De sällsynta arterna får en chans när livet återvänder

Det är tyst. Enda gången på hela dagen vi hör fågelsång i skogen kommer den från en dunge levande träd som klarade sig undan branden.

– Hur lång tid det tar för fåglarna att förstå att detta är samma område vet vi inte. De kan ha häckat här många år i sträck, men efter branden ser allt helt annorlunda ut, säger Grzegorz Mikusinski vid Grimsö forskningsstation och Sveriges lantbruksuniversitet SLU:s skogsmästarskola i Skinnskatteberg.

Grzegorz Mikusinski 

Han inventerar fågellivet i skogen i Västmanland som förstördes av den häftiga skogsbranden förra sommaren.

– Nu i början går det bäst för dem som söker föda på marken. Trast är ganska vanlig: koltrast, taltrast och dubbeltrast. Det finns inte lika mycket som i vanlig skog, men de klarar sig, säger han.

Kungsfågeln, Europas minsta fågel, har där­emot nästan försvunnit helt eftersom de små insekter och spindlar den lever på inte finns kvar. Grzegorz Mikusinski tror att skogen måste bli minst 15 år gammal innan den kommer tillbaka.

Tjädern drabbades också hårt. 16 tjäderspelsplatser förstördes i branden.

– Jag har sett spillning av tjäder, så de håller sig kvar i området. Men det finns inte tillräckligt med mat för alla, så det kommer inte att fungera. Måndagen den fjärde augusti, när brandens intensitet var nästan så stark som den kan bli, förstördes mycket som det kommer att ta lång tid att återställa, säger Grzegorz Mikusinski.

Gärdsmygen. Foto: Linus Hedh

Andra fåglar går det bättre för. Gärdsmygen gillar rotvältor, och har fått nästan obegränsat med häckningsplatser. Grzegorz Mikusinski tror också att fåglar som trivs i öppnare landskap kommer att flytta in, som gulsparv, stenskvätta, buskskvätta och kanske även den sällsynta orto­lansparven. Hans egna favoriter, hackspettarna, kommer snart att finna ett paradis i den brända skogen.

– Om ett, två år kommer det vara rena hackspettsbonanzan här, det är jag ganska övertygad om. Hos många av träden har rötterna dött, och när de faller omkull kommer enormt mycket vedlevande skalbaggar och andra insekter, och med dem massvis med hackspettar. Kanske kommer till och med någon enstaka vitryggig hackspett, som nästan är utdöd i Sverige, säger han.

Foto: Fredrik Funck

På väg in i brandområdet kör vi förbi travar av timmer, som i vilken skog som helst. Skillnaden är att här har flera av stockarna svart och bränd bark. Skogsbolagen har avverkat allt och börjat så och plantera nya träd. Men mer än 6 000 hektar blir ett nytt naturreservat, och där får skogen ta hand om och förnya sig själv.

– Brandfältet är ett av de största i Sverige. Det här är ett gyllene tillfälle att värna om den biologiska mångfalden och ge rödlistade arter en chans att få utvecklas, säger Jan-Inge Tobiasson, reservatsförvaltare på länsstyrelsen i Västmanland.

Marken vi går över är svart och bränd. Här och var har nästan all jord har försvunnit och vita stenar kommit i dagen.

Men det gror. Vi ser toppmurklor och stenmurklor, som båda trivs på den brända, sterila marken, och överallt växer små gulröda skålformade svampar, stybbskål, som också gynnats av skogsbranden. Vid foten av brända björkstammar kommer nya gröna skott, och centimeterstora björkar växer där frön har blåst in och grott.

– När det har brunnit så här djupt i marken är det generellt en bra groningsgrund för sådd. Humuslagret, som annars kan fungera som en spärr, har försvunnit. Jag tror att det kommer att gå överraskande snabbt att få in trädplantor, säger Anders Granström, brandekolog vid SLU i Umeå.

Vid en bergsknalle hittar vi till slut svedje­nävan, växten som bara kommer efter bränder. Nu, innan den blommar, liknar den mest ett knippe pelargonblad på marken. Om någon månad kommer små lila blommor, och sedan sprider den frön som kommer att ligga i marken i väntan på nästa skogsbrand, i flera hundra år om det behövs. Det måste vara över 50 grader varmt för att fröna ska gro.

– Den har hittat sin egen nisch, säger Jan-Inge Tobiasson.

Tidigare, innan människan började med skogsbruk i större omfattning, hjälpte bränder skogen att föryngra sig. När det inte har brunnit på länge dominerar granen mer och mer på andra arters bekostnad. Men granen drabbas hårdare av skogsbränder än andra träd och har också svårare att sprida frön efteråt. Elden gynnar alltså tall och lövträd och ändrar skogens sammansättning.

På andra håll i landet har människan också aktivt bränt skog för att få åkrar och betesmark.

– I fäbodskogar i Dalarna syns det på träd och stubbar att det kan ha brunnit så ofta som var tjugonde år, och förmodligen har människan hjälpt till. Men när vi har tagit jordprover i de här skogarna har vi inte hittat spår av någon storskalig brand på många hundra år. Bergsmännen var beroende av skogen för att få timmer och kunna kola, och det vore katastrofalt för dem om den brann upp, säger Tommy Lennartsson vid Cent­rum för biologisk mångfald vid SLU i Uppsala.

Bergslagsskogarna har brukats av människor sedan medeltiden, och enligt Tommy Lennartsson är de därför mindre präglade av bränder än några andra skogar i Sverige. I bondedagböcker från 1800-talet har han funnit anteckningar om att bönderna en ovanligt torr höst kom överens om att vänta med att tända kolmilorna.

– Det var nog en svår ekonomisk avvägning eftersom de behövde kolet för att tjäna pengar. Men att vänta var en aktiv åtgärd för att minimera brandrisken, säger han.

Trots att det brunnit så sällan ligger det alltså ändå frön från svedjenäva i marken.

– Men det är inte så mycket svedjenäva som kommer upp här. I skogar som brunnit ofta går det knappt att tända en brasa för att koka kaffe utan att svedjenävan kommer, säger Tommy Lennartsson.

Intill en bit av skogen där elden har gått ovanligt hårt fram och unga träd är svarta och förkolnade ända upp i topparna kommer vi förbi en röd stuga som mirakulöst nog har klarat sig helt undan branden. Annars fanns inte många hus i brandområdet.

– Det är svårt att hitta ett lika stort skogs­område helt utan bosättningar någon annanstans. Skälet är att det är ett hällmarksområde där det inte har gått att bedriva jordbruk. Därför ligger byarna i utkanten, säger Tommy Lennartsson.

Tidigare använde människorna skogen på helt andra sätt än i dag, när den bara huggs ned för att få ved och timmer. Till exempel skadade de tallar på olika vis för att få dem att producera mer tjära. Alla spår av sådant försvann också i branden. Tommy Lennartsson kallar det för ett kulturarv som gått förlorat.

– Generellt tänker vi oss att kulturarv är något som bara finns inne i byarna. Men de här skogarna i bergslagen är formade av människan och pepprade med kulturarv. Nu har de brunnit bort och kommer inte tillbaka. Det är som när en gammal kyrka brinner upp, säger han.

Vi stannar till vid en gårdsbutik i närheten av brandområdet. Innehavaren är bekymrad över att det nya naturreservatet ska locka till sig skadeinsekter som sedan börjar angripa träden i den övriga skogen. Lars-Ove Wikars, naturvårdskonsult och expert på brandinsekter, har satt ut fällor för att inventera vilka insekter som finns i området. Han menar att det inte är någon fara.

– Barkborrar kan döda försvagade träd, men det finns väldigt lite av dem. Området är så enormt stort och det finns för få insekter för att kunna kolonisera alla de branddödade träden. Men det finns en del snytbaggar som kan äta planterade barrplantor, säger han.

Medan den intensiva branden slog ut de flesta insekter finns det andra, som brandsvartlöpare, som är beroende av elden för att klara sig och kommer till skogen medan det fortfarande brinner.

– En del kan komma från många hundra mils avstånd. Inom ett tiotal mil kan de känna rök­lukten och flyga mot vinden, säger Lars-Ove Wikars.

Grafik: Så utvecklades skogsbranden i Västmanland

När landskapet blivit mer öppet och marken blir bar kan solen värma upp den så att värme­älskande insekter trivs och hittar boplatser.

– På lite längre sikt bör vi hålla koll på barr­steklar och fjärilar som äter blad och barr, och förmodligen klarar sig bättre när de vanliga parasiterna och rovdjuren har försvunnit, säger Lars-Ove Wikars.

Forskarna vet inte hur skogen kommer att se ut om några år.

– Det beror på vilka frön som kommer in. I det nordligaste området gick elden så hårt fram att det finns väldigt lite fröbärare kvar. Men björkfrön sprids långt, och har redan börjat gro. Asp och sälg kommer att sprida frön inom ett par veckor, och de har också en enorm kapacitet att sprida långt, säger Anders Granström.

– Granen har fått ta största smällen. Normalt är tallen gynnad av skogsbränder, men denna brand var inte normal, säger Jan-Inge Tobiasson.

Grzegorz Mikusinski ser fram emot att fortsätta studera fågellivet i skogen.

– Det är otroligt spännande. Jag är 55 år, och nu har jag 15 år av extremt intressant utveckling att följa alldeles inpå knuten, säger han.

Även Jan-Inge Tobiasson är hoppfull.

– Det känns som om livet är på väg tillbaka. Naturen läker sig. Dessutom får arterna som är specialister på brandområden en chans.