Berkeley i norra Kalifornien är den amerikanska vänsterns hjärta. Här bor miljöaktivister, unga radikalfeminister, marxistiska collegeprofessorer och åldrade hippies. Det anrika universitet här har en lång tradition av att försvara yttrandefrihet och man välkomnar generellt politiska röster från de ideologiska ytterkanterna.

I flera månader har högerextremisten Milo Yiannopoulos planerat en hel vecka av evenemang där högerextrema och populistiska gäster skulle tala på Berkeley, under parollen “Free Speech Week”, yttrandefrihetens vecka. Det slutade med ett enormt fiasko, där de flesta evenemangen ställdes in och de mest berömda talarna, som Donald Trumps tidigare kampanjchef och rådgivare Steve Bannon, aldrig dök upp. Att högerextremisternas yttrandefrihetsfestival inte blev av hade inget med censur att göra, utan handlade om en amatörmässig hantering av Yiannopoulos och de andra arrangörerna, som missade att skicka in ansökningsformulär i tid. Bland de högerextremister och Milo-anhängare som dök upp här var dock alla överens om att det egentligen var en vidsträckt konspiration av den akademiska eliten på Berkeley-universitetet som stoppat högerextremisterna.

Milo Yiannopoulos, en antifeministisk och främlingsfientlig provokatör som blivit känd för sina aggressiva trakasserier mot kvinnor på sociala medier, insisterade in i det sista på att själv dyka upp och tala. Det uttalade ändamålet var att stärka yttrandefriheten och främja politisk dialog men resultatet blev det motsatta. Bara ett par dussin av Milo Yiannopoulos anhängare lyckades komma in och lyssna på hans tal. Betydligt fler stod utanför och bråkade högljutt med de hundratals motdemonstranter som samlats. Många befarade en upprepning av våldet i Charlottesville i somras, men helgen blev mestadels lugn och fredlig i Berkeley.

Något meningsfullt utbyte av idéer och politisk diskussion uppstod däremot knappast. I stället blev den amerikanska politiska debatten reducerad till infantila instinkter. Flera av Yiannopoulos anhängare under demonstrationen sade rakt ut att det enda de bryr sig om är att provocera liberaler och så kallade “social justice warriors”, en fras som alternativhögern och konservativa använder på internet för att avfärda progressiva och liberala röster.

Många trodde att Yiannopoulos tid i rampljuset var över efter att han förbjöds tala på en populär konservativ konferens i våras, då det avslöjats att han försvarat pedofili. Yiannopoulos hade tidigare även försvarat nynazister, ägnat sig åt systematiska, rasistiska trollattacker på Twitter och kallat feminism “cancer”, men försvaret av pedofili blev droppen för det konservativa etablissemanget. Även många i den så kallade alternativhögern tog avstånd från honom efter skandalen och han förlorade ett saftigt bokkontakt med ett stort amerikanskt förlag. Men varje gång Yiannopolous blir utstött ur något politiskt sammanhang verkar det inte skada honom utan tvärtom stärka hans varumärke som provokatör.

När jag kort träffade Yiannopoulos förra sommaren, under republikanernas partikonvent i Cleveland, hade han precis blivit avstängd från Twitter, efter rasistiska trakasserier av en svart skådespelare. Han förklarade då att det var det bästa som hänt hans “varumärke”. Efter att Yiannopoulos förlorade sitt bokkontrakt i våras gav han ut sin bok på egen hand och sålde tiotusentals exemplar via Amazon och högerextrema sajter, delvis tack vare påkostade annonskampanjer från en rad konservativa finansiärer.

När Milo Yiannopoulos till slut dyker upp i Berkeley har han sällskap av den berömda islamofoben Pamela Geller och antifeministen Mike Cernovich. Yiannopoulos har på sig en jeansjacka och en tröja mönstrad med den amerikanska flaggan. Hans korta tal visar sig mest bestå av lösryckta oneliners, så att det känns som att läsa hans twitterflöde, på den tiden då han tilläts använda Twitter. Han attackerar bland annat de amerikanska fotbollsspelarna i NFL som ägnat helgen åt att protestera mot Trump, genom att sätta sig på knä i stället för att stå upp när nationalsången spelas inför fotbollsmatcherna.

- Det där är bortskämda miljonärer som protesterar mot vår nationalsång, säger Yiannopoulos.

Han framstår mest som ett slags ståuppkomiker med en enda måltavla – den amerikanska vänstern. Där har han lärt sig en del av sin mentor Ann Coulter, som också skulle ha dykt upp för att hålla tal här, men som likt många andra namnkunniga högerpopulister ställde in. Hennes regel var att det inte finns någon åsikt eller formulering som är för extremt eller vulgärt, så länge det lyckas åstadkomma ett vredesutbrott från liberaler och vänster.

Under talet i Berkeley blir det samtidigt tydligt att fenomenet Milo signalerar en ny epok för den amerikanska extremhögern. USA:s ideologiska högerkant har alltid befolkats av en spretig samling aktivister med olika och ofta motsägelsefulla målsättningar. Det illustrerades med all önskvärd tydlighet under evenemanget i Berkeley, där en minst sagt oortodox samling högerextrema och självutnämnt konservativa aktivister samlades. Vissa bar röda Trump-kepsar, andra var klädda i vikingahjälmar för att hedra sitt “nordiska ursprung”. Många andra ville inte alls kategorisera sig som varken republikaner eller demokrater.

Bland de yngre Milo-anhängarna var det tydligt att de verkar se sig själva som deltagare i en vågad och banbrytande ny subkultur, som inte har så mycket gemensamt med traditionella republikanska och konservativa sammankomster. “Republican is the new punk” står det på en ung mans t-shirt. På en annan står det “Kid Rock for Senate” (rockstjärnan Kid Rock, som stödjer Trump, lär ha seriösa planer på att ställa upp i senatsvalet nästa år). Den så kallade alternativhögern har lyckats med uppdraget att få högerextremism att framstå som något eggande och rebelliskt för många unga män här.

Strax efter att Milo Yiannopoulos korta tal är över firar Josh, en ung man från Fresno i centrala Kalifornien, med att tända en rejäl marijuanacigarett och blåsa ut tjocka rökringar över folkhavet. Han driver ett företag som säljer marijuana för medicinskt bruk, vilket är lagligt i Kalifornien, och beskriver Milo Yiannopoulos som en ny typ av konservativ ideolog som tilltalar honom mer än gamla republikaner.

- Republikanerna har traditionellt sett inte varit särskilt bra för min industri. Men jag tror att det kan förändras nu. Milo representerar en ny våg av frisinnade, libertarianska konservativa som inte vill leva på traditionella sätt. Han är en frisk fläkt för högern, säger Josh, som inte ville ge sitt efternamn.

Den amerikanska ytterhögern har alltid varit mångfacetterad, med öppna rasister som står sida vid sida med radikalt systemkritiska libertarianer som har mer gemensamt med anarkister än med traditionella republikaner. Även här i Berkeley samlades denna högljudda hippiehöger för att röka marijuana och vifta med flaggor med den så kallade alternativhögerns inofficiella symbol, den tecknade grodan Pepe the Frog.

Familjen Smith från Pacifica, en idyllisk kustort utanför San Francisco, tog bilen upp till Berkeley för att stödja Milo Yiannopoulos evenemang. Peter Smith, pappan i familjen, beskrev evenemanget som “en nödvändig protest mot feminismen som håller på att förstöra vårt land”.

- Milo har rätt i att feminismen är en cancer, säger han.

Peters fru Stacey Smith står bredvid, klädd i prickig 1950-talsklänning, med tatueringar och blonderat hår. Hon nickar instämmande och jag frågar om hon också avskyr feminism.

- Jag får nog hänvisa till min make, säger hon och ler mot Peter.

Deras två tonåriga barn kommer fram. Dottern är klädd i helsvart, med punkigt rödfärgat hår och piercad näsa. Sonen har en t-shirt med logotypen för rapgruppen Wu Tang Clan. Alla fyra är överens om att feminismen måste stoppas. På väg ut ur folkhavet ropar Steve.

- Kom ihåg en sak, housewives lives matter!

Han upprepar det ett par gånger, “Hemmafruars liv har betydelse”, som en egen variant på en inofficiell ny slogan för Milo Yiannopoulos nyreaktionära rörelse, i stället för Black lives matter, som antifascisterna på andra sidan gatan ropar.

Desiree Parsons är på besök i Kalifornien från Lansing, Michigan. Hon anser precis som många andra här att konservativa röster censureras i dagens USA. För henne är Milo Yiannopoulos en riddare för yttrandefriheten i en tid då liberaler och progressiva vill tysta ner ytterhögern, i hennes mening.

- Kolla på universiteten, kolla på massmedierna. Det är mest liberaler. Kolla på Silicon Valley som slänger ut konservativa från Twitter och Facebook. Visst, vi har en konservativ majoritet i kongressen, men det är mest etablissemangsrepublikaner som inte delar Trumps åsikter om till exempel invandring eller muren, säger hon.

Den här känslan av att konservativa antingen är förföljda eller förlöjligade av ett vagt definierat etablissemang är det allra vanligaste argumentet för den brokiga samling som kommit hit för att stödja Yiannopoulos. Jag talar med dataprogrammerare, truckförare, lagerarbetare, ingenjörer och byggarbetare. Alla är överens om att det pågår ett brutalt krig mot konservativa idéer i USA, som många jämför med Stalins Sovjet, eller med George Orwells “1984”. Det spelar ingen roll att USA har en konservativ president, en republikansk majoritet i både kongressen och Högsta domstolen och ett medieklimat där konservativa radiokanaler, tv-kanaler och nyhetssajter når dussintals miljoner varje dag. Det känns ändå som att de blir censurerade, säger Desiree Persons.

Trots att Donald Trump är president är de flesta här överens om att det egentligen är förbjudet att säga sådant som Trump säger i det här landet. Trumps pessimistiska berättelser om att vita amerikaner med traditionella värderingar är utsatta för en existentiell attack verkar genomsyra de hundratals högrextremister och Milo-anhängarna som kommit till Berkeley. Att Trump når dussintals miljoner amerikaner varje gång han skriver något på Twitter, att Yiannopoulos bok har sålt i tiotusentals exemplar, biter inte alls på denna världsbild.

Under åtta år med Barack Obama som president lärde de sig vilken oerhört politisk kraft man kan hämta ur känslan av att vara i underläge. De tänker inte sluta känna så nu, bara för att de vunnit alla val.

- Vi kan inte bara sitta och vara passiva när det pågår ett krig mot yttrandefriheten och ett försök att censura konservatismen. Vi måste resa oss upp och protestera mot det, så att alla får en chans att höras, säger Desiree Parsons.

Omkring oss börjar ett dussintal antifascistiska aktivister ropa ut glåpord om Trump. Sansara Taylor, en aktivist för den radikala vänsterorganisationen Refuse Fasciscm, beskriver Trump som 2000-talets motsvarighet till 1800-talets slavägare. Desiree Parsons tittar på antifascisterna och säger med ett leende.

- Well, de kanske inte behöver höras så där mycket.

Efteråt berättar Sansara Taylor om sin syn på högerextremisternas klagomål över att de blir nedtystade.

- Det där är ju helt absurt. Fascisterna snackar om att vänstern försöker tysta dem, men de har ju tillgång till världens största megafon i Vita Huset. De har en president och en vicepresident på sin sida.

Milo Yiannopolous besök kostade Berkeley-universitetet 600.000 dollar i säkerhetsstyrkor och polis, som behövde kallas in från hela Kalifornien för att se till att talet skulle kunna genomföras. Kostnaden motsvarar nästan fem miljoner svenska kronor. Milo Yiannopoulos tal pågick bara i 20 minuter, vilket innebär att varje minut kostade Berkeley-universitetet 250.000 kronor i säkerhetspersonal – ungefär fem månadslöner för en genomsnittlig amerikan. Yiannopoulos besök sprängde därmed den årliga budget, på 250.000 dollar, som universitetet avsatt för att hantera just demonstrationer och politiska evenemang.

Universitetet i Berkeley har nu betydligt mindre pengar kvar för att organisera framtida politiska evenemang.