Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Dofter och färger – bara en tolkningsfråga

01:59. Därför ser vissa bilden som blå och svart, medan andra ser den som guld och vit.

Hur vi uppfattar färg och lukt beror på hur ­hjärnan tolkar världen och vilket språk vi talar.

”Snälla, kan ni hjälpa mig – är den här klänningen vit och guld, ­eller blå och svart? Jag och mina vänner kan inte komma överens och vi håller på att flippa ur helt.”

Den 21-åriga skotska sångerskan Caitlin McNeills inlägg på blogg­sajten Tumblr den 25 februari spred sig blixtsnabbt över sociala medier.

På fem timmar delades det 16 miljoner gånger och fick snart männi­skor över hela världen att bli lika oense som Caitlin McNeill och hennes vänner.

För en del är det självklart att klänningen är blå med svarta ränder medan andra bara kan se att den är vit- och guldrandig.

– Det är en helt unik synvilla efter­som människor ser den så totalt olika. Förmodligen ligger den precis vid en gräns där våra hjärnor plockar upp olika signaler ur bilden för att tolka den, säger Michael Webster, professor i psykologi och ledare för centret för integrativ neurovetenskap vid Nevadauniversitetet i Reno, USA.

Det som skiljer är hur vi tolkar ljuset i bilden. Om kvinnan med klänningen står i skuggan kan det vara en vit klänning som ser blåaktig ut i det skuggiga ljuset. Står hon i starkt solljus är det uppenbart att klänningen är blå. Så långt är forskarna överens. Men efter mer än två veckor kan de fortfarande inte enas om varför vi ser bilden så olika.

– Vi har en mejlinglista för forskare där alla diskuterar detta. Vi förstår inte vad det är för signaler människor ser i bilden och varför de inte reagerar på samma signaler. Vi kan inte förklara de individuella skillnaderna, säger Michael Webster.

Hjärnan tolkar hela tiden det vi ser utifrån hur den har lärt sig att världen fungerar: ljuset kommer oftast uppifrån och samma färger ser ­­olika ut i olika ljus. Färgen på väggen är densamma även om det faller en skugga över den. I ett rum med gult ljus kommer vi till slut att se att vita boksidor är vita. Och trots att ögats lins blir gulare och gulare ju äldre vi blir kommer vi ändå att tycka att färgerna ser likadana ut som förr.

– Syn handlar verkligen bara om att gissa och tolka, säger Michael Webster.

Själv är han övertygad om att den starka effekten beror på att klänningen är just blå.

– Skuggor brukar vara blåaktiga. Hade klänningen varit röd- och grönrandig hade vi inte sett det här eftersom vi inte lever i en värld med röda och gröna skuggor, säger han.

Bilden väcker så starka reaktioner eftersom vi tror att våra ögon ger en riktig bild av världen omkring oss, och vi brukar vara ganska överens om vilka färger vi ser. Lukter är vi däremot mycket sämre på att känna igen.

– I försök där människor ska identifiera dofter brukar de bara få runt hälften rätt, säger Asifa Majid, professor i språk, kommunikation och kulturell kognition vid Radbouduniversitetet i Nijmegen i Nederländerna.

Filosofer har ända sedan Platon och Aristoteles gjort klart att luktsinnet är människans lägsta och minst viktiga sinne. Moderna västerländska psykologer hävdar att vi är dåliga på att beskriva dofter eftersom hjärnan har svaga förbindelser mellan luktcentrum och språkcentrum.

– Men nästan alla försök görs på västerländska studenter. Och sedan generaliserar vi resultaten till att gälla hela mänskligheten, säger Asifa Majid.

Att det ser annorlunda ut i andra kulturer visar jahaifolket, som lever i regnskogen i gränsområdena mellan Malaysia och Thailand. De har ett språk med ord för olika typer av dofter som är lika generella som våra ord för färg. I försök som Asifa Majid har gjort tillsammans med Niclas Burenhult, docent i lingvistik på Humanistlaboratoriet vid Lunds universitet, var jahaitalare lika överens om vilken färg något har som hur något luktar. När engelskspråkiga personer fick göra samma test var de betydligt mer samstämmiga när de talade om färgen på en målad ruta än när de beskrev lukten på ett doftprov.

De tog också mycket längre tid på sig att svara. Jahaierna svarade omgående med ett doftord medan de engelskspråkiga försökspersonerna nästan alltid började med att vara tysta och fundera, sedan prata länge om vad doften påminde om och be att få lukta igen och ofta till slut komma fram till att de inte viss­te vad det var. Detta trots att nästan alla lukterna – kanel, terpentin, citron, rök, choklad, ros, thinner, banan, ananas, bensin, tvål och lök – borde vara mer välbekanta för västerlänningar än för jahaier.

I svenskan har vi enstaka ord för lukter, som unken och frän, men jahai-orden täcker alla typer av dofter.

– Parallellen med färger är väldigt bra. Färger är ju också abstrakta ord där en mängd olika nyanser kan inordnas under samma term. Orden betecknar inte heller källorna, precis som vi säger röd och inte brandbilsfärgad, säger Niclas Burenhult.

Jahaifolket är jägare och samlare, och det är viktigt för dem att kunna kommunicera om lukter. Niclas Burenhult har varit med när jahaierna jagar bamburåttor som bor i hålor under marken och sett hur jägarna först gräver fram spillning för att känna på lukten om ett bo är nytt eller gammalt.

Doftorden är viktiga även på ett djupare plan. Jahaierna tror på en gudom, Karey, som bor bland molnen. Oftast är han vänligt inställd, men han kan bli arg och skicka åska när de gör något som luktar fel.

– Man får till exempel inte stoja och vara högljudd när man badar i en flod. Då lockar man dit Karey. När han känner lukten av smutsen som rinner av människorna blir han arg och bestraffar dem, säger Niclas Burenhult.

När jahaier ska gå ut i regnskogen för att jaga är de alltid nytvättade. På hemvägen, när de blivit svettiga av jakten, plockar de väldoftande blad och blommor och sätter i håret och bältet för att inte lukta illa. De har också flera olika ord för lukten av blod och rått kött. Köttet från vissa bytesdjur går bra att tvätta i floden medan andra har ett blod som Karey tycker luktar illa. Dem får jägarna skölja av inne i skogen, med vatten de hämtar från floden i bamburör.

Det finns också en viss typ av bloddoft som jahaier menar drar till sig tigrar, bland annat lukten av krossade huvudlöss.

– Därför är det otillåtet att plocka löss av någon ute i skogen, säger Niclas Burenhult.

Ord för lukter finns också i språk som talas i södra Afrika och i Latinamerika. Att vi västerlänningar sällan kan sätta ord på lukter beror alltså mer på vår kultur än på våra hjärnor.

Vi kommer förmodligen aldrig att uppleva dofter som jahaierna gör, eller komma överens om vilken färg klänningen på bilden har.

– Vi litar så mycket på att våra sinnen talar om rätt saker för oss och blir förvånade när skillnaderna är så stora. Det väcker frågan: ser vi verkligen samma värld? säger Michael Webster.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.