Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 11:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/vita-jordbrukare-kritiska-mot-kontroversiell-landreform-i-sydafrika/

Världen

Vita jordbrukare kritiska mot kontroversiell landreform i Sydafrika

En man promenerar i stadsdelen Yeoville i centrala Johannesburg. Yeoville och näraliggande Hillbrow har förslummats sedan 1990-talet och många hyresvärdar har övergett sina hus. Dessa fastigheter kan komma att konfiskeras av staten om det nya förslaget till landreform blir verklighet. Foto: Erik Esbjörnsson

Vita jordbrukare i Sydafrika går till hårt angrepp mot ett färskt förslag om att omfördela mark utan kompensation till de tidigare ägarna. Få frågor är så känsliga och avgörande för Sydafrikas framtid som den om en landreform. För president Cyril Ramaphosa, som kämpar med att rädda en ekonomi i fritt fall, väntar en känslig balansakt. 

Det är en särskild panel som utsetts av president Cyril Ramaphosa som efter 1,5 års utredning i helgen blev klar med sitt arbete. Panelen konstaterar att 60 procent av Sydafrikas befolkning inte är juridiska ägare till marken de bor på och att bara 10 procent av jordbruksmarken omfördelats sedan demokratiseringen på 1990-talet, trots ett mål som var satt tre gånger så högt. 

Bland panelens många rekommendationer sticker en ut: de föreslår att författningen ändras så att land och fastigheter kan övertas utan att tidigare ägare kompenseras av staten. 

Läs mer: Svarta jordbrukskollektivet anställde vit ex-militär för att driva farmen 

Byn Ravele i norra Sydafrika fick tillbaka delar av den mark som konfiskerades under apartheidtiden. Men bara 10 procent av alla jordbruksmark har omfördelats sedan demokratiseringen. Foto: Erik Esbjörnsson

Jordbruksorganisationen Agri SA, som deltagit i arbetet men markerat en avvikande åsikt, är ”extremt oroad” och säger att om rekommendationerna följs, kommer landets livsmedelsförsörjning att hotas. 

– Förtroendet hos investerare och bolag är redan lågt och det sista vi behöver är ytterligare press på ekonomin och jordbrukssektorn, säger dess chef Omri van Zyl, enligt Fin24

Hans kollega på branschorganisationen SAAI, Theo de Jager, går steget längre: 

– Panelen och dess medlemmar positionerar sig som uppviglare till splittring och rasmotsättningar, säger han. 

Det är ett uppskruvat tonläge hos de vita farmarna och ordvalet kan tyckas märkligt med tanke på att landfrågan historiskt skapat just splittring och rasmotsättningar – som drabbat en helt annan grupp. 

Ett kvartsekel har gått sedan apartheidsystemet föll och Sydafrika demokratiserades, vilket banade väg för ANC-ledaren Nelson Mandela som president. 

Nelson Mandela och hans dåvarande hustru Winnie vid frigivningen 1990. Foto: Greg English/AP

Apartheid – åtskillnad – var en rasistisk ideologi som omfattade varje del av samhället men dess kärna var just den spatiala separationen av människor av olika etnicitet. Den vita minoriteten, runt 10 procent av befolkningen, bredde ut sig på 90 procent av landets yta, såväl på landsbygd som i städer, medan människor av annan härkomst fick trängas på resterande 10 procent, grovt räknat. 

Det är viktigt att komma ihåg att apartheid, implementerat efter Nationella partiets makttillträde 1948, var en förstärkning av århundraden av kolonialt förtryck. Ägandeförhållandena när det gäller mark cementerades nästan omedelbart efter det moderna Sydafrikas bildande i början av förra seklet, med ”Native Lands Act” från 1913. 

Men apartheid genomfördes med en sällan skådad kombination av precision och ambition och under en epok då det moderna Sydafrika växte fram, vilket gjort dess effekter så mycket svårare att utplåna. 

På 1950-talet, när krav på självbestämmande och självständighet väcktes i kolonier över hela världen, gick grävskoporna fram över stadsdelen Sophiatown i Johannesburg, en av de få förorter som ännu varit blandad till sin karaktär. Den nya villastadsdelen, enkom för för vita invånare, döptes till ”Triomf”. 

När medborgarrättsrörelsen satte sin prägel på 1960-talets USA och de sista segregationslagarna upphävdes, avrättades demonstranter av polis i sydafrikanska Sharpeville och så sent som 1970 klubbades Bantustan-lagarna som förpassade svarta invånare till påtvingad självständighet i ”homelands” som råkade ligga på de sämsta jordarna inom Sydafrikas gränser. 

På tidigt 1980-tal, när hela världen börjat protestera mot apartheidregimen, pågick demoleringen av ”District Six”, en stadsdel i centrala Kapstaden som befolkats av människor av blandad härkomst. 

Denna bakgrund är nödvändig för att förstå bitterheten kring landägande som den svarta majoriteten tvingades svälja i utbyte mot en fredlig övergång till demokrati. 

Ett av huvudkraven från apartheidregimen under förhandlingarna med ANC var att vitas tillgångar inte skulle hotas. För att rädda ekonomin tvingades ANC att acceptera orättvisorna. Den som förde ANC:s talan under dessa förhandlingar var den dåvarande fackbasen Cyril Ramaphosa. 

Han sattes sedan på att leda arbetet med den nya författningen, som alltså garanterade att de vita skulle få behålla sina tillgångar. 

I sektion 25 slogs fast att fastigheter kan exproprieras av staten om det ligger i det allmännas intresse och ett av dessa intressen är ”nationens åtagande vad gäller landreform”. Men i samma sektion garanterades samtidigt att ”kompensationen […] ska vara precis och rättvis”. Ägaren skulle ersättas ekonomiskt.

Landreformerna, som bland annat syftade till att på frivillig basis omfördela 30 procent av jordbruksmarken, pågick med viss hastighet under Mandela och efterträdaren Thabo Mbeki, men gick i stå under Jacob Zumas decennielånga vanstyre. 

I dag beräknas det dröja 35 år innan alla krav på återbördande av mark, som konfiskerades under apartheidtiden, lämnas tillbaka till sina ursprungliga ägare. 

I Kapstaden möts besökare av ett jättelikt fält – tidigare District Six – som breder ut sig längs motorvägen efter kurvan kring Taffelbergets östra kant. Av 60000 fördrivna invånare har bara ett par tusen kunnat återvända till nybyggda fastigheter.

År 2015 bjöd Mandela-stiftelsen in den franska rockstjärneekonomen Thomas Piketty för att hålla det årets Nelson Mandela-föreläsning, en ära som tidigare getts bland andra Barack Obama, Bill Gates och Ellen Johnson-Sirleaf. Piketty talade om Sydafrikas inkomstklyftor som är de högsta som rapporterats i världen. Han pekade ut den misslyckade omfördelningen av land som en av orsakerna till de svindlande klyftorna. 

– Om vi ser ur ett brett historiskt perspektiv, så har vi sett mycket mer ambitiösa landreformer än i Sydafrika sedan slutet av apartheid. Vi måste tänka om vad gäller landreform i Sydafrika, sade Piketty. 

I dag har Cyril Ramaphosa blivit Sydafrikas president och det har återigen fallit på hans lott att hantera den känsliga frågan. Och i vågskålarna ligger samma avvägningar som på 1990-talet. Men vi vet nu exakt hur destruktiv en illa genomförd landreform kan bli för ekonomin – det är bara att bege sig tvärs över gränsen till den ekonomiska kollapsens Zimbabwe. När Ramaphosa utmålat sig själv som en ekonomisk räddare är det sista han vill att skrämma slag på internationella investerare genom att rucka på äganderätten. 

Men ANC har inte längre monopol på makten och de utmanas från vänster av den radikala politikern Julius Malema och hans parti EFF, som har sitt starkaste stöd bland yngre väljare. De så kallade Born Free-väljarna, som fötts efter apartheids fall 1994, nöjer sig inte med den politiska frihet som deras föräldrar vann på 1990-talet utan vill se radikal omfördelning. 

Även om de vet att det är illa i Zimbabwe så är inte landreformen som orsakade haveriet något avskräckande exempel. De var för unga för att minnas hur väl det var ställt i Zimbabwe innan allt gick fel. 

Ramaphosa måste se ut som om han gör något för att öka hastigheten i omfördelningen av land samtidigt som han försöker locka investerare till landet. 

Lösningen kan finnas i städerna. 

Panelens förslag är att man begränsar klausulen om övertagande av mark och fastigheter (utan ersättning) till sådana som är skuldtyngda bortom räddning, övergivna eller där hyresvärdarna är frånvarande. Sådana finns det gott om, inte minst i Johannesburg där stora delar av stadskärnan förslummats sedan 1990-talet. 

Tanken är att dessa fastigheter ska ombildas till allmännytta för låginkomsttagare. Men vem som ska finansiera detta projekt är det ingen som vet, för staten är i det närmaste bankrutt. Men det skulle kunna ses som ett symboliskt steg framåt. 

Bild 1 av 2 Stadsdelen Hillbrow i Johannesburg är ett av många centralt belägna områden som förslummats sedan 1990-talet.
Foto: Erik Esbjörnsson
Bild 2 av 2 Ett övergivet lägenhetshus i stadsdelen Hillbrow i centrala Johannesburg.
Foto: Erik Esbjörnsson

De vita jordbrukarna spjärnar sannolikt emot för att de är oroliga för att denna första justering av äganderätten bara är början och att mer kan komma framöver. 

Men de skulle förmodligen tjäna mycket i ren goodwill på att backa en viss typ av omfördelning av land. Alternativet är att ANC i framtiden tvingas in i en koalition med EFF och då kan resultatet bli värre ur deras synvinkel.  

Och alla kan nog enas om att ”District Six” snarast bör bebyggas med lägenheter åt fler av de 60.000 människor som tvingades bort. Det skulle läka ett plågsamt geografiskt och historiskt sår i Kapstaden. Eller så låter man det vara, som en påminnelse även för de allra rikaste i landet om den historiska orättvisa som fortfarande består.