte fungerar.

– För att kunna förstöra så mycket på så kort tid måste man vara riktigt smart, ironiserar Armando.

5 skäl till kollapsen i landets ekonomi

  1. Det statliga oljebolaget PDVSA har tagits över av socialistpartiet och producerar i dag tre gånger så lite olja som för femton år sedan, trots att bolaget tiodubblat sina anställda.
  2. Inkomsterna från oljan har gjort att Venezuela aldrig byggt upp en egen industri. Landet är extremt importberoende.
  3. Många av de företag som förstatligats har gått i konkurs och genererar varken skatt eller arbetstillfällen.
  4. Inflationen är världens högsta och har fått företagarna att lämna landet.
  5. Sjunkande oljepriser gör att regimen måste låna pengar av Ryssland för att landet inte officiellt ska gå i konkurs.

För tio år sedan var San Cristóbal en av Venezuelas rikaste städer. I dag har butikerna på huvudgatan stängt. Invånarna har inga pengar att handla för. Maxbeloppet att ta ut i bankomaten per dag är 10.000 bolivares, cirka tre kronor. Det är en tredjedel av vad ett kilo socker kostar. Den statligt fastställda månadslönen har i dag ett värde kring 400.000 bolivares vilket motsvarar cirka 120 kronor.

– Vi har blivit som Kuba. Vi lever inte. Vi överlever, säger Armando.

Inte bara ekonomin följer Kubas modell. Även statsapparaten har militariserats. Regimen har också tagit efter Kubas sätt att strypa yttrandefriheten. Medierna styrs av regimen. Oppositionella politiker fängslas och demonstranter som protesterar riskerar att dödas av säkerhetsstyrkorna.

Sedan protesterna bröt ut i april i år har säkerhetsstyrkorna dödat 146 personer som försökt förhindra att en av Latinamerikas äldsta demokratier blir en diktatur. Enbart under valdagen till författningsförsamlingen i somras dödades 17 personer.

Johan Schück: Vanstyre bakom katastrofen i Venezuela

– Ingen vågar demonstrera längre. Antingen flyttar man eller så accepterar man att landet blivit en diktatur, säger Rosita.

Hon deltog i de våldsamma demonstrationerna och vågar i dag inte ens uppge sitt riktiga namn.

– Säkerhetstjänsten registrerar alla som deltar, säger hon.

Rosita bor på tredje våningen i ett hyreshus i San Cristóbal och släpper motvilligt in oss i sin lägenhet – hon gömmer släktingar som flytt undan säkerhetstjänsten. Gardinerna är fördragna och släpper endast in ett svagt ljus. Mannen i den gömda familjen tar mig i hand. Vi slår oss ned vid matbordet i vardagsrummet. Hans fru, som är gymnasielärare, sätter sig bredvid. De är så rädda att berätta sin historia att jag måste lova att inte röja deras identitet innan jag får intervjua dem.

– Det handlar om våra söners liv, säger Valentina, 47.

Familjen gömmer sig i väntan på att kunna lämna landet. Sönerna deltog i studentupproret mot Maduro.
Familjen gömmer sig i väntan på att kunna lämna landet. Sönerna deltog i studentupproret mot Maduro. Foto: Anders Hansson

För tjugo år sedan flyttade hon med familjen till byn Pregonero på landsbygden i delstaten Táchira. Hon fick jobb på gymnasieskolan och hennes man var läkare. De röstade på Hugo Chávez i presidentvalet 1998 och stödde honom vid försöket att störta honom 2002. I flera år var de så kallade ”chavister” och såg fram emot att landets oljerikedomar fördelades mer rättvist.

Fakta.Krisen i Venezuela

Foto:
  • 1998 Militären och den före detta kuppmakaren Hugo Chávez väljs till president i Venezuela.
  • 2005–2011 Chávez inleder ”21:a århundradets socialism”. Han inför sociala program som minskar fattigdomen och ökar antalet läs- och skrivkunniga. Delar av livsmedelsproduktionen förstatligas och domarna i Högsta domstolen byts ut. Reformerna finansieras med oljeintäkter.
  • 2013 Chávez dör i cancer och före detta utrikesministern Nicolás Maduro väljs till ny president.
  • 2014 Studenter gör uppror mot den alltmer auktoritära regimen som fängslar politiska motståndare.
  • 2015 Oljepriset störtdyker och landets ekonomi kollapsar. Oppositionen vinner två tredjedelar av platserna i parlamentet.
  • 2016 Oppositionen vill genomföra en folkomröstning för att få bort Maduro, men regimen vägrar. Regeringen menar att det är oljepriset och oppositionens agerande som ligger bakom krisen.
  • 2017 I april intensifierar oppositionen protesterna. Demonstrationer sker i stort sett dagligen. Över 140 personer har hittills fått sätta livet till.
  • 2017 Den 30 juli arrangerar regimen ett val där en konstituerande församling väljs som har rätt att skriva om konstitutionen efter regeringens önskemål. Kritiker hävdar att omfattande valfusk ägt rum.
  • 2017 Den 15 oktober genomförs guvernörsval. Oppositionen menar att detta kommer innebära ytterligare ett steg mot diktatur.

Det var först inför presidentvalet 2006 som den alltmer auktoritära ledarstilen och militärens växande roll i samhällsbygget fick dem att tveka. Sedan dess har den revolution som skulle ge Venezuela social rättvisa spårat ur och lett till ett ekonomiskt, socialt och politiskt kaos. Venezuelas huvudstad Caracas har i dag den högsta mordstatistiken i världen och efter mörkrets utbrott vågar ingen gå ut.

För tre år sedan anslöt sig Valentinas söner till det studentuppror som krävde en folkomröstning om Nicolás Maduros styre. Enligt opinionssiffror hade presidenten mindre än 20 procents stöd av befolkningen och studenterna ville ha nyval. Regimen svarade med att fängsla studenterna och oppositionsledarna som stödde upproret. Upploppen nådde ändå ett av sina syften:

Oppositionen enades och väckte befolkningen. I valet till parlamentet i slutet av 2015 vann oppositionen två tredjedelar av platserna. Det gjorde att parlamentet skulle ha kunnat utlysa nyval och därmed skapa en väg ur krisen, men i stället införde Maduro undantagstillstånd och styrde genom dekret.

När Maduro insåg att han behövde en mer permanent lösning kallade han till val av en författningssamling som skulle skriva om grundlagen. På så sätt skulle han kunna kringgå parlamentet och fortsätta att styra landet. Det var bara en sak som inte stämde. Enligt den grundlag som Hugo Chávez författade 1999 får inte en president kalla till ett val av en författningssamling. De enda som kan göra det är väljarna. Det var i upptakten till valet den 30 juli i år som Valentinas tre söner inte kunde hålla sig längre.

– Vi knackade dörr i byn och berättade att Venezuela blir en diktatur om vi inte reagerar. Vi fick väldigt bra gensvar, berättar Matias, 18.

På valdagen hade sönernas arbete lett till att byborna gick man ur huse mot regimens vallokal. Flera tusen bybor skanderade slagord mot knappt hundra chavistas som försökte genomföra valet. Tumult uppstod och någon satte fyr på valurnorna. Sönerna sprang hem till sina föräldrar. De var rädda för att säkerhetstjänsten skulle dyka upp. Det fanns bara en sak att göra – fly. Men vägspärrar förhindrade dem från att köra i väg.

– Klockan sju på morgonen bestämde vi oss för att börja gå, berättar Matias.

Kilometer efter kilometer gick familjen genom skogen, över åkrar och fick mat på vägen av jordbrukare. Flera dagar senare nådde de San Cristóbal där deras släkting Rosita ställde upp med mat och husrum. Det första familjen gjorde var att ringa sina grannar i hembyn som berättade att samma dag som de flytt bröt sig säkerhetstjänsten in i deras hus.

– Om vi dröjt ett tag till hade vi hamnat i fängelse, säger Matias.

I stället grep säkerhetstjänsten deras kompisar som fick sitta en månad i militärens fängelse, trots att det enligt grundlagen är förbjudet att döma civila i militära domstolar.

– Vi har blivit som en militärdiktatur, säger pappan i familjen.

Nu planerar han en flykt till Argentina. Den privata läkarkliniken har han sålt. Huset är också sålt, även om familjen inte fått betalt än. De ville inte få betalt i bolivares eftersom inflationen ligger på 720 procent i år. I stället litar de på att köparen betalar i dollar så fort denne lyckats växla på svarta marknaden.

Sedan 2014, då inflationen och matbristen tog fart, har nästan tre miljoner lämnat landet. Efter att valet i somras till författningsförsamlingen godkändes, trots bevis om manipulation, ökar flyktingströmmen.

– Oppositionen har inte en chans. Efter guvernörsvalet den 15:e oktober kommer diktaturen att bita sig fast, säger pappan.

I trappuppgången hör vi att grannen sätter in sina nycklar. Familjen tystnar.

– Ingen vet att vi bor här, viskar pappan.

Oppositionspolitikern Laidy Gómez, till höger, får en kram av en supporter.
Oppositionspolitikern Laidy Gómez, till höger, får en kram av en supporter. Foto: Anders Hansson

En kilometer från lägenheten där familjen gömmer sig i San Cristóbal rusar oppositionspolitikern Laidy Gómez nedför de branta kullerstensgatorna och delar ut sitt valprogram. Hon följs av ett hundratal kvinnor som hjälper henne i valrörelsen inför guvernörsvalet på söndag. Laidy Gómez har bestämt sig för att besegra guvernören José Vielma Mora som var en av de militärer som deltog i Hugo Chávez misslyckade militärkupp 1992.

Vielma Mora styr delstaten med järnhand och misstänks ligga bakom den maffia som lever på att stjäla subventionerad bensin i Venezuela och sälja till Colombia.

– Laidy! Laidy! Laidy! skriker kvinnorna.

Marschen övervakas av civilklädda män från säkerhetstjänsten som följer efter på motorcyklar. Eftersom journalister inte får visum till Venezuela längre tvingas vi att gå under deras radar. Först när vi kommer in på en smal gata, och säkerhetstjänsten har hamnat på efterkälken, vågar jag mig fram till Laidy Gómez.

– Hur är det att vara oppositionspolitiker i Venezuela i dag, undrar jag.

Hon skakar på huvudet.

– Egentligen är det omöjligt. Men vi får inte ge upp. Vi kan inte ge upp! Venezuela är för vackert att förlora, säger hon.

En av kvinnorna som Laidy Gómez kramar längs vägen är 56-åriga Dora Hernandéz.

– Jag är arbetarklass och tillhör de som chavismen sa sig vilja hjälpa, men jag har bara fått det sämre sedan de kom till makten. Titta så smal jag blivit, säger hon och tar sig för magen.

Dora har tappat nästan 20 kilo sedan Hugo Chávez förstatligade livsmedelsproduktionen.

– Vi får skylla oss själva som inte sa ifrån i tid. Nu blir de svåra att bli av med, säger hon.

Läs mer: ”Man har förstört demokratin och gjort folk till slavar”

Förutom bristen på mat, mediciner och säkerhet är den vanligaste kritiken mot regimen att den är involverad i organiserad brottslighet. Nicolás Maduros vice president Tareck El Aissami, som inte är folkvald utan tillsatt av socialistpartiet, pratar om folkets makt, men är i själva verket efterlyst av USA:s drogbekämpningsmyndighet DEA.

Han misstänks äga ett tiotal företag som tvättar pengar åt kokainkarteller som använder venezolanska hamnar för att smuggla kokain till USA. Även socialistpartiets ordförande, Diosdado Cabello, misstänks vara delaktig. Enligt en före detta säkerhetschef leder socialistpartiets ordförande en kokainkartell som hjälper den avväpnade Farcgerillan att smuggla kokain till Mexiko.

Hittills har två personer i regimens toppskick dömts för smuggling, två familjemedlemmar till Maduros fru Cilia Flores. De två männen sitter fängslade i New York för att ha försökt ta in 800 kilo kokain till USA.

För att militären ska hållas lojal mot regimen och inte störa deras affärer har partiledningen gett armén möjlighet att tjäna pengar på livsmedelsdistributionen. Militärerna säljer de statligt subventionerade matpaketen på den svarta marknaden och tjänar mångmiljonbelopp på hungern. En del av pengarna sipprar ned i leden, vilket håller lojaliteten inom armén intakt.

– Vi måste försvara revolutionen. Det är det första vi lär oss, säger en 18-årig soldat jag stöter på i ett gathörn.

Han vill inte uppge sitt namn, men berättar att han precis har rekryterats och börjat äta upp sig.

– Vi får gratis mat i armén, säger han glatt.

Det innebär att hans mamma har en mun mindre att mätta.

– Blir jag sergeant kommer jag att få mer mat har de lovat, säger soldaten.

Inför guvernörsvalet på söndag har den sittande guvernören José Vielma Mora kallat ut armén till att måla hans kampanjemblem på väggar och viadukter. Hans slogan är ”Mora, fredens guvernör” (Mora gobernador de paz”). Att hans säkerhetsstyrkor dödade flera demonstranter för bara någon månad sedan är inget som nämns.

– Det har jag ingen åsikt om, säger soldaten.

I dag kan Venezuela varken producera eller importera livsmedel. Köerna ringlar långa när militären delar ut de subventionerade matpaketen.
I dag kan Venezuela varken producera eller importera livsmedel. Köerna ringlar långa när militären delar ut de subventionerade matpaketen. Foto: Anders Hansson

Vid gränsövergången till Colombia fortsätter familj efter familj att anlända. Nästan alla internationella flygbolag har slutat att flyga från huvudstaden Caracas, vilket gör att merparten av flyktingarna måste ta sig till bron över floden Pamplonita för att komma in i Colombia.

På en bakgata i colombianska Cúcuta väntar venezolaner som köpt biljett till bussarna som på två och en halv dag tar dem till Ecuador. En av passagerarna är 25-åriga Anelvis Hernandéz. Hon reser med sin treåriga dotter María och sin ettårige son Miguel.

– Min man har rest i förväg och skaffat bostad. Vi ska till honom nu i Cuenca, säger hon.

Anledningen till att Ecuador blivit en populär destination för venezolanerna är att Ecuadors officiella valuta är amerikanska dollar. Om Anelvis Hernandéz lyckas tjäna tillräckligt så att hon kan sända hem 100 dollar i månaden kan hennes föräldrar leva gott. På grund av inflationen är 100 dollar värt tre miljoner bolivares. Det är tillräckligt för att köpa en månads mat av militärerna på den svarta marknaden.

– Mina föräldrar är för gamla för att flytta. Jag får försöka försörja dem så gott jag kan, säger Anelvis Hernandéz och kliver på bussen.

Av rädsla för repressalier har flera personer i texten fått fingerade namn.

Fakta.Venezuela

  • Huvudstad: Caracas.
  • Befolkning: Cirka 30 miljoner.
  • Statsskick: Republik.
  • President: Nicolás Maduro.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.