När den svenske astronauten Christer Fuglesang gjorde sina tre framgångsrika rymdpromenader för snart två år sedan, hade han på sig Nasas rymddräkt som väger över hundra kilo.
När de kinesiska taikonauterna ska utföra Kinas första rymdpromenader om ett par veckor, ska de ha på sig nya, för ändamålet särskilt utvecklade rymddräkter.
Men när de små björndjuren från Ölands alvar åkte till rymden förra året, fick de inga rymddräkter alls. De var helt utlämnade till rymdens vakuum. Några av dem utsattes också för kraftig ultraviolett strålning.
Häpnadsväckande nog var det många som överlevde. De flesta kunde till och med lägga ägg och få friska ungar.
- Det är ett mysterium, säger ekologen Ingemar Jönsson vid universitetet i Kristianstad, som är ansvarig för experimentet.
Han och hans medarbetare rapporterade om det sällsynta experimentet i förra veckans nummer av den vetenskapliga tidskriften Current Biology.
Men själva flygturen skedde i september förra året, ombord på Europeiska rymdstyrelsens sond "Foton-M3".
Många forskargrupper hade skickat med olika instrument med rymdsonden. De små björndjuren satt i en liten kapsel som var förankrad på "Fotons" utsida. Så fort sonden hade lyft från basen Baikonur i Kazakstan och kommit ungefär 30 mil upp i luften, blottades kapseln för rymdens krafter. Där satt björndjuren i tio dygn, medan "Foton" gjorde varv efter varv runt jorden. Alla björndjuren var alltså totalt utsatta för rymdens vakuum.
En människa skulle ha dött av syrebrist efter några minuter. Och om människan hade fått sin syreförsörjning på något sätt, skulle den ändå ha dött inom kort av uttorkning, för rymdens vakuum är extremt uttorkande. Men björndjur har av evolutionen blivit speciellt anpassade till just uttorkning. De är bara någon millimeter stora och kan inte förflytta sig av egen kraft. Därför är de hänvisade till den fuktighet som finns i de mossor och lavar där de brukar bo.
När mossan är blöt lever de upp och förökar sig, när mossan är torr blir de inaktiva.
- Man kan säga att de går i ide. Ett extremt ide! De kan göra det om och om igen under hela sin livscykel, säger Ingemar Jönsson.
När forskarna undersökte björndjuren efter rymdresan, och jämförde med en kontrollgrupp av björndjur som hade fått stanna hemma i Kristianstad, visade det sig att de var helt oberörda av rymdens vakuum. Överlevnaden var precis lika god bland de rymdbefarna djuren. Det var även deras förmåga att lägga ägg och få friska ungar.
En grupp av björndjur utsattes dessutom för ultravioletta strålar av den kategori som kallas uv-a och uv-b. Det motsvarar våglängder mellan 280 och 400 nanometer.
Det var en betydligt svårare utmaning.
Och här uppstod en skillnad mellan björndjuren från Ölands alvar, Richtersius coronifer, och en grupp björndjur som Ingemar Jönsson hade fått av sina tyska forskningskolleger, Milneisum tardigradum.
- De öländska klarade sig dåligt för uv-ab. En individ kom i gång och var aktiv några dagar, sen dog den.
De tyska klarade sig betydligt bättre i uv-ab. Nästan alla, 70 procent, kvicknade till efter bara någon timme så fort forskarna hade lagt dem i vatten för att återfukta dem. Men sen dog de flesta. Efter något dygn var överlevnaden nere på 10-12 procent.
- De djuren hade uppenbarligen lyckats reparera skadorna. De levde sen ganska länge.
Dessa tyska superdjur av rätta virket kunde till och med reproducera sig också, även om det skedde i lite mindre omfattning än normalt.
- Produktionen av ägg var lägre, men överlevnaden hos äggen var densamma. Ungarna verkade fertila, och gav upphov till egen avkomma.
Det allra hårdaste testet fick de björndjur som fick erfara uv-strålar från hela spektrat, från 116,5 till 400 nanometer, alltså inklusive de allra mest energirika strålarna.
- Det som kallas uv-c och vacuum-uv är de farligaste. De tränger djupare in och skadar dna-molekylerna. De här våglängderna får vi inte ner till jorden eftersom atmosfären skyddar oss, säger Ingemar Jönsson.
Till forskarnas stora förvåning överlevde tre små tyska tuffingar även denna eskapad. Nu kan man fråga sig vad det tjänar för syfte att skicka upp björndjur oskyddade i rymden, förutom att det är underhållande att läsa om dem. Ingemar Jönsson ser flera tänkbara tillämpningar av de kunskaper vi nu har fått.
- Det kan vara intressant för cancerforskningen. Vi vet inte varför björndjuren klarar sig så bra, men vi tror att det har att göra med deras förmåga att reparera sitt dna. Och själva uppkomsten av cancer har ju att göra med hur man kan reparera skador i cellerna.
Detsamma gäller åldrandet, menar han.
- Där finns ju teorier om att åldrandet är en effekt av att dna ackumulerar skador. Om man kan förstå hur björndjuren gör, så kan det vara till nytta i framtiden.
Dessutom skulle man kunna tänka sig att rymdfarten kan få framtida glädje av björndjurens erfarenheter.
- För astronauter handlar det ju mycket om skydd mot strålning. Den kosmiska strålningen och strålningen från solen är ett problem i rymden. Därför är det värdefullt med kunskap om hur man kan skydda sig, hur man kan förbättra strålningstoleransen hos organismer som man vill ha däruppe.
Man kan till exempel tänka sig framtida rymdstationer med hela ekosystem, där rymdkolonister odlar grönsaker och andra livsmedel.
- Då skulle detta med strålningstolerans kunna vara intressant, om man får spekulera lite.
Men den vetenskapliga frågeställning som ligger allra närmast till hands är nog ändå frågan om hur livet uppstod på jorden. Redan Svante Arrhenius lanserade i slutet av 1800-talet idén om panspermia - alltså att jorden en gång hade befruktats av små korn av liv utifrån rymden.
Den tanken har aktualiserats på senare år. Forskare har till exempel försökt att räkna på hur länge levande organismer skulle klara sig i en meteorit som förflyttar sig mellan två planeter.
Hittills har de testat några olika sorters bakterier och några lavar uppe i rymden.
- Bakterierna klarade sig, men i väldigt liten utsträckning. Lavarna, däremot, har visat sig kunna överleva helt utan skador, säger Ingemar Jönsson.
Och nu visar det sig alltså att världens tuffaste björndjur också är av rätta virket.
Bild
