Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 15:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/en-bild-om-dagen-fran-wild-wonders-of-europe/

Vetenskap

En bild om dagen från Wild wonders of Europe

Bild 1 av 99 Triglav nationalpark mäter 800 km2 och är en väldigt vacker del av de Julianska alperna, en del av alpkedjan som sträcker sig från Österrike och Italien ner i Slovenien. På de färgstarka alpängarna finns en bred mångfald av liv som har utvecklats under tusentals år. Genom att marken brukas på traditionellt vis finns här betydligt fler arter av blommor, insekter, reptiler och fåglar än i den snåriga buskskog som växer upp om marken inte betas. Man räknar med att nästan 180 000 km2 av gamla jordbruks- och betesmarker i Europa kommer att ha övergivits år 2035. Rewilding Europe menar att ett sätt att vända problemen med detta till möjligheter är att istället låta markerna betas av sådana vilda växtätare som fanns här från början – kronhjort, visent, stenbock, gems och släktingarna till den numera utdöda tarpanhästen och uroxen. Samt att sedan använda viltrikedomen som naturturismattraktion och tjäna pengar på det vilda på ett nytt, annat sätt än tidigare.
Bild 2 av 99 De stora gammel- och urskogarna i södra Karpaterna är en central del i Rumäniens fantastiska naturarv. Dessa är nu sedan 2012 skyddade enligt lag – vilket är mer än man kan säga om de flesta andra europeiska gammelskogar. Något att fundera över, Sverige? Fortfarande återstår dock att se hur långt lagens arm sträcker sig, och under tiden fortsätter skytteltrafiken av långtradare fullastade med grovt timmer från de rumänska bokskogarna. Södra Karpaterna har av Rewilding Europe valts ut som ett av de fem första pilotområdena för återskapandet av vildmark. Till en början fokuserar man på bergstrakterna Tarcu, Domogled och Retezat, som alla fortfarande är vilda och glest befolkade, men som efter årtionden av hårt jakttryck har låga antal vilda djur. Bland annat kommer man förmodligen redan sommaren 2013 att återinföra visent (europeisk bison), som fötts upp på de svenska avelsstationerna Avesta Visentpark och Eriksberg. Dessa rumänska bergtrakter var ett av visentens sista stora fästen, innan den utrotades här på 1700-talet.
Foto: Sandra Bartocha/Wild Wonders of Europe
Bild 3 av 99 De imponerande Velebit-bergen sträcker sig mer än 20 mil längs det Adriatiska havets kust och är med sina drygt 2.000 km2 ett av Sydeuropas största vildmarksområden. Avfolkningen här har varit massiv då de flesta människor har lämnat bergen och flyttat till en bekvämare och mer modern tillvaro vid kusten eller i städerna. En stor del av bergskedjan är skyddad inom Velebit naturpark som tillsammans med nationalparkerna Norra Velebit och Paklenica samt flera skogsreservat utnämnts till världsarv av UNESCO. I Velebit lever den ovanliga och lokala Balkan-gemsen (Rupicapra rupicapra balcanica) samt rejäla stammar av både varg och björn. Detta är också ett av Rewilding Europe’s fem första pilotområden för återskapandet av vildmark. Här planerar man att återinföra alpstenbock och kanske även visent, samt att öka antalet kronhjort, Balkan-gems och tjäder. En avelsstation inom ”Tauros-projektet” planeras också, som en del av den sam-europeiska satsningen att få tillbaka ett djur som så mycket som möjligt liknar den utdöda uroxen. Velebit är ett skogsbruksområde, men intressant nog täcker skogen fortfarande hela bergskedjan. I Kroatien skövlas inte skogen till ett lapptäckesplantage-landskap utan skogsbruket bedrivs inne i skogen. Den som skulle försöka sig på skogsbruk på svenskt eller finskt vis i Kroatien skulle hamna i fängelse. I Sverige skulle skogbruk på kroatiskt vis leda till åtal.
Foto: Staffan Widstrand/Rewilding Europe
Bild 4 av 99 Donaudeltat är med sin yta på omkring 6 000 km2 Europas största våtmarksområde och ett riktigt eldorado för många olika fisk- och fågelarter – bland annat magnifika varelser som tre arter av stör och två arter av pelikan. Beluga-stören kan bli upp till sju meter lång och väga över 1 500 kilo! Större delen av deltats våtmarker och vasshav skyddas inom Donaudeltats biosfärreservat, och vissa delar har ett ännu starkare skydd. Men det finns också stora torra landområden i deltat, som Letea-reservatet. Det är en unik plats på många sätt, bland annat är detta en av de ytterst få idag levande europeiska mosaik-savannerna. Här har de öppna markerna hållits öppna i århundraden av vilda hjordar med stora, fritt betande växtätare, framför allt vildhästar, kronhjortar och förvildad nötboskap. Det öppna landskapet här är alltså de vilda, betande djurens förtjänst, vilket säger en hel del om hur stora områden i Europa kan ha sett ut när uroxar, visenter och vildhästar fortfarande strövade fritt omkring tillsammans med kronhjortar och en rad andra vilda betesdjur. Dessa höll undan buskar och sly, innan generationer av människor jagade och dödade så gott som dem alla. Donaudeltat är ett av Rewilding Europe’s fem första pilotområden för återskapandet av vildmark. Här planerar man att återinföra kronhjort, dovhjort och bäver, och att skapa Europas två första kommunstyrda viltreservat – något som är vanligare i flera afrikanska länder.
Foto: Staffan Widstrand/Rewilding Europe
Bild 5 av 99 Den euroasiatiska uroxen (Bos primigenius primigenius) är anfader till varenda ko och tjur som lever på jorden idag, men uroxen jagades tyvärr ända till utrotning 1627 då den allra sista uroxen dog i Polen. Tidigare levde de ända upp till Mälardalen i Sverige. Uroxen var det tyngsta landlevande däggdjuret i vår världsdel, och de brukade sannolikt leva i stora hjordar på kanske tusentals djur – ungefär som afrikanska bufflar fortfarande gör i delar av Afrika. Några uråldriga raser av nötboskap i dagens Europa har fortfarande kvar nästan alla generna från uroxen. Det gör att de än idag liknar de uroxar som konstnärer målade på klippväggar för 15 000 – 20 000 år sedan och som fortfarande finns kvar i Lascaux- och Chauvenet-grottorna i Frankrike, i Altamira-grottorna i Spanien och på klipporna i Côa-dalen i Portugal. Uroxens tjur var svart eller mörk med en vit mule, en smal gulvit så kallad ålrand längs ryggraden, långa framåtböjda horn och en markerad puckel över skuldrorna. Uroxens ko var brun med en vit mule. Att det inte längre finns betande uroxar i de europeiska ekosystemen är verkligen en felande länk i vårt naturarv. Därför stöder Rewilding Europe ”Tauros-Projektet”, som syftar till att avla tillbaka ett djur som är så likt uroxen som möjligt, både genetiskt, beteendemässigt och ekologiskt, genom att utgå ifrån de mest primitiva boskapsraserna som finns idag. Målet är att sedan låta dem ströva fritt i hjordar så som uroxen en gång gjorde, på de ställen där det är praktiskt möjligt.
Foto: Staffan Widstrand/Rewilding Europe
Bild 6 av 99 Det här ägget hade fallit ur ett trastbo och såg ut som en ädelsten där det låg på marken i skogen. Kanske stötte en gökunge ut både det och alla andra ägg i boet. Är det så vi människor hanterar vår samhörighet med naturen? 88 procent av medborgarna i EU tycker att förlusten av den biologiska mångfalden är ett allvarligt problem. Livets mångfald handlar ju inte bara om några fåglar och trädarter, det handlar väldigt mycket om oss människor också. Om vi vill fortsätta att njuta av naturens räntefria lån så måste vi ta mycket bättre hand om de livsuppehållande tjänster som vi har använt oss av i tusentals år – som rent vatten, frisk luft och bördiga jordar.
Foto: Jesper Tønning/Wild Wonders of Europe
Bild 7 av 99 För inte så länge sedan var den blåfenade tonfisken en av Europas vanligaste fiskarter, och under årtusenden den ekonomiska ryggraden i en rad Medelhavskulturer. Den var basen för ett av världens mest lönsamma fisken. Men nu, efter årtionden av industriellt överfiske, balanserar denna magnifika tungviktare på gränsen till total utrotning. Om fisket av blåfenad tonfisk inte förbjuds väldigt snart kommer den att försvinna för alltid. Samtliga regeringar i EUs 27 medlemsländer stödde nyligen det internationella förbudet mot handel med blåfenad tonfisk. Låt oss hoppas att resten av världen gör det också. Blåfenad tonfisk är en stor, långlivad fisk som normalt lever i stora stim. Den kan bli upp till 30 år gammal och den hittills tyngsta tonfisk som man hittills känner till vägde 680 kilo. Atlantbeståndet av blåfenad tonfisk har minskat med 97 procent sedan 1960-talet. Den europeiska fiskeflottan har fortsatt att fånga 60 000 ton tonfisk varje år, trots att en hållbar fångstkvot beräknas till max 7 500 ton. Det vettlösa överfisket är en katastrof av historiska mått, och det är också skälet till att den här bilden måste tas i en tonfiskodling. Alla fiskarna på bilden har vid det här laget förmodligen serverats som sashimi/sushi. Tonfiskodlingar är absolut ingen hållbar lösning på problemet. För att föda upp 1 kg tonfisk behövs 20 kg vildfångad fisk! Då vi nu vet detta, finns det någon av oss som nu kan fortsätta att äta tonfisk med gott samvete?
Foto: Solvin Zankl/Wild Wonders of Europe
Bild 8 av 99 Snäckor är en ofta förbisedd familj av mollusker, som lever i så vitt skilda miljöer som från havsbottnar till torra öknar. De flesta av oss är mer bekanta med snäckor som lever på land, men i hav, sjöar och floder finns där många fler arter. Till och med små landlevande arter som parksnäckan kan bli upp till fem år gamla. På vintern kryper snäckan in i sitt skal och för att inte förlora fukt kan den täta öppningen till sitt skal med en propp av slem. Varma, torra sommardagar kan man se snäckor som kryper upp för trädstammar, staket eller husväggar för att komma undan värmen på marken.
Foto: Maurizio Biancarelli/Wild Wonders of Europe
Bild 9 av 99 Mount Ushba i Georgien har en av Kaukasus mest välkända silhuetter. Här ses den från toppen av Elbrus som ligger på den ryska sidan av gränsen, i Ryssland, och med sina 5 642 m är Europas högsta berg. Det mäktiga Kaukasus är utan tvekan Europas vildaste bergskedja och en av världens 25 ”hotspots” när det gäller biologisk mångfald. Här finns fler än 1 600 växtarter som inte finns någon annanstans på jorden. På ryskt initiativ återinfördes kaukasusleoparden hit 2009 från ett par zoo. Nu väntar vi bara på den kaspiska tigerns återkomst. Den sista tigern i Kaukasus sköts utanför Tbilisi i Georgien 1922. Biologisk mångfald, alltså livets mångfald på jorden, ger oss inte bara mat, bränsle, bördiga jordar, frisk luft, rent vatten och material till kläder och medicin. Tack vare den förhindras också översvämningar och bränder, och spridningen av sjukdomar och skadedjur. Den biologiska mångfalden hjälper oss att få våra grödor befruktade, att rena vatten och att förhindra jordskred. Ofta förstår vi inte hur värdefull den mångfalden är förrän den har gått förlorad.
Foto: Tom Schandy/Wild Wonders of Europe
Bild 10 av 99 En oäkta karettsköldpadda glider genom det stora blå, långt från land, och åtföljs av ett stim med lotsfiskar. Lotsfiskar hjälper sköldpaddan att bli av med parasiter. De följer även hajar och andra stora rovfiskar, ofta till och med samma individ i åratal. Bara under 2008 fångades inte mindre än 55 000 havssköldpaddor av misstag av europeiska fiskefartyg, på långrevar som används för att fånga svärdfisk. Oönskade bifångster är ett oerhört stort miljöproblem i fiskeindustrin världen över, och den stora europeiska fiskeflottan är inget undantag. Tusentals hajar, sköldpador, delfiner och havsfåglar dödas årligen oavsiktligt på europeiska långrevar och i europeiska fiskenät. Bara i Nordsjön räknar man med att så många som 4 400 tumlare, som är en hotad art, varje år dödas som bifångst. Det här är inte bara slöseri, det är totalt oaccceptabelt. Inte minst med tanke på att det redan finns teknik som kan minska bifångsterna väsentligt. EU tycks dock äntligen vara på väg att göra något åt detta fruktansvärda slöseri.
Foto: Magnus Lundgren / Wild Wonders of Europe
Bild 11 av 99 Det norra barrskogsbältet – den så kallade taigan – sträcker sig från de östligaste delarna av Ryssland hela vägen ner genom Skandinavien och Estland och Lettland, och sedan vidare in i Vitryssland och norra Ukraina. Orörd gammelskog lagrar mycket mer kol än brukad skog, så både för klimatets och den biologiska mångfaldens skull är det oerhört klokt om vi skyddar alla de gammelskogar som finns kvar. Riisitunturi nationalpark täcker 77 km2 och är ett av de över 26 000 områden som skyddas inom EUs ”Natura 2000”-nätverk av naturskyddade områden. Den är därmed också en del av det all-europeiska ”Emerald network”.
Foto: Sven Začek / Wild Wonders of Europe
Bild 12 av 99
Foto: Foto: Peter Lilja/Wild Wonders of Europe
Bild 13 av 99 Sjögroda, ätlig groda och gölgroda är nära släkt med varandra och klart större än alla andra europeiska grodarter. I vissa delar av Europa och Mellanöstern jagas de för grodlårens skull, vilket har lett till att de på vissa håll helt har försvunnit. Naturen i Vitryssland består mest av jordbruksmarker, stora träskmarker och sumpskogar. Pripyatski nationalpark, ibland även kallad ”Europas Amazonas”, skapades 1996 på Pripyatskiflodens flodslätt. Polesiens naturliga sumpmarker är några av de största i Europa. Det här är ett av de områden som håller på att återförvildas genom att man återställer mijöer och återinför arter som en gång försvunnit, till exempel visent och Przewalski’s häst.
Foto: Bence Máté/Wild Wonders of Europe
Bild 14 av 99 Tillsammans med vildrenen, den ullhåriga noshörningen och mammuten levde myskoxen redan på istidens tundra. Dessa stora betesdjur var lätta att jaga och utrotades därför snart av människan. Mammuten och den ullhåriga noshörningen försvann för alltid, men myskoxen överlevde i de allra nordligaste delarna av Grönland och Kanada. De senaste decennierna har den därför återutplanterats på flera ställen, både på södra och västra Grönland, på den ryska tundran och i Skandinavien – som här i norska Dovrefjell. En liten grupp lever också i svenska Härjedalen. Det pratas nu om ytterligare återutsättning av myskoxar i Norden, till exempel i ”Greater Laponia” i Lappland. Myskoxen har på många sätt anpassat sig för ett liv i bistra omgivningar. Till exempel så har deras ögon en specialanpassad näthinna för att klara det starka ultravioletta ljuset som finns i Arktis. Myskoxens främsta fiende, förutom människan, är vargen. För att skydda sina kalvar mot vargen ställer sig de vuxna myskoxarna i en tät ring med kalvarna i mitten.
Foto: Vincent Munier/Wild Wonders of Europe
Bild 15 av 99 Biätaren är som namnet antyder särskilt förtjust i humlor, getingar, bin och andra stora flygande insekter. Utseendemässigt är biätaren tveklöst en av Europas mest exotiska fågelarter. Den lever i kolonier i sandbankar eller i hålor i marken. Därför har den faktiskt gynnats av människans anläggningar och vägbyggen, som skapar betydligt fler sandbankar än där vanligtvis brukar finnas i orörd natur. Å andra sidan har människans användande av bekämpningsmedel lett till att antalet stora insekter blir färre på många håll, och biätaren är ju beroende av just dem. Biodlare brukar inte alltid vara så entusiastiska över biätarna, som ju gillar att äta bin.
Foto: Markus Varesvuo/Wild Wonders of Europe
Bild 16 av 99 Mängder av prutgäss som är på besök från ryska Arktis samlas tillsammans med andra gäss, änder och vadare i Wattenmeers eller Waddenzees vida våtmarker som sträcker sig över 40 mil från Nederländerna till Danmark. Dessa nästan 10 000 km2 av gyttjestränder och sumpmarker som formats av tidvattnet, är ett av jordens mest produktiva ekosystem. En miljon fåglar häckar här på somrarna, och ytterligare 10-12 miljoner flyttfåglar rastar eller övervintrar här varje år. På den tyska sidan ingår större delen av området i den stora Wattenmeer nationalpark. Den utsågs till Världsarv av UNESCO 2009. Trots att stora delar av Europa har förändrats av mänsklig hand så har Wattenmeer i stort sett klarat sig undan. I århundraden har visserligen vallar byggts längs kusterna, men de vida gyttjiga stränderna och våtmarkerna här är fortfarande en av Europas mest ursprungliga naturtyper.
Foto: László Novák/Wild Wonders of Europe
Bild 17 av 99 Lappugglan är en av jordens karismatiska fåglar. Tidigare sköts den ofta ihjäl på grund av fördomar och vidskepelse, men nu håller den på att återvinna förlorade marker och utökar sakta sitt utbredningsområde. Lappugglan lever mest av smågnagare och är en lugn och orädd fågel som ofta är aktiv även på dagen. Därför är den lättare att få syn på än många andra ugglor. Bland fågelskådare hör lappugglan till en av världens mest eftertraktade arter att se. Det har lett till att det nu i både Sverige och Finland, sommar som vinter, finns bokningsbara turer där man får se denna fantastiska fågel. Europas djur- och fågelliv börjar långsamt få en stjärnstatus och på många håll börjar safariturer att bli en viktig och naturlig del av vardagen i glesbygden. Det vilda som tidigare ansågs värdelöst eller möjligen något som man kunde stoppa i frysen visar sig plötsligt vara en riktigt värdefull tillgång för den lokala ekonomin.
Foto: Sven Začek/Wild Wonders of Europe
Bild 18 av 99 En blommande alpäng hör till naturens mest färgstarka företeelser. Många av arterna här är beroende av regelbunden slåtter eller naturbete, och de försvinner snabbt om området konstgödslas eller om det förbuskas och blir till skog. Ängarnas blomsterprakt gör också att mångdubbelt fler insekter trivs, särskilt många fjärilsarter. De ingår alla alla i ett gemensamt, uråldrigt naturarv som sorgligt nog är okänt för många av dagens européer. Det är ett arv som alla våra olika kulturer bygger på, ett arv som är en del av vår identitet. Rewilding Europe menar att detta naturarv skulle kunna bevaras på många håll genom att låta de vilda, ursprungliga växtätarna på nytt inta scenen där tamdjuren och slåttern försvinner – till exempel alpstenbock, gems, kronhjort, rådjur, visent och släktingarna till tarpanhästen och uroxen.
Foto: Edwin Giesbers/Wild Wonders of Europe
Bild 19 av 99 Naturreservatet Cherniye Zemlye är 1 219 km2 stort och ett av UNESCOs biosfärreservat. Det bildades 1993 för att skydda saigaantilopen som hade minskat katastrofalt i antal på grund av massiv tjuvjakt och som en följd av den ökenspridning som bland annat orsakats av för mycket betande tamboskap som får och getter. År 1950 fanns det ungefär 800 000 saigaantiloper på de kvarvarande vilda stäpperna nära Kaspiska havet och floden Volga. Efter Sovjetunionens fall ökade tjuvjakten drastiskt eftersom saigans horn är en högt prisad ingrediens i traditionell kinesisk medicin. I dag är hela den europeiska saiga-stammen nere i mindre än 18 000 individer. Eftersom tjuvjägarna främst siktar in sig på hannarna, utgör de nu mindre än 10 procent av hela stammen. Det är en alldeles för låg andel för att säkra artens överlevnad och saigaantilopen är snabbt på väg att utrotas. Det här är en av vår tids största vilttragedier och den pågår här och nu, mitt framför våra ögon i vårt moderna Europa. Saigans snabelliknande nos ser kanske lite lustig ut men är i själva verket en finurlig anpassning till livet på den dammiga grässtäppen. En flock saigaantiloper som springer i 70 km i timmen över den torra stäppen rör upp en hel del damm även när det inte blåser. Nosen fungerar då både som ett smart andningsfilter och som en resonanslåda/högtalare för saigans lockläten.
Foto: Igor Shpilenok/Wild Wonders of Europe
Bild 20 av 99 Medelhavet är en av världens 25 så kallade ”Biodiversity Hotspots”, det vill säga områden på jorden där den biologiska mångfalden är som störst och dessutom mest hotad av människan. Antalet unika arter som finns här, både i havet och på de många öarna är häpnadsväckande. Efter hundratals år av överfiske är det dock för varje år som går allt färre individer av varje fiskart som överlever, utom i några små och glest spridda marina reservat, till exempel som här i reservatet Dwejra på Malta. Det här visar ännu en gång hur otroligt viktiga marina reservat är. Behovet är enormt – både av att utöka de reservat som redan finns och av att skapa många fler och stora reservat i fiskarnas alla viktiga lekområden. Forskning från hela världen visar att fiskfångsterna ökar dramatiskt i närheten av marina reservat. Det beror främst på att större fiskhonor producerar många gånger fler ägg än vad små gör. Så om fiskhonorna tillåts att leva längre kommer där mycket snart att finnas mycket mer fisk att fånga. Svårare än så är det inte. Och ja, det visar att naturskydd inte bara fungerar utan att det också är en god ekonomisk investering!
Foto: Solvin Zankl/Wild Wonders of Europe
Bild 21 av 99 Havsrosen är en blomsterlik havsanemon som här sluter tentaklerna kring sitt byte. Anemoner är rovdjur som bedövar sina små byten med gift från de nässlelika taggarna på sina vackra men för bytena dödliga tentakler. Trots att Norge är en av världens största fiskenationer är vattnen längs den norska Atlantkusten anmärkningsvärt fulla av liv. Till skillnad från många andra europeiska havsmiljöer som har överfiskats i många år, kan man här fortfarande tala om ”Det Levande Havet” med ett rikt marint djurliv och ett överflöd av fisk. Norge visar att hållbart fiske är möjligt, även i ett land som tidigare länge fiskat mycket mer än vad bestånden tålde. Samtidigt har Norge fortfarande många svåra frågor kvar att lösa som rör marint naturskydd. En gäller det förödande sandål-fisket i Nordnorge som hotar häckningsframgången för miljoner havsfåglar, bland annat lunnefåglar och sillgrisslor.
Bild: Magnus Lundgren/Wild Wonders of Europe
Bild 22 av 99 I Slovenien finns mer än 9.000 kända grottor. Det är som en hel källarvåning under det vanliga landskapet. I det bläcksvarta mörkret här, och på några ställen i Italien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina, bor en av världens konstigaste och mest unika varelser: Den helvita grottsalamandern, olmen. Den kan bli över 100 år gammal, blir könsmogen först vid 17 års ålder och sägs kunna överleva åtminstone sex år i sträck utan någon föda alls! Olmen kan bli upp till 35 cm lång och saknar både pigment och fungerande ögon. De röda gälarna sitter utanpå kroppen. Olmen är en uråldrig och väldigt nischad art som nu används överallt i Slovenien som en stark symbol för landets biologiska mångfald. Bilden är tagen under kontrollerade omständigheter.
Foto: Arne Hodalič/Wild Wonders of Europe
Bild 23 av 99 Stäppörnen är en vanlig rovfågel på de öppna slätterna i Asien och östligaste Europa. Den lever främst av smågnagare men kan även ge sig på så stora byten som unga saigaantiloper. Den äter också gärna ödlor och insekter, till exempel svärmande vandringsgräshoppor. Ovanligt nog för en örn så bygger de ofta sina bon nere på marken, eftersom stäppen inte har så många träd av rätt storlek. Det 1.219 km2 stora naturreservatet Cherniye Zemlye bildades 1983 för att skydda saigaantilopen och ett område med orörd stäpp. Det har av UNESCO utnämnts till biosfärreservat.
Foto: Igor Shpilenok/Wild Wonders of Europe
Bild 24 av 99 Trädsovaren är en nattaktiv gnagare som är lite mindre än en ekorre. Den sover ofta djupt på dagen och går i ide på vintern. Att trädsovaren gillar vindruvor gör att många vinodlare tycker mindre bra om den. Tillsammans med Ryssland, Italien, Spanien och Grekland har Bulgarien flest antal noterade arter av alla länder i Europa. Bulgarien är också det land i Europa som har flest sällsynta och hotade däggdjursarter, och mer än en fjärdedel av landytan räknas som ekologiskt värdefull jordbruksmark. Inom EU räknas 15 procent av alla däggdjur och 13 procent av alla fåglar som hotade. Å andra sidan har däggdjuren ökat med mer än 43 procent de senaste 30 åren.
Foto: Dietmar Nill/Wild Wonders of Europe
Bild 25 av 99 Orrtuppar samlas på våren för att spela på mossar, fält och isbelagda sjöar, och många av deras spelplatser har legat där i århundraden. Under spelet struttar hannarna omkring med utfällda stjärtfjädrar medan de ger ifrån sig väsningar och bubblande ljud. De som lyckas bäst vinner honornas beundran och får para sig. Orrspelet är ett av de nordliga skogarnas mest typiska vårljud. För länge sedan sågs orren främst som något man jagade, men på många håll är orrarna nu mer värdefulla i levande tillstånd och lockar människor från när och fjärran. Vid orrarnas spelplatser, liknande den där den här bilden togs, har lokala naturturismarrangörer ordnat bekväma gömslen där man kan se fåglarna på nära håll utan att skrämma dem, och samtidigt skapas arbetstillfällen och inkomster i glesbygden.
Bild: Erlend Haarberg/Wild Wonders of Europe
Bild 26 av 99 Uttern är ännu en djurart som kommer tillbaka i Europa efter många svåra år. Förföljelse, pälsjakt, skottpengar och slutligen giftiga kemikalier och bekämpningsmedel fick uttern att försvinna från stora delar av Europa. Tack vare årtionden av jaktförbud och utfasningen av de värsta miljögifterna som PCB och DDT, är dessa lekfulla fiskätare nu på väg tillbaka i de flesta större floder och utmed Europas kuster. Ålen å andra sidan, har minskat med 99 procent! Det är inte utterns fel såklart, utan ett resultat av hänsynslöst överfiske. Inte ens dessa chockerande siffror har ännu riktigt satt stopp för det kommersiella fisket av ål, och även all odlad ål har en gång fångats som yngel i det vilda.
Foto: Laurie Campbell/Wild Wonders of Europe
Bild 27 av 99 Sedan urminnes tider har havssköldpaddorna lagt sina ägg på de flesta av Medelhavets sandstränder, men nu är de flesta havssköldpaddor helt borta därifrån. Människan har i århundraden plockat deras ägg och fisket dödar dessutom årligen tiotusentals havssköldpaddor. Därutöver hotas de av turistanläggningar som byggs på deras äggläggningsstränder. Stora ansträngningar har gjorts för att rädda de få sköldpaddsstränder som finns kvar och för att hjälpa fler ungar att överleva. I dag finns Europas viktigaste sköldpaddsstränder i södra Turkiet. Tack vare bland annat turkiska WWFs arbete ser tillvaron nu lite ljusare ut för havssköldpaddorna där, och det gör det även på andra håll i Medelhavet. Fortfarande dödas dock nästan 55 000 havssköldpaddor varje år som bifångst i det europeiska fisket, särskilt när man fiskar efter svärdfisk med långrev.
Foto: Solvin Zankl/Wild Wonders of Europe
Bild 28 av 99 Det här är en av Europas ungefär 130 arter av trollsländor. Dess nymfer lever i tjärnar, sjöar och floder och har en nyckelroll i näringskedjan i sötvattnens ekosystem. Gornje Podunavlje är ett flodslättsområde på 200 km2 med korvsjöar, tjärnar och unika gammelskogar som ligger på Donaus västra strand, och är skyddat sedan 2001. Här finns den största tätheten häckande par av havsörn och svart stork i hela mellersta Europa. Trots skyddet är området dessvärre starkt hotat. Dess urskogar med svartpoppel och ek huggs ner i rasande takt och bara 10 procent eller mindre finns kvar som ett skogsreservat. Efter ett initiativ från WWF finns nu planer på att skapa en så kallad internationalpark längsmed Donau, mellan Serbien, Ungern och Kroatien.
Foto: Ruben Smit/Wild Wonders of Europe
Bild 29 av 99 Den här ungen hör till en familj med pilgrimsfalkar som sedan 2004 häckar i ett av tornen på den berömda katedralen La Sagrada Familia i Barcelona. Pilgrimsfalken slår sig nu ner i den ena europeiska storstaden efter den andra, och tycks då ofta välja att reda sitt bo på kända, kulturhistoriska byggnader. Idag häckar pilgrimsfalkar även på Notre Dame i Paris, vid Alexanderplatz i Berlin, på kulturpalatset i Warszawa och på Tate Modern och Millenniumdomen i London. Det visar att många arter kan anpassa sig till ett liv i storstaden och förorten – om vi bara tillåter det. Pilgrimsfalken anses vara världens snabbaste fågel och när den störtdyker mot sitt byte kan den komma upp i över 300 kilometer i timmen. För 30 år sedan var pilgrimsfalken nära att utrotas, främst på grund av de giftiga bekämpningsmedel – särskilt DDT och PCB – som fanns i dess byten. Idag finns det ungefär 12 000 häckande par i Europa utanför Ryssland – en fantastisk comeback och resultatet av många års envist naturskyddsarbete. I många delar av Europa innehåller dock pilgrimsfalkens ägg fortfarande ungefär 100 gånger högre halter av kemiska bekämpningsmedel än vad som är tillåtet i de hönsägg som vi äter. Det visar hur länge dessa farliga kemikalier kan stanna kvar i näringskedjan. Men det visar också att – ja, naturskydd fungerar. Ibland tar det bara lite längre tid.
Foto: Laurent Geslin/Wild Wonders of Europe
Bild 30 av 99 Närbild av de stora och fascinerande facettögonen hos en broms, som kan se i nästan 360 grader. Det är därför det oftast är så svårt att smälla till dem! Livets mångfald innnehåller ju också en del varelser som vi kanske inte alltid gillar: fästingar, myggor, bakterier och virus, löss och hästflugor. Men naturen är inte något slags smörgåsbord där vi kan välja och vraka. Den oändliga variationen har en mening, även om vi inte alltid förstår den. Allt hänger ihop. Galicica nationalpark bildades 1958 mellan sjöarna Ochrid och Prespa, och är nu en del av den banbrytande Prespaparken som bildades år 2000 och som innefattar delar av Grekland, Albanien och Förra Jugoslaviska Republiken Makedonien.
Foto: David Maitland/Wild Wonders of Europe
Bild 31 av 99 Denna unika bild av ett par munksälar som just ska till att para sig inger hopp om framtiden för världens mest hotade sälart. En gång var den vanlig i hela Medelhavsområdet och Svarta havet. Munksälen finns avbildad på grekiska mynt från 500-talet f.Kr och sågs av sjöfarare som ett lyckobringande tecken. I dag finns det färre än 600 individer kvar. Munksälen har jagats ända sedan romartiden och har i långa tider varit förföljd av fiskare. 1988 fanns det här på Desertasöarna bara sex individer kvar. Nu finns här åtminstone 36, en stor förbättring, men fortfarande en oroväckande liten och därför oerhört sårbar grupp.
Foto: Nuno Sá / Wild Wonders of Europe
Bild 32 av 99 I början av 1900-talet dödades hundratusentals vita hägrar för sina vackra fjädrars, så kallade ägretters skull. Fjädrarna användes som utsmyckning på de kvinnohattar som var moderna på den tiden, och på bara några år försvann alla ägretthägrar helt och hållet, i nästan hela sitt utbredningsområde. Idag, hundra år senare, har ägretthägrarna kommit tillbaka stort i östra och mellersta Europa och de sprider sig stadigt både norr- och västerut. Pusztaszer landskapsreservat är ett av 26 000 skyddade områden som ingår i EU:s nätverk av naturskyddade områden, ”Natura 2000”. Sammanlagda täcker dessa områden över 700 000 km2 – nästan 20 procent – av EUs landyta. Alla Natura 2000-områden ingår också i ”Emerald Network” där skyddade områden i nästan alla europeiska länder finns med, även de som inte är med i EU. Av hela EUs budget är bara 0,1 procent avsatt till naturskydd. Det är en siffra som måste öka rejält om vi ska undvika att förlora ännu mer av den biologiska mångfalden – livets mångfald – i vår del av världen.
Foto: Markus Varesvuo/Wild Wonders of Europe
Bild 33 av 99 Vildsvinet, tamgrisens förfader, är ett av de mest spridda och välkända av alla europeiska djur. Trots sitt rykte och sin storlek – vildsvin på 350 kg har påträffats i både Ryssland och Rumänien – är de vanligtvis skygga, fredliga djur som nu i tysthet håller på att hitta tillbaka till ställen där de inte synts till på länge. Vildsvinet har varit utrotat på flera håll, i Storbritannien sedan 1200-talet och i Skandinavien sedan 1700-talet. Nu finner de sig på nytt till rätta i båda områdena, främst genom privat återutplantering och massflykt från vildsvinsfarmer. När de väl är tillbaka i en lämplig miljö kan de föröka sig väldigt snabbt och beståndet har ökat med flera tusen procent sedan 1940-talet. Det gör vildsvinet till vår tids mest framgångsrika, fyrbenta europeiska däggdjur! Nuförtiden fäller de europeiska jägarna mer än två miljoner vildsvin om året, men vildsvinen ökar trots det fortfarande i antal. Men alla gläds inte lika mycket åt deras återkomst. Trädgårdsodlare och lantbrukare vet att en vildsvinsfamilj på en enda natt kan förstöra flera års arbete. Å andra sidan gläds skogsägare åt att vildsvinen äter upp skadedjur som till exempel barkborrar, och vildsvinens bökande i marken är bra för skogarnas återväxt.
Foto: Sven Začek/Wild Wonders of Europe
Bild 34 av 99 Myskoxen är en otrolig överlevare, en getsläkting som klarar vintertemperaturer på långt under 40 minusgrader och lever av gräs och små krypvidesnår. De flesta myskoxarna i Europa finns på södra, västra och nordöstra Grönland, men små återutplanterade grupper klarar sig också sedan länge i Härjedalen och i norska Femundsmarka och Dovrefjell. De håller dessutom på att återutsättas på flera ställen på den ryska tundran. Myskoxens ull kallas qiviut på inutiernas språk och anses vara bland den varmaste ull som finns. Ett kilo myskoxull kostar omkring 1000 euro (cirka 9 000 kronor). Det pratas nu om ytterligare återutsättning av myskoxar i Norden, till exempel i ”Greater Laponia” i Lappland.
Bild: Vincent Munier / Wild Wonders of Europe
Bild 35 av 99 Våtmarksreservatet Hutovo Blato är litet men viktigt och så gott som ostört. Det ligger i den övre delen av Neretvaflodens dalgång, och sedan 1992 finns det tillsammans med Neretvaflodens delta med på Ramsarkonventionens lista över Europas viktigaste våtmarker. Vattnet kommer från den underjordiska floden Krupa och är kallt och otroligt klart. I området trivs mängder av fåglar och det är en av Europas viktigaste övervintringsplatser för många vattenfågelarter.
Foto: Elio della Ferrera/Wild Wonders of Europe
Bild 36 av 99 Årtionden av allvarliga föroreningar, skövling av strandnära skogar och uträtning av tidigare naturliga flodfåror ledde till att fisken försvann nästan helt från Rhen och flera andra stora europeiska floder. Tack vare tuffare miljölagstiftning, ökad medvetenhet och stora offentliga investeringar har nu vattenkvaliteten blivit klart bättre både här och i floder som Elbe, Themsen och Donau. Som ett kvitto på det har fiskarna kommit tillbaka, vilket de gör om de bara får chansen. Naturskydd är alltid en god investering.
Foto: Michel Roggo/Wild Wonders of Europe
Bild 37 av 99 Den lilla Bicaz-ravinen och Hasmas nationalpark mäter 65 km2 och är en av flera storslagna rumänska nationalparker i bergskedjan Karpaterna. Flera av Europas vildaste trakter förutom Skandinavien och Ryssland finns i Rumänien, liksom flera av de största urskogarna – sammanlagt över 2 500 km2. I dessa vilda oaser, till exempel i reservaten Retezat, Piatra Craiului, Tarcu, Domogled och Apuseni, finns ett antal hjortar, gemsar, vargar och björnar. Men hänsynslös avverkning och olagligt anlagda skidorter, även inne i nationalparkerna, är snabbt växande problem. Tyvärr ger den rumänska staten inget ekonomiskt stöd till skötseln av landets skyddade områden.
Foto: Cornelia Dörr / Wild Wonders of Europe
Bild 38 av 99 Efter att ha förföljts i århundraden och sedan drabbats av miljögifter på 1970-talet, är nu havsörnen på väg att raskt återta större delen av sitt tidigare utbredningsområde i Europa. 2009 fanns det i Tyskland 530 par, i Sverige 600, i Finland 300 och i Norge uppskattningsvis 4 000 par. ”Örnen med solglimten i ögat” som den kallas på det skotska språket gaeliska, återintroducerades i Skottland 1975, och 2009 fanns det i Storbritannien omkring 50 par. 1992 återintroduerades havsörnen i Danmark, som 2009 hade 21 häckande par. 2007 återintroducerades den även på Irland och nu sprider den sig sakta på egen hand söderut i Europa. Överallt där havsörnen kommer tillbaka är det tack vare ett långt, målmedvetet naturskyddsarbete av såväl enskilda individer och lokala föreningar som naturskyddsorganisationer, myndigheter och företag. Ja, vi kan göra skillnad! Naturskydd fungerar.
Foto: Staffan Widstrand/Wild Wonders of Europe
Bild 39 av 99 Under 1800-talet jagades rådjuren så mycket att de nästan utrotades i många europeiska länder. I Sverige till exempel fanns bara 11 stycken kvar, på ett gods i Skåne.Tack vare skyddsåtgärder och hårdare jaktregler är rådjuret nu åter vanligt i större delen av Central-, Väst- och Nordeuropa, där nu till och med trädgårdar och parker får påhälsning. Rådjurets vitfläckiga kid är verklighetens Bambi. Poloniny nationalpark är 298 km2 stor, finns på UNESCOs världsarvslista sedan 2007 och ingår som en del i Östra Karpaternas biosfärområde som sträcker sig mellan Slovakien, Ukraina och Polen. Trots detta pågår både kommersiell, illegal skogsavverkning och omfattande jakt inne i nationalparken! Poloniny-Bieszczady är ett av de områden som ingår i Rewilding Europe.
Foto: Konrad Wothe/Wild Wonders of Europe
Bild 40 av 99 Mont Blanc, till höger, är med sina 4 810 m den högsta toppen i Alperna. Stenbocken, till vänster, var försvunnen från det här området i mer än 100 år, men är nu åter en vanlig syn tack vare återutplantering och total fridlysning. Det är märkligt hur tomt det känns när en art försvinner från en plats. Och hur glada alla människor där blir när den kommer tillbaka. Många tror att Mont Blanc är Europas högsta bergstopp, men det är faktiskt Elbrus i ryska Kaukasus som med sina 5 642 meter räknas som Europas högsta berg.
Foto: Frank Krahmer/Wild Wonders of Europe
Bild 41 av 99 Järven skulle behöva en bra reklamagent. Trots sitt rykte om att vara både glupsk och aggressiv är den i själva verket en ganska blyg och ineffektiv jägare, en taigans och de nordliga skogarnas hyena. Dessa stora mårddjur är sällsynta överallt inom sitt stora utbredningsområde och är till största delen asätare, beroende av matrester som varg, lo och björn har lämnat efter sig. Men de jagar sitt eget byte också, särskilt på våren när snötäcket är djupt och mjukt. Då kan till exempel renarna inte springa undan lika snabbt som under resten av året, medan järven med sina snöskoliknande fötter lättare tar sig fram ovanpå snön. Järven är samtidigt på sin vakt mot de stora rovdjuren. Särskilt vargarna dödar gärna en järv om de får chansen. I Norden lever de flesta järvarna i Lappland, men de sprider sig nu i åter skogslandet nedanför fjällen, ända till Värmland och Dalarna, där de en gång var vanliga.
Foto: Staffan Widstrand/Wild Wonders of Europe
Bild 42 av 99 Ett naturens mirakel med perfekt biologisk tajming inträffar i mitten av juni varje år längs Tiszafloden i Serbien och Ungern. Man kan aldrig vara säker på det exakta datumet i förväg, för månen måste vara i rätt fas och vattnets temperatur och kvalitet måste också stämma överens. Jättedagsländornas svärmning börjar i den nedre delen av Tiszafloden och upprepas sedan i solnedgången varje dag i ungefär två veckors tid då den magiska dansen förflyttar sig uppströms. Det är Europas största dagslända, Palinginea longicauda, som svärmar. Från huvud till stjärtspets kan den bli upp till 12 cm. Under några få dagar förvandlas ett enormt antal sländnymfer till fullgångna flygande insekter och under två-tre timmar varje kväll stiger så miljoner jättedagsländor upp ur flodens vatten. I ett par år har hannarna levt på flodens leriga botten och under några hektiska timmar ska de hitta en partner att para sig med innnan de dör. Ofta följer flera hannar en enda hona vilket skapar som en blomma av vingar – något som brukar kallas för ”Tiszas blomning”. Honorna lägger sina ägg på vattenytan och äggen sjunker sedan ner till botten. Även honorna har bara några timmar på sig innan de också dör. För hundra år sedan var jättedagsländornas dans vanliga skådespel längs många floder i mellersta Europa, men nu har de försvunnit överallt utom längs Tisza, delar av Donau och några få av deras biflöden. Planer finns på att återinföra jättedagsländorna i flera av de floder där de en gång var vanliga.
Foto: Milán Radisics / Wild Wonders of Europe
Bild 43 av 99 Detta är en av Europas många vattensalamanderarter. Den finns i hela västra och mellersta Europa, från Storbritannien och hela vägen ner till Iberiska halvön. Alla vattensalamandrar är ytterst känsliga för vattenföroreningar. I Pyrenenéerna hotas de också av skidanläggningar som förstör deras lekvatten, och av att öring planterats in i vattendrag och bäckar där det inte funnits öring tidigare. Amfibier som dessa salamandrar och många grodarter är också väldigt känsliga för klimatförändringar, särskilt torkan som blir en följd av stigande temperaturer.
Foto: Magnus Elander / Wild Wonders of Europe
Bild 44 av 99 Kronhjorten är ett av Europas mest symbol-laddade och viktiga djur. Den finns representerad i oräkneliga hällristningar, grottmålningar, vapensköldar, som stadsvapen och företagslogotyper i allt från apotek till whiskysorter. Kronhjorten lever från tundra- till skogs- och stäppmiljöer, men till följd årtusenden av ohållbar jakt har den försvunnit på de flesta håll. Under 1700- och 1800-talen överlevde kronhjorten i många länder endast i kungliga jaktreservat, likt det där den här bilden togs. Nu ökar de sakta i antal, tack vare återutplantering och klokare jaktregler, men på de flesta håll är det fortfarande långt kvar innan de ens kommer i närheten av sina naturliga antal. De flesta nationalparker och reservat i Europa styrs fotfarande av skogsbruksintressen och organisationer vilket betyder att antalet hjortar hålls nere för att ”skydda skogen”. Men tänk om en av kronhjortens viktigaste roller ur ett ekologiskt perspektiv just är att ta död på träd? Och vem har sagt att kronhjorten som art hör hemma i skogen? Den kanske trivs minst lika bra i öppna landskap? Kan det vara så att det är vi människor som inte tillåter den att vara där? Höstens parning är ett mäktigt skådespel då kronhjortarna brölar för att markera sina revir och locka till sig hindarna (honorna).
Foto: Florian Möllers / Wild Wonders of Europe
Bild 45 av 99 Vikaren är en av de vanligaste arktiska sälarterna och den är isbjörnens favoritmat. I den stora Svalbardarkipelagen, som till största delen är skyddad genom naturreservat och nationalparker, finns det gott om både vikare och isbjörn. Svalbards nationalparker och reservat ingår i ”Emerald network”, ett nätverk som syftar till att bevara växter och djur i deras naturliga miljöer i Europa.
Foto: Ole Jørgen Liodden / Wild Wonders of Europe
Bild 46 av 99 Det här är Europas största skalbagge, som kan bli lika lång som bredden på en vuxen mans hand. Det är en sällsynt och hotad art som oftast syns till när det skymmer under svärmningen i juni-juli. Den stiliga ekoxen trivs bäst i gammal lövskog, särskilt i hagmarker med gamla ekar och i trädgårdar med gamla fruktträd – en miljö som i snabb takt håller på att försvinna i Europa. Enligt en nyligen publicerad studie om människors attityder till biologisk mångfald, baserad på intervjuer med 25 000 invånare i EUs 27 medlemsländer, svarade 93 procent av de tillfrågade att bevarandet av den biologiska mångfalden är en moralisk skyldighet som måste leda till handling.
Foto: Laurent Geslin / Wild Wonders of Europe
Bild 47 av 99 Konikhästen är ganska nära släkt med den vilda tarpanhästen som tidigare levde överallt i Europa, tills den jagades så mycket att den utrotades i det vilda 1887. För 30 år sedan släppte man ut en flock konikhästar och kronhjortar tillsammans med kor av en ganska ursprunglig ras (släktingar till den vilda uroxen som också utrotades på grund av jakt redan 1627), i naturreservatet Oostvaardersplassen. Här har djuren nu återskapat en europeisk savann av ett slag som inga européer har sett till på över tusen år och som har minst lika många vilda djur per hektar som de bästa viltområdena i Afrika. De betande djuren håller effektivt bort sly, buskar och nya träd. Genom att gnaga av barken dödar de till och med vuxna träd, öppnar upp gläntor och kan ibland till och med ta bort hela skogspartier. Det visar att det en gång måste ha funnits stora hjordar med betesdjur som skapade en mosaik av öppna, parkliknande savanner, gräsmarker och skogar i ett antal områden över hela Europa. Var kommer nästa stora europeiska savannområde att återskapas? Det är ett av målen för Rewilding Europe.
Foto: Mark Hamblin / Wild Wonders of Europe
Bild 48 av 99 Sandskäddan är en vanlig bottenlevande atlantfisk, som i lugn och ro väntar på att något ätbart ska falla ner till havsbottnen. Mer än 80 procent av fiskbestånden av kommersiellt intressanta arter i Europa anses idag överfiskade. En tredjedel riskerar till och med att aldrig kunna återhämta sig mer och nästan hälften av alla europeiska fiskbestånd befinner sig på en riskabel nivå. Forskning visar att marina reservat snabbt blir värdefulla för både fiskar och fiskare. Fiskhonorna överlever lite längre i sådana reservat och kan därför producera upp till 100 gånger fler yngel.
Foto: Magnus Lundgren / Wild Wonders of Europe
Bild 49 av 99 Nuförtiden finns vilda tundrarenar bara i den norska nationalparken Forollhogna och på Hardangervidda, på den västra delen av mellersta Grönland och på några få ställen i ryska Arktis. Det finns också några små grupper av vilda skogsrenar i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Alla andra renar i Europa, även om de rör sig fritt på fjället, ägs av någon. Varje höst kämpar rentjurarna om rätten att para sig med så många honor som de kan hålla i sitt harem. Striderna är hårda, ibland även med dödlig utgång där bara den starkaste vinner. Förlorarna får vackert finna sig i att träna mera, kanske vinner någon av dem nästa år?
Foto: Vincent Munier / Wild Wonders of Europe
Bild 50 av 99 Laxen har i årtusenden varit en av de viktigaste födokällorna för de människor som bott längs med kusterna och de större floderna i Europa. Miljöförstöring, skogsavverkning, utbyggnad av vattenkraft och för intensivt industriellt fiske slog nästan helt ut arten, som fortfarande hotas starkt av dammbyggen, industrifiske, sjukdomar och antibiotika från fiskodlingarna. Men nu kommer vildlaxen långsamt tillbaka på en del håll – den till och med leker på nytt i floderna Elbe och Rhen i Tyskland där återutplanteringarna har varit mycket framgångsrika. Vid många traditionella laxälvar har också industrifisket förbjudits och istället får sportfiskare fiska där, vilket i genomsnitt ger 1 000 gånger högre inkomster till bygden per kilo fångad fisk. Laxen är en fantastisk ambassadör och symbol för rena, oförstörda vattendrag som tillåts strömma fritt ut till havet.
Foto: Magnus Lundgren / Wild Wonders of Europe
Bild 51 av 99 Den vitt spridda kungsfiskaren häckar från nordvästra Afrika till Japan, och i större delen av Europa upp till södra Sverige. Kungsfiskaren gillar fisk men äter även insekter. Den gräver sin botunnel i branta sandbrinkar där den lägger 5-10 ägg, och får ofta två kullar per säsong, ibland till och med tre. Kalla vintrar händer det att många kungsfiskare dukar under. Kungsfiskarna har blivit fler tack vare att sötvattnen på många håll i Europa är betydligt renare idag än för bara 20 år sedan. Att många vattendrag har återställts och att tidigare betongkantade kanaler åter har tillåtits bli till ringlande bäckar och floder har också hjälpt till. Att återskapa många fler naturliga vattendrag skulle vara bra även för många andra arter – och oss människor också.
Foto: László Novák / Wild Wonders of Europe
Bild 52 av 99 Sermeq Kujalleq eller Ilulissat-glaciären är den glaciär i världen som rör sig snabbast. Den släpper ut otroliga 22 miljoner ton is i havet varje dag! När glaciären kalvar loss sina väldiga isberg, vart och ett ofta större än en jätteoljetanker eller flera höghuskvarter, låter det som om en stor bomb exploderar. Sermeq Kujalleq har varit UNESCO världsarv sedan 2004. Den ger också en tydlig bild av kraften i de pågående klimatförändringarna. Här pågår de bokstavligen mitt framför ögonen på oss.
Illustration: Kai Jensen / Wild Wonders of Europe
Bild 53 av 99 Fjällräven finns i två färgvarianter – en ljust grå och en blåsvart. Den är otroligt anpassningsbar och kan leva av nästan vad som helst. När den får välja själv föredrar den smågnagare och fåglar. Fjällräven är vanlig på Grönland, Island, Svalbard och i ryska Arktis. I Finland och i Skandinavien utrotades den nästan helt av pälsjakten i början av 1900-talet. Trots att den nu varit fridlyst i över 75 år är den skandinaviska stammen fortfarande farligt nära att dö ut med bara omkring 200 vuxna individer i vilt tillstånd. Stödutfodring på vintern och återutplantering av fjällrävar som fötts upp i fångenskap börjar dock äntligen ge ökat hopp. 2011 föddes inte mindre än 700 fjällrävsungar i det vilda. Naturskydd fungerar! Fjällräven är en av de arter som Rewilding Europe funderar på att hjälpa till att återutsätta i ett stort område i Norrbottens del av Lappland, kallat ”Greater Laponia”.
Foto: Mireille de la Lez / Wild Wonders of Europe
Bild 54 av 99 Med en vikt på 16 kilo och ett vingspann på 3 meter konkurrerar den krushuvade pelikanen med stortrappen och knölsvanen om titeln ”Världens tyngsta flygande fågel”. Alla tre arterna lever i Europa. Den krushuvade pelikanen har kommit tillbaka starkt i Europa de senaste 30 åren, främst tack vare olika skyddsåtgärder, och den håller snabbt på att bli en värdefull tillgång för naturturismnäringen. Kerkinisjön är ett av Europas mest produktiva vattendrag med en välmående fiskeindustri och tiotusentals par av häckande skarvar, hägrar, skedstorkar, doppingar och pelikaner. Tack vare en EU-finansierad städkampanj 2009 rensades en ofantlig mängd plast och annat skräp bort som samlats i sjön under årtionden. Kan vi göra skillnad? Ja, det kan vi! Naturskydd fungerar.
Foto: Jari Peltomäki / Wild Wonders of Europe
Bild 55 av 99 En lång exponeringstid gör natthimlens stjärnor rörliga. Den endast 65 km2 stora nationalparken Cheile Bicazului-Hasmas är en av 24 fantastiska nationalparker i Rumänien, och en av de vackraste trakterna i den del av Karpaternas berg som ligger i Transylvanien. I Karpaterna, som täcker ett område större än Alperna, bor 18 miljoner människor fördelade på sju länder. Här finns också gott om stora rovdjur, där brunbjörnen är den vanligaste. I Rumänien finns några av de vildaste trakterna i hela Europa och flera av de största intakta gammelskogarna, så mycket som 65 procent av Europas kvarvarande urskog. Tack vare WWF i Rumänien och efter en kampanj som redan efter tre veckor gav effekt, fick dessa skogar 2011 fullständigt skydd av den rumänska staten. Hur detta till sist kommer att påverka den olagliga men vitt spridda skogsavverkningen återstår ännu att se. I gammelskogar trivs många arter av svampar, lavar, insekter och växter som är mycket ovanliga eller helt obefintliga i yngre skogar. Idag utgörs bara 0,7 procent av skogsytan inom EU av sådan gammelskog.
Foto: Cornelia Dörr / Wild Wonders of Europe
Bild 56 av 99 Det finns många isbjörnar i de enorma, naturskyddade områdena i norska och ryska Arktis. Isbjörnar finns också på norra Grönland och i packisen mellan Grönland och Svalbard. När den kommersiella jakten på isbjörn förbjöds 1973 blev isbjörnarna snabbt fler, och nu finns det omkring 20 000-25 000 isbjörnar i världen. Klimatförändringarna är en ny, svår utmaning för isbjörnarna. När allt mer av havsisen nu smälter under sommaren blir det mycket svårare för isbjörnen att fånga vikaresäl som är dess främsta byte. Den här björnen fotograferades på Svalbard. Där kan man, främst på sommaren eller vårvintern vara med på en isbjörnssafari och på säkert avstånd få se denna mäktiga symbol för Arktis. Svalbards nationalparker och reservat ingår i ”Emerald network”, ett all-europeiskt nätverk av naturskyddade områden, designat på samma sätt som EU:s ”Natura 2000”, men även för länderna utanför EU.
Bild: Ole Jørgen Liodden / Wild Wonders of Europe
Bild 57 av 99 För länge sedan var kärrsköldpaddorna vitt spridda och ganska vanliga (även i södra Sverige), men efter århundraden av äggplundring och jakt i kombination med moderna tiders hot (till exempel utdikning, konstgödning och bekämpningsmedel) har de utplånats från många av sina ursprungliga marker. Lämnas de bara ifred kan de leva länge, upp till 120 års ålder. Kärrsköldpaddan finns i västra Europa, Nordafrika och västra Asien medan Balkanbäcksköldpaddan bara finns i Grekland och på Balkan. Båda dessa arter svarar väl på naturskyddsinsatser som återutsättning och de kommer snabbt tillbaka väl deras naturliga miljöer har skyddats eller återställts. Värdet på ”ekosystemtjänsterna”, naturens gratis tjänster till oss människor, i Europas våtmarker har uppskattats till omkring 2 000 euro (cirka 17 000 kr) per hektar och år, vilket på många håll från samhällets sida gör det väl värt att återställa våtmarker. Våtmarker har till exempel en oerhört bra förmåga att filtrera bort vissa gifter och andra kemikalier från naturen, de binder dessutom koldioxid och minskar risken för översvämningar. Många rinnande vattendrag lämpar sig väl för återförvildning.
Foto: Anders Geidemark / Wild Wonders of Europe
Bild 58 av 99 Ett av världens mest kända berg som här speglas i Riffelsjön vid Zermatt. Matterhorn är för många själva sinnebilden av en alptopp, och en klassisk symbol för Europa. Dess karakteristiska silhuett har bland annat inspirerat till formen på Toblerone choklad. På franska heter berget Mont Cervin och på italienska Monte Cervino. Klimatförändringarna gör det nu möjligt för lågalpina arter att ta sig allt högre upp på bergen där de konkurrerar ut de högalpina arterna. Många av dessa har sin sista tillflykt i mellersta och östra Europas bergstrakter.
Foto: Verena Popp-Hackner / Wild Wonders of Europe
Bild 59 av 99 Räkor får ofta bo i havskattens hålor på botten, och räkorna tar sig gärna en och annan munsbit av havskattens favoritmåltid – sjöborrar. Den skrynkliga blågrå havskatten är en prisad delikatess som växer väldigt långsamt och som kan bli över 20 år gammal. Det gör den väldigt sårbar för det riktade fiske mot den som nu pågår i Atlanten. Mer än 80 procent av de kommersiella fiskbestånden i Europa antas vara överfiskade och en tredjedel riskerar att aldrig mer kunna återhämta sig. Därför måste de styrande i Europa förstå allvaret och fatta beslut som sätter stopp för slöseriet av denna viktiga resurs. Nyligen förbjöds dumpning av bifångster och det är ett första tecken på att man försöker förändra situationen, men mycket mer behöver göras innan fisket i Europa kan anses vara ekologiskt hållbart. Vi behöver också många fler och större marina reservat, vi behöver mindre fiskeflottor och färre fiskedagar till havs liksom ändrade fiskemetoder, strängare lagar och hårdare straff för dem som bryter mot dessa lagar. Vi kan också själva försöka att bara köpa och äta MSC-certifierad fisk. MSC (Marine Stewartship Council) är en internationell märkning som ska försöka garantera att fisken kommer från ett något så när hållbart fiske. Och snälla du, låt bli tonfisken!
Foto: Magnus Lundgren / Wild Wonders of Europe
Bild 60 av 99 I många av nordvästra Europas bokskogar täcks marken om våren av dessa två växtarter. Den engelska klockhyacinten är ett tydligt tecken på uråldrig skogsmark, och den lilla Hallerbos-skogen med sin yta på bara 5 km² är en av Belgiens sista gammelskogar, med ursprunget minst sedan år 686. Bokskog är en naturtyp som i stort sett är unik för Europa. Klockhyacinten och ramslöken brukar blomma som vackrast sent i april, mitt under bokarnas lövsprickning.
Foto: Maurizio Biancarelli / Wild Wonders of Europe
Bild 61 av 99 Nu när björnarna alltmer kommer tillbaka i Europa oroar sig en del för att de kan vara farliga, men även där björnarna är vanligare än hos oss händer det ytterst sällan att människor angrips. De få tillfällena hänger nästan alltid samman med att björnen har skadeskjutits eller provocerats av hundar under jakt. Utanför jaktsammanhang händer det nästan aldrig att någon angrips av björn. Finland hade omkring 18 000 björnskådar-turistnätter 2011, med en omsättning på över 6 miljoner euro eller närmare 52 miljoner kr, men inte ett enda aggressivt beteende har rapporterats från de platserna. Självklart behöver björnar utrymme och man ska aldrig gå för nära en björn – särskilt inte björnar med små ungar. Precis som hos människorna är björnmammorna väldigt beskyddande när det gäller sina ungar.
Bild: Staffan Widstrand / Wild Wonders of Europe
Bild 62 av 99 Den legendariskt skygga vargen är långsamt på väg tillbaka i Centraluropa. Till och med i Tyskland fanns det 2012 ungefär 140 vargar. I Ryssland fanns det möjligen 40 000, i Rumänien 3 000, i Spanien 2 500, i Ukraina 2 000, i Vitryssland 2 000, i Bulgarien 1 000, i Italien 600-800 och i många andra länder 100-300 vargar vardera. För första gången på flera hundra år syntes varg också till i Nederländerna, Belgien och Danmark under 2011-2012. Nu finns till och med ideer om att återinföra vargen i Storbritannien! Idag finns bokningsbara vargskådningsturer på ställen som Kuhmo i Finland precis vid ryska gränsen, där den här bilden togs, men även i Sverige, till exempel i Västmanland. Många älskar vargen, några hatar den, få vet någonting om den men alla tycks ändå ha en stark åsikt. Alla hundraser i hela världen och alla deras arvsanlag och egenskaper, kommer från vargen - från små Chihuahuas till stora Grand danois. Så stark och värdefull är den biologiska mångfalden.
Foto: Staffan Widstrand / Wild Wonders of Europe
Bild 63 av 99 Den här floden börjar i Skadar-, eller Skutarisjön, som är den största sjön på Balkanhalvön och en av Europas viktigaste våtmarker. Skadar är en av Europas fem viktigaste övervintringsplatser för vattenfåglar, som samlas här i många hundratusental. Sjön har klassats av UNESCO som världsarv och är dessutom både nationalpark, Natura 2000-område och ingår i Ramsar-konventionen för skydd av värdefulla våtmarker. Trots det är Skadarsjön allvarligt hotad av planer på fyra dammbyggen för vattenkraft i floden Morača som rinner ut i sjön. Dammarna skulle ha ödelagt fisket i sjön, värt 1,5 miljoner euro eller omkring 13 miljoner kr per år. Upprop på bland annat Facebook och genom WWF lyckades stoppa dammarna – åtminstone tills vidare. Vanliga människors påtryckningar fungerar verkligen! Men där finns fortfarande planer på att leda bort vatten från floden Tara, vilket allvarligt skulle sänka vattennivån i sjön.
Foto: Milán Radisics/Wild Wonders of Europe
Bild 64 av 99 Den vita näckrosen är Europas största blomma och en av de växtarter som så gott som varenda europé har sett eller åtminstone hört talas om. I många hundra år har den använts i olika örtmediciner, och en gång i tiden använde munkar den för att minska sin sexualdrift. Tillståndet i Europas sötvattenmiljöer är betydligt bättre idag än för bara 30 år sedan. Vattnet är renare och har ett mer varierat växt- och djurliv, och kvalitén på dricksvattnet är bättre. Fiskarter som tidigare försvunnit börjar komma tillbaka, och det ”sura regn” som för 20 år sedan förvandlade sjöar som den på bilden till livlösa gölar har minskat rejält. Allt detta har skett tack vare ett hängivet naturskyddsarbete, politiskt förnuft och allmänna och privata investeringar. Ja, naturskydd fungerar!
Foto: Magnus Lundgren / Wild Wonders of Europe
Bild 65 av 99 För besökarna i Gran Paradiso nationalpark är alpstenbocken numera en vanlig syn. Forskning visar att orter som ligger i närheten av nationalparker ofta har dubbbelt så höga turisminkomster som genomsnittet. Tack vare ekoturismen får vildmarksområden som tidigare betraktades som värdelösa, plötsligt ett ekonomiskt värde. I mitten av 1800-talet fanns det bara 60 alpstenbockar kvar i hela världen, och allihop fanns inom detta lilla område i Italien. 1856 bestämde den italienske kungen Victor Emmanuel II att Gran Paradiso skulle avsättas som kungligt jaktreservat, och 1920 blev området Italiens första nationalpark. Ännu ökar antalet alpstenbockar här, och under årens lopp har många av dem flyttats till andra alpina trakter i Österrike, Frankrike, Schweiz, Slovenien och Tyskland. Idag räknar man med att det finns inte mindre än 40 000 alpstenbockar, och de blir allt fler. Ja, naturskydd fungerar! Gran Paradiso ligger precis på gränsen mellan Italien och Frankrike där en så kallad internationalpark har skapats tillsammans med den franska nationalparken Vanoise. Rewilding Europe arbetar för att återutsätta alpstenbock även i Velebit-bergen i Kroatien, där de saknats I århundraden.
Foto: Erlend Haarberg / Wild Wonders of Europe
Bild 66 av 99 Bergfinkarna häckar i norra Europas barr- och fjällbjörkskogar, men övervintrar i mellersta Europa där de framför allt siktar in sig på bokskogarna och deras energirika bokollon. Vissa år har bokarna på några ställen mer bokollon än vanligt, och då samlas bergfinkarna där i enorma flockar. I februari 2009 tillbringade fyra miljoner bergfinkar några veckor omkring byn Lödersdorf, vilket också lockade dit tusentals människor som alla ville få vara med om ett storslaget naturskådespel. Det kanske inte märks på den här bilden, men i hela Europa har ”vanliga” skogsfåglar minskat i antal med i genomsnitt omkring 13 procent de senaste 20 åren. Största anledningen är det industriella skogsbruket. Bara knappt 0,7 % av Europas hela skogsareal lämnas idag orörd utan skogsbruk, så det finns gott om utrymme för återförvildning på stora ytor i Europas skogar.
Bild: Foto: László Novák / Wild Wonders of Europe
Bild 67 av 99 Stromboli är en av Italiens tre aktiva vulkaner och den har haft ständiga utbrott i åtminstone 2.000 år. Bilden är från maj 2009 och visar ett Europa fortfarande under tillverkning – ännu ett exempel på en världsdel där mycket i naturen är både okänt, oväntat och oförglömligt.
Foto: Olivier Grunewald / Wild Wonders of Europe
Bild 68 av 99 I bergskedjan Appeninerna i centrala Italien gömmer sig denna ännu ganska okända naturpärla. Försommarens massblomning av olika sorters narcisser i Sibillini är makalös och den starka doften helt överväldigande. Men biologisk mångfald handlar inte bara om blommor och bergslandskap, det handlar om oss människor också. Om vi vill fortsätta att njuta av naturens räntefria lån så måste vi ta mycket bättre hand om de livsuppehållande tjänster som nature ger och som vi har använt oss av i tusentals år – som rent vatten, frisk luft och bördiga jordar. Hälften av all mark i EU är jordbruksmark. Hälften av Europas alla arter är knutna till det öppna landskapet, men idag anses bara 15-20 procent av de markerna ha höga naturvärden – och ändå går nästan 50 procent av EUs hela budget till jordbrukssektorn. Med en sådan stor investering borde kanske skattebetalarna i EU förvänta sig att man var mer rädd om den biologiska mångfalden och säkrade de viktiga ekosystemtjänsterna, där naturen hjälper oss människor av sig själv och alldeles gratis?
Foto: Sandra Bartocha / Wild Wonders of Europe
Bild 69 av 99 Landmannalaugar ligger nära vulkanen Heklafjell och är känt för sina varma källor. Dess isländska namn betyder ”Folkets bad”. Det är också utgångspunkten för en sex dagar lång vandringsled genom stelnade lavafält och berg av ryolit. Bara omkring en procent av Europas landyta är fortfarande tillräckligt orörd för att klassas som vildmark. Men några procent till skulle ganska enkelt kunna förvildas och bli till vildmark igen.
Foto: Orsolya Haarberg / Wild Wonders of Europe
Bild 70 av 99 Lammgamen kallas på spanska för Quebrantahuesos, ”Benknäckaren”. Den tar ben av döda djur och släpper dem från hög höjd mot stora stenar så att benen krossas, och på så sätt kommer lammgammen åt benmärgen. Även sköldpaddor behandlar den ibland på samma omilda sätt. Lammgamens magsafter innehåller oerhört starka syror vilket gör att den kan smälta även häpnadsväckande stora benbitar. Lammgamen är den rovfågel i Europa som har det bredaste vingspannet mellan vingspetsarna, upp till 285 cm. Sedan 1980-talet har ett par lyckosamma återutplanteringsinitiativ i Alperna resulterat i minst 10 nya häckande par där. Lammgamarna från Pyrenéerna sprider sig också långsamt söderut i övriga Spaniens bergstrakter och arten finns även på andra håll i Europa, bland annat i Kaukasus berg och på Kreta. Den här bilden togs från ett bokningsbart viltskådningsgömsle i ett privat naturreservat på övergiven jordbruksmark, som nu har förvildats.
Foto: Magnus Elander / Wild Wonders of Europe
Bild 71 av 99 Nej, det här är varken en geting eller ett bi, det är en blomfluga. Blomflugor är riktiga flugor som bara har ett par vingar (getingar och humlor har två par). Insekter i människans närhet är ofta illa sedda av oss människor. I bästa fall bryr vi oss inte om dem men i värsta fall viftar vi bort eller smäller till dem bara för att de ses som irriterande. Det borde vi kanske tänka över ibland, eftersom insekterna är oerhört viktiga i våra ekosystem. Inte minst till blomflugorna står vi i tacksamhetsskuld till eftersom de äter bladlöss som annars ger sig på våra grödor ¬ – till ett värde av många tiotals miljoner kronor varje år, bara i Sverige. Så nästa gång du ser en blomfluga – och det finns omkring 6 000 arter – vinka glatt till den och säg tack!
Foto: Laurent Geslin / Wild Wonders of Europe
Bild 72 av 99 Späckhuggaren finns i alla världshav, från tropikerna till polerna. Idag lever ett stort och växande bestånd av späckhuggare längs Norges kust, och på senare år har de blivit till värdefulla turistattraktioner som pryder omslaget på de flesta norska turistbroschyrer. Valskådningsarrangörer gör det nu möjligt för vem som helst att få se de här läckert formgivna sill-, val- och säljägarna på nära håll. Vissa arrangörer erbjuder till och med möjligheten för de lite modigare att få simma med dessa ”Havets vargar”.
Foto: Nils Aukan / Wild Wonders of Europe
Bild 73 av 99 Dessa märkliga formationer, som bildats genom att avlagringar på havsbotten under miljontals år pressats samman och sedan vridits upp på högkant, sträcker sig nu likt fingrar ut i havet vid Barrika på Biscayabuktens stormiga kust. Vid ebb gör de blottade havsalgerna att klipporna ser gröna ut. Det finns gott om fantastiska naturområden i Europa som är precis så här: okända, oväntade och oförglömliga!
Foto: Verena Popp-Hackner / Wild Wonders of Europe
Bild 74 av 99 Detalj av en grankotte i en 79 km2 stor nationalpark vars namn betyder ”Tjeckiens Schweiz”. Här finns en blandskog av barrträd och ädellövträd. Nationalparken fortsätter över gränsen in Tyskland och nationalparken Sächsische Schweiz, och är ett av EUs 26 000 så kallade ”Natura 2000”-områden. Natura 2000 är världens största nätverk av naturskyddade områden och en enorm framgång för naturskyddet. Trots detta är det fortfarande i stort sett okänt bland EU:s innevånare. Vid en Gallup-undersökning inom EU sade 80 procent att de aldrig ens hade hört talas om Natura 2000, och av dem som sade sig känna till det visste ytterst få någonting om det.
Foto: José B. Ruíz / Wild Wonders of Europe
Bild 75 av 99 Under parningssäsongen sent på hösten kissar stenbockshannen sig själv i ansiktet. Därefter, med ansiktet fortfarande droppande av urin, närmar han sig en hona, räcker ut tungan och vrider den uppåt och nedåt, från sida till sida. Inte bara en gång utan i flera timmar! Tålmodigt väntar han på att hon ska inse vilken snygg och väldoftande bock han faktiskt är. Till slut fungerar det… Den iberiska stenbocken utrotades nästan till följd av jakt men tack vare hårda och bestämda skyddsåtgärder så kommer den nu tillbaka starkt i antal och dessutom sprider den sig långsamt. Stenbockstammen i Spanien har ökat från färre än 5 000 individer 1980 till uppskattningsvis 50 000 – 60 000 individer idag. Det är en stor framgång för naturskyddet! De första iberiska stenbockarna kommer nu också tillbaka i Portugal, där den lokala underarten tilläts dö ut så nyligen som år 2000. Många områden i Portugal och Spanien väntar fortfarande på att den iberiska stenbocken ska återvända dit. För att skynda på återhämtningen fångar man in ett antal djur på ett ställe och flyttar dem till ett annat – bland annat planeras detta i Faia Bravareservatet in Coa-dalen, Portugal, som ingår i Rewilding Europe.
Foto: Staffan Widstrand/Wild Wonders of Europe
Bild 76 av 99 Visenten – även kallad europeisk bison – är Europas största nu levande växtätare och tjurarna kan väga över 1 000 kg. Den var så gott som utrotad till följd av jakt – bara 13 exemplar fanns kvar i olika djurparker – men nu finns det åter omkring 2 700 visenter i det vilda och ytterligare 2 000 i fångenskap. Bialowiezaskogen, på gränsen mellan Polen och Vitryssland, är det område där visenten hållit sig kvar och överlevt. Bialowieza är en av Europas mycket få kvarvarande riktigt gamla ädellövurskogar och den hotas ständigt av avverkningar. Men nu genomförs planer på att utöka de skyddade områdena på den polska sidan. Visenten skapar med sitt betande artrika öppna ytor i tidigare busk- och skogsmarker. Till exempel så är den specialist på att äta de fruktansvärt taggiga björnbärssnåren. För många hundra år sedan var skogarna här sannolikt betydligt mer öppna och parkliknande än de är idag, eftersom det då fanns många fler vilda växtätare som strövade och betade här. Hit hörde tarpanhästar, uroxar, kronjortar och visenter. Det är därför som Rewilding Europe arbetar för att visent och de vilda släktingarna till tarpanhästen och uroxen ska få komma tillbaka och beta i flera lämpliga vildmarker i Europa, bland annat i Polen, Tyskland, Rumänien och i Kroatien. Eller varför inte också från Skåne till Mälardalen, där de en gång levde under årtusenden? Kan vi ha älgar i det fria, kan vi väl ha visenter?
Foto: Stefano Unterthiner/Wild Wonders of Europe
Bild 77 av 99 De naturligt turkosfärgade sjöarna och lagunerna i Plitvice fylls ständigt på med vatten uppifrån bergen, som sedan väller ut över kalkstensklipporna i praktfulla fall. Detta är en av de verkliga pärlorna i Europas natur, tidigare så gott som okänd utanför länderna på Balkan. I dag har Plitvice omkring 10 000 besökare dagligen under sommaren. De låga väggarna mellan sjöarna och i vattenfallen består av ett material som kallas travertin eller kalktuff och som bildas av kalkutfällningar, alger och mossor. De har byggts upp under tusentals år och växer fortfarande med en till tre centimeter per år. Plitvice fick status som ett UNESCO världsarv 1979.
Foto: Foto: Maurizio Biancarelli/Wild Wonders of Europe
Bild 78 av 99 Flamingon får sin rosa färg från de färgämnen, så kallade carotenoider, som finns i de små kräftdjur som fågeln silar fram ur vattnet med sin märkliga näbb. Flamingoer trivs i grunda havsvikar och saltsjöar där dessa små kräftdjur lever. I Europa är tillståndet för flamingon bättre än vad det har varit på många århundraden, och den häckar nu i Spanien, Portugal, Italien, Frankrike, Cypern, Turkiet, Grekland och Albanien.
Foto: Diego López/Wild Wonders of Europe
Bild 79 av 99 De väldiga granitblocken Los Barruecos har i århundraden fångat människors fantasi. De är också en populär häckningsplats för vita storkar, som har gjort en otrolig comeback de senaste 30 åren. I Spanien har antalet storkar under den här tiden ökat med 300 procent, tack vare både naturskyddsinsatser och att storkarna har lärt sig använda en ny näringskälla: sopor på våra soptippar. Europas absolut största bestånd av vit stork finns annars i Polen, omkring 52 000 par. I Turkiet finns 15 000 – 35 000 par och i Ukraina 12 000 – 18 000 par. Spanien, Vitryssland och Litauen har vardera åtminstone 10 000 häckande par av vit stork.
Foto: Staffan Widstrand / Wild Wonders of Europe
Bild 80 av 99 Den iberiska panterlon är en av världens två mest hotade kattdjursarter. En gång var den vida spridd i Spanien och i Portugal men idag finns bara två små populationer kvar, båda i södra Spanien. Om panterlon försvinner blir det första gången som en kattdjursart utrotas i världen sedan den sabeltandade tigern dog ut för 10 000 år sedan. Att det finns så få av dem kvar beror framför allt på att vildkaninen, som är panterlons främsta byte, har minskat i antal med 95 procent efter att ha drabbats av sjukdomar som människan hjälpt till att sprida. Andra hot mot panterlon är troféjakt, vägtrafik, förgiftning, fångstsnaror och att deras naturliga miljö har förstörts eller försvunnit. Man beräknar att det nu finns ungefär 340 vuxna panterlodjur kvar. Det är en minskning från uppskattningsvis 100 000 individer år 1900, men också en ökning från 96 individer för bara tio år sedan. De första panterloar som fötts upp i fångenskap släpptes ut under 2010 på lämpliga ställen i både Spanien och Portugal. Rewilding Europe arbetar för att det inom kort ska bli möjligt att återutsätta iberisk panterlo i reservaten Campanarios de Azaba i Spanien och Faia Brava i Portugal.
Foto: Pete Oxford / Wild Wonders of Europe
Bild 81 av 99 För tio år sedan så reste de flesta européer som ville skåda björn till Alaska. Nu åker de istället till Finland, Sverige, Kroatien eller Rumänien där det finns stora och växande björnstammar och dessutom ekoturismarrangörer som erbjuder björnskådning från fasta gömslen. En gång i tiden fanns brunbjörnen över hela Europa, fram till 900-talet till och med på de brittiska öarna. Det är samma art som Nordamerikas grizzly, och brunbjörnen är på väg att komma tillbaka starkt i stora delar av Europa. Idag finns den största brunbjörnsstammen i Ryssland (cirka 36 000), följt av Rumänien (6 000 – 7 000), Sverige (3 200), Balkan (2 500 – 3 000) och Finland (1 000).
Foto: Staffan Widstrand / Wild Wonders of Europe
Bild 82 av 99 Murmeldjur är ganska sömniga varelser som ligger i ide i upp till nio månader om året. I vaket tillstånd jobbar de dock riktigt hårt och gräver stora tunnelsystem i marken. Med sin vikt på upp till 8 kg är alpmurmeldjuret den största arten inom familjen ekorrartade gnagare, och de lever i kolonier i Alperna, Karpaterna, Tatrabergen, Pyrenéerna och Apenninerna. Nationalparken Hohe Tauern är med sina 1 834 km2 det största naturreservatet i Alperna, och kommer snart att utses till ett av UNESCOs världsarv.
Foto: Grzegorz Lesniewski / Wild Wonders of Europe
Bild 83 av 99 Fiskgjusen är en riktig världsmedborgare, som kan ses i alla världsdelar utom Antarktis. Fastän den också häckar i Afrika, Stilla havet och Australien så häckar de europeiska fiskgjusarna främst i norr – i Finland, Norge, Sverige och Ryssland – och flyttar söderut på vintern. Fiskgjusen äter bara fisk och har gjort en långsam comeback på senare år tack vare lägre halter av miljögifter, minskad förföljelse och ökat skydd. När den efter att ha varit försvunnen i århundraden på nytt dök upp i Storbritannien på 1950-talet var det en verklig milstolpe för europeiskt naturskydd. Den olagliga jakten på fiskgjusar och andra flyttande rovfåglar på Malta är fortfarande ett stort problem som hotar arten.
Foto: Peter Cairns / Wild Wonders of Europe
Bild 84 av 99 Skorpionfisken har två olika metoder att skydda sig med: gifttaggarna på ryggen och sin kamouflagefärg. Ser du den andra fisken till vänster? Monaco och dess statsöverhuvud Furst Albert II har tagit på sig en ledarroll då det gäller marint naturskydd. Larvotto-reservatet i havet precis utanför Monte Carlos hamn är ett exempel. Furst Albert II har också tagit initiativet till att inrätta det 90 000 km2 stora Pelagos-reservatet för valar och delfiner i havet mellan Korsika, Monaco och Italiens och Frankrikes kuster. Han är också en av de drivande bakom det internationella initiativet för att försöka rädda den praktfulla blåfenade tonfisken som nu är akut hotad.
Foto: Franco Banfi/Wild Wonders of Europe
Bild 85 av 99 Europas största nattfjärilsart, den exotiska spanska månspinnaren finns bara i några få alpina skogsområden i Spanien och Frankrike. Större delen av året är den väldigt svår att upptäcka eftersom den håller sig till trädtopparna, men under parningstiden i maj flyger hannarna långa sträckor nattetid i jakten på honor, lockade av honornas speciella dofter, som också kallas feromoner. Eftersom det i Europa inte finns så mycket betande tama eller vilda växtätare längre har många av blomsterängarna som fanns förut försvunnit, och därmed har antalet fjärilar och flyn minskat i samma rasande takt. Det har lett till att människor som vill värna om fjärilarna sår vildblommor i sina trädgårdar, i vägrenar och i parker. Andra, som Rewilding Europe, föreslår att vi borde låta vilda, stora gräsätare komma tillbaka och låta dem ta hand om jobbet att hålla landskapet öppet. Det gjorde de ju faktiskt i årtusenden innan våra tamdjur kom in i bilden.
Foto: Niall Benvie/Wild Wonders of Europe
Bild 86 av 99 Monte Gargano har fler än 69 orkidéarter och därmed Europarekord i antal orkidéarter inom ett begränsat område. De småväxta arterna inom det otroligt mångformiga och eleganta Ophrys-släktet är vanliga under tidig vår i alla Medelhavsländer. De trivs särskilt bra där marken betas regelbundet – men det är lätt att missa dem så man måste titta noga för att få syn på dem. Ophyrys-orkidéernas blommor ser ut som olika insektshonor och på så vis lockar de till sig hannarna, som försöker para sig med blommorna och därmed pollinerar dem. Den 1 200 km2 stora nationalparken grundades 1995.
Foto: Sandra Bartocha/Wild Wonders of Europe
Bild 87 av 99 Kanske förvånande nog hör fladdermössen till de däggdjur som det finns flest av, både när det gäller antal individer och antal arter. Schreibers fladdermus lever i Syd- och Mellaneuropa, i Mellanöstern och i delar av Afrika. Den kan flyga över 26 mil från boplats till övervintringsställe. Den här och andra fladdermössarter övervintrar ofta i samma grotta varje år, som i den här kalkstensgrottan på Sardinien. Sardinien är ännu ett av många ställen i Europa där man genom aktivt naturskydd börjat se till att arter som tidigare nästan utrotats får komma tillbaka, bland annat mufflonfåret, kungsörnen, kronhjorten och lammgamen. Men munksälen saknas fortfarande och den blåfenade tonfisken har nästan helt försvunnit med.
Foto: Ingo Arndt/Wild Wonders of Europe
Bild 88 av 99 Sarek bildades 1909 och var en av de första nationalparkerna i Europa. Tillsammans med de angränsande nationalparkerna Padjelanta, Muddus och Stora Sjöfallet samt det stora våtmarksreservatet Sjaunja utgör de UNESCOs världsarv Laponia, som med sina 9 400 km2 är ett av de överlägset största naturskyddade områdena i hela Europa. Laponia med sina vilda omnejder har nominerats till att kunna bli ett av tio områden inom det nya naturskyddsinitiativet Rewilding Europe. Det skulle då få namnet “Greater Laponia” och täcka över 25 000 km2, större än t ex nationalparken Serengeti i Tanzania eller Yellowstone i USA. Lappland kallas ofta för ”Europas Alaska” och är en av sinnebilderna för vildmark i vår världsdel, där annars bara en procent av den totala landytan klassas som vildmark. Samtidigt är Laponia ett gammalt kulturlandskap för samerna som har följt renhjordarna här i hundratals generationer. Här lever fem stora rovdjursarter: varg, lo, järv, björn – och människa.
Foto: Peter Cairns/Wild Wonders of Europe
Bild 89 av 99 Den svarta storken, i Norden en gång kallad ”Odinsvalan”, är en starkt mytomspunnen fågel. I alla tider har den setts som ett illavarslande tecken, ett ”järtecken”, i motsats till sin omtyckta vita kusin. Svartstorken är en skygg skogs- och bergsfågel som häckar från Portugal i väster till Kina i öster. I Europa finns de flesta svarta storkarna i Polen, omkring 3 000 par, men den ökar i antal över nästan hela Europa. I Tyskland har antalet svarta storkar ökat från 25 par 1970 till över 500 par 2010. De flesta svarta storkar övervintrar i Afrika, men några, som de från Spanien, njuter istället av Medelhavets milda vintrar. Kemeri är en av Lettlands fyra nationalparker. Den är 381 km2 stor med mossar, myrar och sjöar. Parken invigdes 1997 och ingår sedan 2004 i EU:s nätverk av naturskyddsområden, ”Natura 2000”. Sjön Kanieri som ligger i Kemeri nationalpark, hör till en av Europas viktigaste våtmarker. I Lettland häckar omkring 9 procent av världens alla svarta storkar och närmare 12 procent av arten mindre skrikörn (Aquila pomarina), många av dem inne i nationalparken.
Foto: Diego López / Wild Wonders of Europe
Bild 90 av 99 Aftonfalken är en liten stilig rovfågel som mest lever av insekter och smågnagare, något som blir lite enklare när gräset brinner. Den häckar i kolonier, ofta i träd som växer längs vattendragen på stäppen. Fåglar är ofta känsliga för förändringar i miljön, så genom att följa fåglarnas ökning eller minskning kan vi få veta hur bra eller dåligt en viss miljö eller naturtyp mår. I Europa som helhet har odlingslandskapets vanliga fåglar minskat i antal, i genomsnitt med 28 procent sedan 1980. Det gäller aftonfalken också, och ingen vet riktigt varför. De troligaste orsakerna är att deras favoritmiljöer på stäppen och i jordbrukslandskapet håller på att förändras, liksom olaglig jakt och den alldeles för spridda användningen av insektsgifter både i Europa och i Afrika där den övervintrar.
Foto: Grzegorz Lesniewski / Wild Wonders of Europe
Bild 91 av 99 Naturen i Vitryssland består mest av jordbruksmark, stora kärr- och myrområden och milsvida sumpskogar. Pripyatski nationalpark bildades 1996 i Pripyatflodens delta. Området förvildas nu genom att man försöker återställa naturen och se till att en del arter som tidigare utrotats i trakten, som visent och Przewalskis häst, får komma tillbaka igen. De uråldriga gammelskogarna här överlevde en revolution och två världskrig, men nu hotar en ny fara – hänsynslös skogsavverkning. Rapporter om storskalig skogsskövling, både inne i Pripyatski nationalpark och i den av UNESCO världsarvsmärkta nationalparken Belovezhskaya Pushcha visar hur sårbara dessa unika, uråldriga miljöer är.
Foto: Bence Máté/ Wild Wonders of Europe
Bild 92 av 99 De utrotades nästan helt av valfångstindustrin. Nu är kaskeloterna tillbaka och tack vare valjaktsförbudet är Azorerna nuförtiden en av de bästa platserna i världen för att få se dem. Den här unika bilden visar en grupp honor och deras kalvar som sover upprätt i havet. Kalvarna följer sina mammor i över tio års tid. Vuxna kaskeloter har flera rekord bland däggdjuren. De dyker djupare än något annat däggdjur, ända ned till 3 000 meter, för att fånga stora bläckfiskar, och kaskeloternas klickljud är det starkaste av alla djurläten. Dessutom tycks kaskeloter använda mindre tid för att sova än något annat däggdjur. Att titta på valar blir allt mer populärt världen över. Det ger redan mycket mer inkomster än valfångstindustrin någonsin gjorde, och skapar idag arbetstillfällen i många fler länder.
Foto: Magnus Lundgren / Wild Wonders of Europe
Bild 93 av 99 Den här bilden av en gråsäl togs på Lincolnshires kust – sälskådarnas paradis. Stranden vid Donna Nook är ett militärt skjutfält och varje vinter kommer fler än 3.000 gråsälar iland här för att föda sina snövita ungar, och för att göra nya. Det är en mäktig syn att se hannarna strida om honorna. På helgerna kommer tusentals människor hit för att få uppleva oskygga, vilda sälar på riktigt nära håll.
Foto: Laurent Geslin/Wild Wonders of Europe
Bild 94 av 99 Ormar är kanske inte allas favoritdjur, men de är till stor nytta för människan eftersom de gör oss en viktig och dessutom gratis tjänst: de äter särskilt gärna gnagare som annars gärna äter böndernas grödor. Det är ett exempel på en så kallad ”ekosystemtjänst”. Många människor är rädda för ormar, trots att väldigt få ormar kan göra någon illa. Och de som kan det, gör det väldigt sällan.
Foto: Ruben Smit/Wild Wonders of Europe
Bild 95 av 99 Den vita storken är en av Europas mest kända och folkkära fågelarter. I många kulturer sägs den bringa lycka och vara den som kommer med bebisar. Storken har gjort en uppseendeväckande comeback i Europa de senaste 30 åren. Det är tack vare aktivt naturskydd, som att man har återställt våtmarker av olika slag och satt upp plattformar för storkarna att häcka på. Den vita storken är nationalfågel i Litauen, Vitryssland och Polen.
Foto: Mark Hamblin/Wild Wonders of Europe
Bild 96 av 99 Biologisk mångfald betyder helt enkelt ”Livets mångfald på jorden” och är utan tvekan mänsklighetens största tillgång. Det handlar om mängden olika arter – från stora valar till små osynliga bakterier – och alla de miljöer som både de och vi lever i. Allt hänger ihop, även med oss människor. Livets mångfald runt omkring oss är vad vi sedan tidernas begynnelse har ätit, druckit och använt för att bygga våra hus med. Det är kläderna vi bär och det som vi värmer våra hem med. Det är också sådant som vi kanske inte alltid tänker på; till exempel den gratis skadedjursbekämpning som ödlor, ormar, svalor och blomflugor står för. Eller humlorna – vi tar för givet att de ska pollinera våra fruktträd och vinodlingar. Inte nog med det: visste du att skorpionens starka nervgift nu används för att ta fram mediciner mot epilepsi? Man vet aldrig när den biologiska mångfalden hjälper oss härnäst.
Foto: Niall Benvie/Wild Wonders of Europe
Bild 97 av 99 Georgien, som ligger i Kaukasus i Europas allra sydostligaste hörn, har ett antal dramatiskt vackra naturområden. Naturreservatet David Gareja är en halvöken med röd jord och unika växtarter, alldeles vid gränsen mot Azerbajdzjan. Naturskydd är en mycket bra idé, även om fördelarna med att göra det kanske till en början inte alltid är så tydliga. Den starka samhörighet som vi människor känner med allt levande är djupt rotad i våra gener och något som har utvecklats under tiotusentals år.
Foto: Georg Popp/Wild Wonders of Europe
Bild 98 av 99 Tranorna har kommit tillbaka stort och det finns idag mer än tio gånger fler tranor än för 30 år sedan. Tranornas rastplatser håller snabbt på att bli riktiga turistmagneter. Varje vår samlas omkring 15 000 tranor vid Hornborgasjön – och mer än 150 000 människor reser dit för att välkomna dem. Den största ansamlingen av dessa spektakulära fåglar finns i Hortobágy i Ungern, längs den tyska nordsjökusten, utanför Berlin och kring Lac-du-Der i Frankrike. 2009 kunde man samtidigt räkna till över 100 000 tranor i Hortobágy. Tranornas återkomst beror främst på striktare jaktregler och bättre skydd av deras häckningsplatser i olika våtmarker – båda tydliga segrar för naturskyddsinsatser
Foto: Stefano Unterthiner / Wild Wonders of Europe
Bild 99 av 99 I zonen mellan ebb och flod får gyttjan ständigt nya former av tidvattnets strömmar, två gånger om dygnet. Trots att det runt omkring detta lilla område vid den spanska Atlantkusten nu ligger industrier, motorvägar och hamnar, finns den här naturliga oasen fortfarande kvar. Det är ett av de över 26 000 områden i ett EU-skapat nätverk av naturskyddade områden som kallas ”Natura 2000”. Spaniens kuster hör till de mest exploaterade i hela Europa och de sista orörda sträckorna är i akut behov av fullständigt skydd.
Bild: Diego López / Wild Wonders of Europe

Många stora djur- och fågelarter ökar oväntat snabbt i antal i Europa. Fotoutställningen Wild Wonders of Europe kommer nu till Stockholm för att uppmärksamma att det går bättre och bättre för djuren. I 100 dagar kommer DN att publicera en bild om dagen från utställning.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa. Logga in