Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

6 000 år med hästar som husdjur

För ungefär 6.000 år sedan tog människan för första gången hästen i sin tjänst. Då förändrades världen. - Det är en av de mest betydelsefulla händelserna i människans historia, säger arkeologen Sandra Olsen.

- Det går inte att föreställa sig Djingis khan, Karl den store eller hunnerna utan häst, säger Sandra Olsen, professor i antropologi vid Carnegie naturhistoriska museum i Pittsburgh i USA.

Redan på nittiotalet började Sandra Olsen att söka efter tamhästens rötter. Det förde henne till Kazakstan. För knappt 6.000 år sedan bodde det så kallade botaifolket där. För några veckor sedan presenterade Sandra Olsen och hennes forskarkolleger nya bevis i den vetenskapliga tidskriften Science. De kunde visa att botaifolket redan för 5.700 år sedan hade tama hästar. Det är mycket tidigare än vad forskarna hittills har trott.

Lämningarna efter botaifolket i Krasnyi Yar i Kazakstan ligger i hjärtat av den euroasiatiska vildhästens utbredningsområde. För riktigt länge sedan var vildhästen vanlig i hela Europa – 30.000 år gamla grottmålningar i Frankrike visar att hästen redan då var ett attraktivt bytesdjur. Den anpassades tidigt till att leva på öppna marker. Den var snabb och uthållig och livnärde sig på gräs.

Men efter den senaste istiden för 10.000 år sedan blev södra Europa varmare och skogigare, och de vilda hästarna försvann. Men på de stora stäpperna i nordost var förhållandena de rätta.

Botaifolket härstammade från ett nomadfolk som levde av att jaga djur på stäppen, som häst, antilop och hjort. Men för 5.700 år sedan ändrades plötsligt deras livsstil. De slog sig ner i städer som kunde rymma flera tusen människor. Sandra Olsen och hennes kolleger har grävt på fyra olika platser med sådana bosättningar.

- För att kunna livnära en så stor bofast befolkning året runt krävs någon form av pålitlig försörjning, säger Sandra Olsen.

Ändå vet forskarna att det varken fanns jordbruk, boskap eller får på den här platsen på den tiden. I stället hittar arkeologerna spår av häst. Nästan alla ben som arkeologerna grävt upp härstammar från hästar. Många av dem har tydliga märken efter slakt.

- Om de bara fick sin mat ifrån jakt borde vi hitta ben från andra bytesdjur också, säger Sandra Olsen.

Men det gör inte forskarna. I stället har de grävt fram gamla stolphål som bildar formen av en stor inhägnad. Innanför bär marken fortfarande kemiska spår av hästgödsel. Vissa skelettdelar bär spår efter betsel, vilket tyder på att de var tyglade och möjligen också inridna.

Det allra starkaste beviset för att hästarna varit tama är forskarnas fettanalyser av botaiernas krukskärvor. De visar att krukorna en gång i tiden innehållit hästmjölk.

- Det går inte att mjölka en vild märr. Det är omöjligt, säger Sandra Olsen.

En vild häst flyr i första hand, och sparkar om den inte kommer undan.

Kanske livnärde sig botaifolket på samma sätt som vissa av traktens folk fortfarande gör. De slaktar sina hästar i december när köttet är som fetast, och låter det frysa naturligt i vinterkylan. De djur man behåller hittar sin föda under snötäcket på stäppen, och de saknar uppvärmda stall. På våren kan man börja mjölka stona – en tradition som fortfarande är vanlig i dessa delar av världen.

- Hästen är väldigt väl anpassad till kyla. Den kan egentligen leva i samma områden som renen, säger Sandra Olsen.

Forskarnas rekonstruktion visar att botaifolkets häst liknade przewalskis vildhäst. Den hade en rödaktig färg, men var ljusare runt nos och mage. Den hade stubbman och ränder på bakbenen. De var också mer finlemmade än den tidens vilda hästar.

De genetiska studier som har genomförts har utgått från dagens tama hästraser. De visar att alla hästar härstammar från samma hingst. Däremot har de många olika förmödrar.

- Den enda rimliga tolkningen är att det fanns mycket färre hingstar i aveln. Kanske blev hästen så värdefull att olika folk började avla fram sina egna hästar, säger Hans Ellegren, evolutionsgenetiker vid Uppsala universitet och en av dem som legat bakom de genetiska studierna av hästen.

Sandra Olsen tänker sig att de tama hingstarna blev en attraktiv vara, som genom byteshandel nådde by efter by. Så spred sig bruket av häst över världen.

- När byarna ville ha fler hästar i sin flock fångade man helt enkelt in vilda ston och avlade på dem, säger hon.

Trots att det gått snart 6.000 år sedan vår tama häst lämnade stäppen har den kvar mycket av sitt ursprungliga beteende. Den är ett typiskt bytesdjur och reagerar i första hand på fara med att fly. Men den kan också bocka vilt för att bli av med ett rovdjur (läs ryttare) som bitit sig fast över ryggen. Men det var ändå hästens sätt att organisera sig i sin flock som lade grunden för dess plats hos människan.

En vild flock består för det mesta av många ston och en dominant hingst. Det vardagliga ledarskapet utövas oftast av en ledarmärr, och under henne råder en strikt hierarki. Vanan att dela in sig efter rang har människan utnyttjat när den tämjt hästen.

- Det hierarkiska beteendet delar hästen med i stort sett alla våra vanligaste husdjur, säger Linda Keeling, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

När människan väl lyckades tämja hästen gick utvecklingen snabbt. Redan 3.000 år f Kr hittar arkeologer lämningar efter hästar i områden där den tidigare varit utdöd, som Turkiet, Frankrike och södra Tyskland. 2.500 f Kr var den etablerad i Mellanöstern, och 1.000 år senare användes den i strid.

- De folk som hade goda förutsättningar att hålla många hästar fick en enorm fördel, säger Sandra Olsen.

Men botaifolket och dess tama hästar försvann spårlöst 3.100 år f Kr. Först under bronsåldern, ungefär 600 år senare, dyker det på nytt upp människor i området.

Trots att de allra äldsta spåren av tama hästar leder hit tror Sandra Olsen att tamhästens vagga står att finna någon annanstans. Arkeologerna anser att botaifolket kom västerifrån. Kanske hade de med sig hästarna därifrån.

- Vi måste fortsätta leta. Jag tror att västra Ryssland runt floden Volga och delar av Ukraina vore bra kandidater att starta med, säger Sandra Olsen.

Den europeiska vildhästen försvann efter istiden

Den euroasiatiska vildhästen tarpanen anses vara den moderna tamhästens närmaste släkting. Tarpanen fanns från början i både Europa och i Asiens västra delar, men den försvann från södra Europa efter den senaste -istiden. De sista vilda tarpanerna dog ut på artonhundratalet.

Forskarnas rekonstruktioner visar att botaifolkets häst troligen hade ett snarlikt utseende. Den hade en rödaktig färg, men var ljusare runt nos och mage. Den hade stubbman och mörka ränder på bakbenen. Däremot var tamhästen redan under botaifolkets tid slankare i kroppen än den vilda hästen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.