Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Vetenskap

Atomdetektiver hjälper till att stoppa attentat

Kärnkraftverket i Oskarshamn.
Kärnkraftverket i Oskarshamn. Other: Björn Wanhatalo

Kärnvapen eller smutsiga bomber i händerna på terrorister skulle vara ödesdigert. Atomdetektiverna hittar och identifierar radioaktivt material som kommit på avvägar och hjälper även polisen att undersöka bevis och datorer smittade med radioaktivitet.

Terrorister med tillgång till kärnvapen är en global mardröm, och ett hot som skulle vara nästan omöjligt att skydda sig mot. Men även om terrororganisationer saknar tekniska möjligheter och kompetens att bygga en atombomb kan de göra smutsiga bomber, alltså vanliga sprängladdningar som sprider radioaktivt material över stora områden. Effekterna skulle bli stora och förödande, och saneringen efteråt vara svår och ta mycket lång tid.

”Vi har inte råd att vänta på en atomterroristattack innan vi börjar samarbeta för att gemensamt förbättra vår kärnsäkerhetskultur, dela med oss av våra bästa praktiker och höja vår standard för kärnsäkerhet”, sammanfattade världens ledare läget vid mötet Nuclear Security Summit i Washington DC förra året.

– Atomkriminalteknik har en nyckelroll för att hjälpa stater att försäkra sig om att allt kärnbränsle och annat radioaktivt material som de innehar, använder, producerar eller lagrar är säkert i alla lägen, säger David Smith, kärnsäkerhetssamordnare för kriminalteknik vid internationella atomenergiorganet IAEA:s avdelning för kärnsäkerhet.

Varje år rapporteras i genomsnitt mellan 130 och 150 fall till ITDB, IAEA:s databas för incidenter och illegal handel med radioaktivt material, där 131 länder är medlemmar.

– Sedan 1993 har vi 2.889 rapporterade fall om radioaktivt material utanför tillsynsmyndigheternas kontroll. Det handlar både om sabotage och om regelbrott. Så det här är inte något hypotetiskt. Stater använder aktivt atomkriminaltekniska funktioner. Och vi lär oss mer och mer av erfarenheterna, säger David Smith.

Radioaktivt material innehåller mycket information om sin egen historia. Allt det har utsatts för lämnar karakteristiska spår, och en atomdetektiv kan bland annat ta reda på hur gammalt det är, vilken gruva det kom ifrån, och vilka kemiska och fysiska behandlingar det har genomgått.

Atomkriminalteknik har en nyckelroll för att hjälpa stater att försäkra sig om att allt kärnbränsle och annat radioaktivt material som de innehar, använder, producerar eller lagrar är säkert i alla lägen.

För några år sedan tog en europeisk återvinningsanläggning emot en skeppslast med skrot från ett sydasiatiskt land. Ett föremål ombord satte i gång ett strålningslarm, och de första analyserna visade att det var gjort av uran.

Ett prov skickades till Europakommissionens gemensamma forskningscenter JRC, Joint research center, i Karlsruhe i Tyskland, som har ett av världens bäst utrustade laboratorier för atomkriminalteknik. Atomdetektiverna på JRC kom fram till att uranet hade producerats i slutet av 1970-talet. Det sydasiatiska landet som metallskrotet kom ifrån hade urangruvor vid den tiden, och även en anläggning för att omvandla uranföreningar från gruvmalm till ämnen som kan användas i kärnkraftverk.

Men de spår av andra ämnen som fanns i materialet stämde inte alls med hur uran från gruvorna i landet ser ut. JRC-detektiverna fann information om att landet lagligt hade importerat naturligt uran från Niger, där uran bryts från sandsten och innehåller samma spårämnen som föremålet i skrotlasten, och kunde därför dra slutsatsen att det var därifrån skrotbiten kom.

– Vi måste veta vad vi ska undersöka, och vilka parametrar som berättar materialets historia. Kombinationen av dem kallar vi för materialets signatur, säger Klaus Mayer, som leder arbetet vid JRC.

Han och hans medarbetare tar fram signaturen genom att undersöka hur materialet ser ut, både makroskopiskt och i mikroskop, vilka olika grundämnen och kemiska föroreningar som finns i det, och vilka isotoper det består av, alltså hur många neutroner som finns i enskilda atomkärnor.

– Men det ger oss bara data, det är bara siffror. För att förstå data behövs expertis som kan göra om siffrorna till information. Var kommer materialet ifrån? När producerades det? Vad var det avsett att användas till? Producerades det i landet eller utomlands? Det krävs kunskap, skicklighet och tolkningsförmåga, och det är ett brett spektrum av olika aktiviteter vi måste klara av, säger Klaus Mayer.

Dessutom måste det gå snabbt, om atomdetektiverna ska hjälpa polisen i en brottsutredning. Målet är att ha en första identifiering klar inom 24 timmar, en mer detaljerad analys inom en vecka, och en omfattande undersökning bör vara klar inom två månader.

– När atomkriminaltekniken började utvecklas för 20 år sedan kunde forskarna ta provet, och försvinna in på sitt labb. Sedan kom de tillbaka två år senare, efter att ha publicerat fem artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Det var något vi var tvungna att kämpa emot, säger Klaus Mayer.

Radioaktivt material kan vara både svårt och farligt att hantera, och polisens kriminaltekniker kan inte undersöka det i sina laboratorier. Det gäller även vanligt bevismaterial som blivit smittat av radioaktiva ämnen.

– Det kommer inte in på polisstationerna. Polisen säger: ”Det är inte för oss, vi tar inte emot det”, säger Klaus Mayer.

Därför måste atomdetektiverna också kunna få fram bevis som fingeravtryck och dna-spår från farligt, radioaktivt material så pass bra att det kan accepteras i domstol.

Klaus Mayer och hans medarbetare har även samarbetat med svensk polis för att hitta metoder att få fram digitalt bevismaterial från datorer, mobiltelefoner och usb-minnen som smittats av radioaktivitet.

– Vi har testat olika tekniker för att rena sim-kort och usb-stickor, men det finns alltid lite radioaktivitet kvar. Dessutom riskerar vi att förstöra den digitala informationen, säger Klaus Mayer.

Atomdetektiverna drar nytta av att materialen de undersöker åldras, och har inneboende klockor, eftersom radioaktiva atomkärnor sönderfaller till andra ämnen. Därför kan de se hur länge sedan det var en bit uran eller plutonium utsattes för någon kemisk behandling som nollställde klockan.

David Smith på IAEA är geokemist, och arbetade från början med att åldersbestämma stenar och mineraler för att kartlägga jordens historia.

– Det var en riktig ögonöppnare när jag insåg att vi kan använda samma tekniker för att ta reda på åldern och historien för radioaktivt material, och hjälpa stater och regeringar att upprätthålla säkerheten, säger han.

Foto:

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.