Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Vetenskap

Den svåra konsten att gå på månen

De börjar bli gamla nu, männen som gick på månen i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Tre av de tolv som satt sin fot på en främmande himlakropp är döda: Jim Irwin avled i hjärtinfarkt 1991, Alan Shepard i leukemi 1998 och Pete Conrad i en motorcykelolycka 1999. Yngst av alla är Charles Duke som fyller 76 i oktober.

På lördagen fick jag möjlighet att träffa honom när han under några timmar befann sig på Tekniska museet i Stockholm. I fickan hade han sin Blackberry som är 100.000 gånger mera kraftfull än den dator som fanns ombord på Apollo 16 och som tog honom och kollegan John Young till månen.

Och trots åren har månen aldrig lämnat honom, i fyra decennier har Charles Duke längtat efter att åka tillbaka dit. I stället har han fått se det amerikanska bemannade rymdprogrammet läggas i malpåse.

– Människan skulle kunna bygga en bas på månen på samma sätt som vi i dag har forskningsstationer på Antarktis. Det finns mycket kvar att göra på månen, inte minst vetenskapligt. Sedan är det kanske dags att sikta mot Mars, säger den snart 76-årige astronauten som den 20 april 1972 blev den tionde människan att sätta sin fot på månytan.

Vilket inte var helt okomplicerat.

– Vi fick lära oss att gå på nytt när vi kom till månen. Gick det uppför hoppade vi som kängurur och gick det nedför gick vi med sidan före. Vår största skräck var att ramla på rygg, vilket jag gjorde en gång. Men ryggsäcken med alla livsuppehållande system höll. Jag och John ramlade många gånger.

Att gå på månen liknar inget på jorden, säger Charles Duke:

– Det är inte som att gå barfota på stranden. Man känner inte marken genom två par kraftiga stövlar. Men det finns en känsla av lätthet som gör att man vill hoppa. Även om man sjönk ned två centimeter varje steg man tar så kändes marken stadig. Jag kallade vår gångstil för Frankensteinsteget! (se film)

Vid ett av tillfällena snubblade John Young över en elkabel som gick av och ett under flera år planerat experiment fick ställas in.

Det fanns flera faror på månen. Eftersom vår närmaste granne saknar atmosfär finns hela tiden risken att träffas av en sten eller ett gruskorn från rymden runt omkring.

– Hade någon av oss träffats av en mikrometeorit och dräkten hade tappat trycket då hade det varit slut.

Och trots att gravitationen bara är en sjättedel av den på jorden, en person som väger 60 kilo känns som 10 kilo, så är det långt ifrån någon avkoppling att utföra ett arbete på månen.

– Rymddräkterna var stela och handskarna svåra att gripa med och den låga gravitationen gjorde att man fick hålla balansen hela tiden, allt detta gjorde att man fick spänna sig och det tog på krafterna. Men det var ändå svårt att sova. Man var ju på månen! Jag fick ta en sömntablett för att somna första kvällen. Jag ville ut och undersöka det som fanns där ute.

– Det kändes faktiskt som att vara hemma. Vi hade studerat platsen så noga att alla kratrar gick att känna igen.

Vad tänker du på när jag säger ordet rymden, frågar jag.

– Månen. Att resa i rymden, det största äventyr som jag någonsin kunde uppleva, svarar han.

Som pojke drömde han om annat.

Charles Duke växte upp i Charlotte i North Carolina och fram till dess han fyllde 16 år var scouting ett av hans och hans tvillingbrors stora intressen. Efter att ha fått flytta till Lancaster i grannstaten South Carolina i samband med studier tappade han kontakten med scouterna.

Då fanns det ännu inga rymdhjältar och bara tanken på att människan en dag skulle resa ut i rymden tillhörde mer science fiction-tidningarnas och Blixt Gordons-seriernas värld än den verklighet som en liten kille i Charlotte levde i. De första stora hjältarna, säger Charles Duke, var de amerikanska soldater som stred i andra världskriget.

– Som ung pojke bestämde jag mig för att jag också skulle tjäna mitt land och med tiden blev jag flygvapenpilot.

Det var först när han gick ut college som rymdåldern började göra sig märkbar och när han sedan började flyga inträffade något som kom att påverka honom och hela det amerikanska folket:

– Ryssarna sköt upp Sputnik 1957 och det blev en fruktansvärd chock för hela landet. Vi verkade så långt efter! Hur bar de sig åt? Vi visste inget.

Nasa fick upp ögonen för den duktige testpiloten med en examen i aeronautics sedan han anmält intresse för att bli astronaut. I april 1966 kom han att ingå i en grupp på 19 tilltänkta rymdfarare. Den femte kullen sedan Nasa inlett det bemannade rymdprogrammet.

– Det var mycket spännande. Att bli astronaut var det bästa jobbet man kunde få.

Charles Duke säger att det är viktigt att testa så många saker som möjligt. Först då kommer man att få uppleva de riktiga äventyren:

– Så jag anmälde mig som frivillig så fort jag någonsin kunde, säger han och skrattar.

1972 fick han alltså chansen. Efter år av träning och arbete på marken blev det hans tur att få flyga i rymden. Och inte bara i rymden, till månen, det mål som man kämpat mot ryssarna att nå först och som Neil Armstrong och Buzz Aldrin lyckades förverkliga 1969. Och när den första månlandningen ägde rum satt Charles Duke på första parkett och skapade historia. Det var han som var länken mellan astronauterna och markkontrollen i Houston:

– Det var helt tyst i kontrollrummet. Vi hade haft flera problem med kommunikationen mellan oss och Apollo 11. Flera larm visade att datorn inte fungerade som den skulle och när ”Örnen” var på väg att landa var bränslet på väg att ta slut.

– Neil Armstrong flög längs en bana som aldrig hade testats – då blev det allt tystare i kontrollrummet. Och kontrollrummet är nästan aldrig tyst. Nu kunde vi höra hur fläktarna surrade och datorer lät. Ingen sa ett ord.

– När jag ropade ”Örnen, 30 sekunder”, då var stämningen tät. Några sekunder senare hörde jag ”Kontakt, motorn avstängd”. Då förstod vi att de var nere. Det blev tyst en stund till innan Neil bekräftade: ”Houston, Tranquilitybasen, Örnen har landat.”

– Det gick en suck av lättnad genom rummet. ”Roger, vi har uppfattade det. Här har ni ett antal grabbar som nästan är blå men nu har vi börjat andas igen”, sa jag. Jag tror aldrig att Neil hade avbrutit landningen även om jag hade bett honom att göra det.

När Charles Duke tre år senare själv landade på månen med månlandaren ”Orion” hade han och kollegan John Young med sig flera svenska Hasselbladskameror med vilka de tog tusentals bilder. Och i bagaget fanns också en utfällbar månbil.

– Den var speciell att åka i, måndammet gjorde det halt och vi slirade omkring en del. Men topphastigheten var inte så hög. 17 kilometer i timmen! säger Charles Duke som också kunde konstatera att det inte alltid var så lätt att navigera med hjälp av Nasas medskickade kartor:

– De visade bara föremål större än 15 meter så det fanns gott om överraskningar för oss när vi skulle köra rovern.

Charles Duke själv blev känd sedan han lämnat ett porträtt på sig och sin familj kvar i måndammet. På baksidan av kortet hade han skrivit en hälsning till framtida rymdfarare. ”Det här är familjen till astronauten Duke från jorden. Landade på månen i april 1972.”

– Och så skrev vi våra namn. Jag var borta så mycket från familjen att jag ville göra dem delaktiga, säger Duke som i dag har två vuxna söner och nio barnbarn i åldrarna 3 till 19 år.

Pojkarna var 4 och 6 år då, i dag är de vuxna män. Så vad tycker de om att ha sina bilder liggande på månen, frågar jag.

– På den tiden tyckte de att det var häftig men i dag är det nog barnbarnen som är mest upphetsade över att bilden ligger där!

Charles Duke tillbringade 71 timmar och 14 minuter på månens yta varav 20 timmar och 15 minuter utanför månlandaren. Ändå är han väl medveten om att det finns de som tvivlar på att människan över huvud taget satt sin fot på en annan himlakropp. Själv tycker han att det är obegripligt och lite sorgligt och 2006 uttalade han sig i en dokumentärfilm om Apolloprojektet: ”Vi har varit på månen nio gånger. Varför skulle vi ha fejkat det nio gånger om vi fejkade det?”

Vad skulle han då själv säga är de tre viktigaste bevisen för att astronauter verkligen gått på månen?

– Det mest övertygande beviset just nu är bilderna från Lunar Reconniassance Orbiter som har tagit bilder på alla landningsplatserna. Där kan man se det vi lämnade efter oss. Månlandarens startplatta, experimenten, bilarna, fotspåren efter oss.

– Sedan hade ryssarna koll på oss och om vi hade lurats så hade de låtit världen veta det, säger han.

– Det tredje är att de stenar vi tog med oss tillbaka skiljer sig från något material man kan hitta på jorden. Inte minst deras radioaktiva signaturer.

Och så Charles Duke själv. Snart 76 år gammal kan man undra varför han skulle vidhålla en lögn.

– Tvivlarna och bluffmakarna och de ”bevis” som de lägger fram för att vi inte åkte till månen är lätta att motbevisa. När man berättar, punkt för punkt, varför påståendena inte håller, då håller publiken med. Men det kommer alltid att finnas folk som tvivlar.

När jag frågar Charles Duke vad detta tvivel säger om den utbildningen i naturvetenskap i våra skolor ger så svarar han först att han aldrig tänkt på den saken:

– Men det är sant. Man kunde ju tro att alla som gått high school borde ha undervisats om detta av sina lärare. Men så är det inte. Nyligen var jag i Arizona och en av föredragshållarna hade med sig en bok om USA:s historia. Där hade Apolloprogrammet fått en kvarts sida medan fackföreningsledaren Ceasar Chavez hade betydligt mer. Det är inte bra. Jag har inget mot Chavez men när ett av mänsklighetens största företag bara får två stycken då finns det ingen logik. Det är att förminska värdet av hundratusentals människors arbete.

Skulle han vilja åka tillbaka till månen i dag? Utan tvekan, säger Charles Duke. Det ville han samma dag som han landade på jorden. Till och med om han skulle tvingas lita på den, med dagens mått, primitiva teknologi som stod till buds 1972:

– Den fungerade! Det var ett grupparbete, vi gjorde inget av egen kraft även om besättningen fick hela uppmärksamheten. Men vi hade aldrig kommit i väg från startplattan ens om det inte hade varit för alla de hundratusentals människor som gjorde det möjligt. Det var de som var de verkliga hjältarna.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.