Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

”Att göra utmärkt forskning är vår ledstjärna”

02:06. May-Britt och Edvard Moser förklarar upptäckten som i år belönas med Nobelpriset i fysiologi eller medicin.

Som psykologistudenter blev May-Britt och Edvard Moser besatta av att förstå hur hjärnan fungerar. Nu är det norska paret i Stockholm för att ta emot årets Nobelpris i medicin för upptäckten av hjärncellerna som hjälper oss att hitta rätt.

– Det här är musik för öronen!

Det knastrar i högtalarna, och May-Britt Mosers ögon lyser. Den grå lilla musen Jessie springer fram och tillbaka när forskaren Dave Rowland strör ut smulor av ballerinakex framför henne. Varje gång hon passerar en viss punkt på golvet sprakar det till i högtalarna igen.

Det vi hör är en rutnätscell som reagerar. Jessie har små antenner på huvudet, kopplade till elektroder som känner av cellen djupt inne i hjärnan, och via sladdar som hänger från taket översätts signalerna från cellen både till ljud och till färgade kurvor på en datorskärm.

May-Britt Moser och hennes man Edvard Moser upptäckte rutnätscellerna hos råttor år 2005, och därför får de på onsdag ta emot Nobel­priset i fysiologi eller medicin.

När Jessie springer längre över golvet hör vi att cellen reagerar vid flera olika punkter, ungefär 40 centimeter ifrån varandra. Tillsammans bygger punkterna upp ett rutnät av sexkanter som fungerar som ett koordinatsystem så att den lilla musen kan hålla reda på var hon har varit och vart hon är på väg.

Rummet Jessie springer i är bara ett av många i en lång korridor med laboratorier med dämpad belysning och videokameror i taket över stora öppna svarta trälådor där råttorna och mössen kan springa omkring. På skrivbord och hyllor står datorer och paket med kex och Weetos, frukostflingor med chokladsmak som råttorna gillar.

Djuren bor i stora luftiga burar i tre rum med olika sorts musik: ­Radio Norge, jazz och klassiskt.

– Vi vet inte vilket som gör dem lyckligast, säger May-Britt Moser.

I dag leder hon och Edvard ­Moser en stor forskargrupp här på Teknisk-­naturvetenskapliga universitetet i Trondheim. Men när de kom hit 1996 var de helt ensamma.

– Men de var väldigt villiga att ge oss allt vi ville ha. Vi fick två tjänster i stället för en för att vi båda skulle kunna komma. Det fanns inget ­ledigt labb, men vi fick ett gammalt skyddsrum långt ned i källaren och ganska bra med pengar för att köpa in utrustning. Det var en möjlighet som vi inte hade fått någon annanstans, ­säger Edvard Moser.

– ”Får vi inte pengar till utrustning drar vi i väg utomlands och blir postdocs”, sa vi, för det var egentligen det vi ville. Vi var unga, oerfarna och supernaiva, och anade inte att vi förhandlade om så goda villkor. Så plötslig fick vi det bästa vi kunde tänka oss, och då kunde vi ju inte sticka, säger May-Britt Moser.

Redan som barn var hon fascinerad av djur och varför de beter sig som de gör.

– Jag är uppvuxen på en gård, och vi hade inte råd att resa bort på semester. Därför var jag ofta ensam med djuren om somrarna. Jag brukade observera dem och blev väldigt nyfiken på vad det är som ligger bakom de beteenden vi ser. Men jag hade ingen aning om hur man skulle kunna studera det. Jag visste ingenting om forskning, säger hon.

Edvard Moser visste inte heller mycket om forskning.

– Men jag var intresserad av all vetenskap, från paleontologi, till geologi, till fysik, till allt om universum, till etologi. Jag visste inte vad jag ville men jag läste om allt, säger han.

På universitetet i Oslo började han studera kemi, men det var inte så intressant som han hade väntat sig. Så blev han vän med May-Britt, och de bestämde sig för att läsa psyko­logi ihop.

– Det som intresserade oss bägge var den biologiska grunden för beteenden. Men det var bara någon enstaka sida om det i kursböckerna, säger han.

– Vi lärde oss bara om själva beteendena, och att hjärnan var en svart box som vi inte skulle bry oss om, säger May-Britt Moser.

Edvard och May-Britt Moser ville veta mer, och gick från professor till professor för att fråga hur de skulle kunna bli neurovetare – utan att få svar. Till slut kom de till hjärnforskaren Per Andersen.

– På 70-talet hade han program om hjärnan på tv. Vi hade sett dem bägge två och tyckt att det var super­intressant. Det var en väldigt hög tröskel för oss att gå till honom. Men han var den siste vi kunde fråga, säger May-Britt Moser.

Per Andersen var inte intresserad av de två studenterna. Hans labb var redan fullt, och dessutom tyckte han inte om psykologer.

– Vi satt kvar på hans kontor i en timme. Vi var så desperata att få lära oss om hjärnan, och det sa vi till honom, säger May-Britt Moser.

Till slut lovade Per Andersen att de skulle få börja hos honom om de klarade av att bygga upp en vattenlabyrint för råttor.

Edvard och May-Britt tog sig an uppgiften. På dagarna gick de på före­läsningar och på nätterna byggde de labyrinten. Det gick bra, och de fick ihop både examensarbeten och doktorsavhandlingar, gifte sig och åkte sedan till England för att bland annat jobba hos John O’Keefe vid University Collage i London som de delar årets Nobelpriset med.

Efter bara några månader hos honom fick de erbjudandet om jobben i Trondheim. Där använde de erfarenheterna från vattenlabyrinten när de skulle bygga upp sitt nya labb i skyddsrummet i källaren.

May-Britt och Edvard Moser har alltid arbetat bra tillsammans.

– Vi tänker väldigt lika, vi är väldigt ambitiösa båda två, vi har samma ledstjärnor: att göra utmärkt forskning och en passion för vetenskapen, säger May-Britt Moser.

De har också lyckats hitta rätt personer till sin forskargrupp. En av de första var en ung man som gjorde sin vapenfria tjänst på institutionen. Han skulle hjälpa till på kontoren och kopiera papper, men paret Moser upptäckte snart att han var begåvad och började ge honom svårare och svårare uppgifter.

Till slut doktorerade han hos dem, och fick in en fin artikel i tidskriften Science, om studierna som sedan ledde fram till upptäckten av rutnätscellerna.

– Den gången såg vi en ofullständig gråsten som blev till guld, säger May-Britt Moser.

Rutnätscellerna finns hos de flesta däggdjur och är en viktig del av vårt lokalsinne. Edvard och May-Britt Moser fortsätter att studera dem. Nu undersöker de hur hjärnan lagrar de regelbundna sexkantsmönstren som rutnätscellerna skapar, hur hastigheten vi rör oss med påverkar vår orienteringsförmåga och den inre kartan, och hur samma celler kan aktiveras på samma punkt när vi kommer tillbaka till ett rum eller en plats där vi varit tidigare.

– Från början ville vi förstå de mest komplexa psykologiska processerna, som hur vi tänker och planerar. Det tror jag inte att vi kommer att lyckas med innan pensioneringen. Men rutnätscellerna hjälper oss att se grundläggande principer så att vi också kan förstå komplexa fenomen som tankar, planering, insikter och språk. Att förstå de generella principer som hjärnbarken arbetar efter kommer att hålla mig intresserad i många år till, säger Edvard Moser.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.