Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Vetenskap

I rymden kan ingen höra dig skälla, eller jama

00:46. 60 år har gått sedan hunden Lajka skrev historia. Bananflugor, apor, katter och sköldpaddor är andra djur som fått resa i rymden.

Idag, fredag, är det 60 år sedan hunden Lajka blev den första levande varelse att gå i bana runt jorden. Bananflugor, apor, katter och sköldpaddor är andra djur som fått resa i rymden.

"Det är inte så farligt när man tänker efter. Det kunde varit värre", tänker Ingemar i filmen Mitt liv som hund. "Tänk på Lajka, den där rymdhunden. Henne skickade de iväg med rymdraket och lät henne svälta ihjäl. De hade inte ens vett att skicka med tillräckligt med käk. Jag har faktiskt haft tur, om man jämför."

Läs mer: Sputnik: Metallbollen som ändrade historien

60 år efter sin död är Lajka förmodligen fortfarande historiens mest kända hund. Söndagen den 3 november 1957 klockan 03.30 svensk tid skickades hon upp i omloppsbana runt jorden i Sputnik 2. Det var ytterligare ett bevis på Sovjetunionens stora försprång i rymdkapplöpningen som satte igång bara en månad tidigare, med uppskjutningen av Sputnik, världens första konstgjorda satellit.

Lajka, en tre år gammal blandras från Moskvas gator, hade mat ombord för sju dagar, och ett livsuppehållande system som genererade syre och tog hand om koldioxid. Hon kunde stå, sitta och ligga men inte vända sig om inne i satelliten, och forskarna på jorden registrerade hennes andning och hjärtslag för att följa hur hon mådde. Lajkas hjärtrytm ökade från 103 till 240 slag i minuten under uppskjutningen. Så hon var mycket stressad, men hon åt av maten.

Det var aldrig meningen att Lajka skulle överleva, men inte heller att hon skulle klara sig så kort tid som hon gjorde. På fjärde varvet runt jorden, drygt fem timmar efter uppskjutningen, dog hon av värmeslag eftersom temperaturen i satelliten steg alldeles för snabbt.

– Det var ett genidrag av ryssarna att ta en hund. Tänk om de hade skickat upp en gris, eller en gås. Det hade inte alls fått samma enorma genomslag. Hunden kan vi relatera till. Den är ju människans bästa vän, säger Nina Wormbs, teknik- och vetenskapshistoriker vid Kungliga Tekniska Högskolan KTH i Stockholm.

Ryssarna valde en gatuhund eftersom de antog att hon redan var van vid att klara svält och kyla.

– De måste också ha ett djur som liknar människan, och hade redan skickat upp flera hundar i höghöjdsraketer. Målet var att se om det var idé att satsa på bemannade rymdfärder. Skulle blodomloppet klara att vara i tyngdlöshet i flera timmar, till exempel, säger rymdpionjären Sven Grahn.

Målet var att se om det var idé att satsa på bemannade rymdfärder.

Han var 11 år hösten 1957, och det var just uppskjutningen av Lajka som väckte hans fascination för rymden. Då insåg han att han under sin livstid skulle få uppleva bemannade rymdfärder och till och med människor på månen. Större delen av sitt yrkesverksamma liv kom han sedan att arbeta på Rymdbolaget.

I sin bok "Jordnära Rymd" beskriver Sven Grahn hur de ryska rymdingenjörerna hade så bråttom att få Sputnik 2 klar att skjutas upp före 40-årsjubileet av oktoberrevolutionen den 7 november att de misslyckades med att få satellitens värmeregleringssystem att fungera.

Utvecklingen fortsatte att gå snabbt. I augusti 1960 blev hundarna Strelka och Belka, en grå kanin, 43 möss, två råttor, bananflugor, svampar och växter de första varelserna någonsin som återvände levande till jorden efter ett dygn i bana runt jorden. Strelka fick valpar året därpå, och Nikita Chrusjtjov skänkte en av dem, Pushinka, till den amerikanske presidenten John F. Kennedys treåriga dotter Caroline.

Bara åtta månader efter Strelka och Belkas rymdfärd, den 12 april 1961, blev Jurij Gagarin den första människan att flyga ett varv runt jorden. Några veckor tidigare hade ryssarna gjort de sista testerna med två satelliter med hundar, möss och ett marsvin ombord tillsammans med en trädocka i rymddräkt och en bandspelare som spelade sånger med en rysk bondekör, Piatnitskijkören, för att kontrollera att kommunikationen med jorden skulle fungera.

Djuren har alltså banat väg för oss i rymden. En tupp, en anka och ett får var de första varelserna som åkte luftballong. Den 19 september 1783 vid slottet Versailles, inför kung Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette och en stor publik, flög djuren tre kilometer i ballongen Aérostat Réveillon under åtta minuter, och var som högst 460 meter över marken. Ballongens uppfinnare, bröderna Joseph och Étienne Montgolfier, menade att fåret var tillräckligt likt oss för att ge svar på vilka effekter höjden och färden kunde ha på människokroppen. Ankan förmodades klara höjden utan problem eftersom ankor kan flyga, och skickades med för att se om färden i sig hade oväntade verkningar. Tuppen, som saknar flygförmåga, var med för ytterligare kontroller.

Under 1940- och 50-talet lät amerikanska forskare bananflugor, möss, hamstrar, marsvin, guldfiskar, grodor, hundar, katter och apor flyga höghöjdsballonger upp till 44 000 meters höjd för att testa teknisk utrustning för att överleva på hög höjd och se hur djuren påverkades av den ökade strålningen.

Bananflugan blev det första djuret i rymden, ombord på en amerikansk V2-raket, i februari 1947. Alla flugorna återvände levande. Rhesusapan Albert II, den första apan i rymden, hade sämre tur två år senare. Han klarade färden i V2-raketen upp till 134 kilometers höjd men dog vid landningen eftersom fallskärmarna inte fungerade som de skulle.

De första som åkte runt månen var två sköldpaddor tillsammans med mjölbaggslarver, ostflugor och några växter i den sovjetiska sonden Zond 5, som sköts upp den 14 september 1968 och landade i havet en vecka senare.

Även efter Neil Armstrongs historiska steg på månen året därpå har apor, grodor, karpar, myror, spindlar, salamandrar, maneter, möss och många andra djur fått åka raket eller bo på rymdstation. År 2007 fick mikroskopiska björndjur, bland annat från Ölands alvar, leva tio dagar i rymden helt utan skydd. Många av de tåliga djuren, som är kända för att klara extrema temperaturer, långvarig torka, giftiga ämnen och högt tryck, överlevde, och kunde till och med lägga ägg och få friska ungar efteråt.

Trots att djur är och har varit så viktiga för rymdfart och rymdforskning i verkligheten förekommer de sällan i science fiction som utspelas i rymden. Ett undantag är befälhavare Ripleys katt Jones i den första Alien-filmen från 1979.

– Rollen skrevs könsneutralt i manus. Det var först vid castingen som det bestämdes att Ripley var kvinna. Man kan tolka katten som ett surrogat för ett barn, som ska framhålla hennes kvinnlighet, säger litteraturvetaren Jerry Määttä vid Uppsala universitet.

Han ser flera möjliga anledningar till att djur är ovanliga.

– Rent cyniskt är det svårt att spela in film med djur över huvud taget. Men i rymden är det också annat som fyller funktionen som sällskapsdjur, som utomjordingar och robotar, säger han.

Ett exempel är Han Solos hårige andrepilot Chewbacca i Star Wars-filmerna.

– Chewbacca bygger på regissören George Lucas egen hund, säger Jerry Määttä.

Den lilla roboten R2D2 är också som ett slags gulligt husdjur i rymden, menar han.

– Gränsen mellan djur och människa blir dessutom ganska godtycklig i mötet med andra ekosystem på andra planeter, säger han.

Läs mer: Vår tids rädsla för rymden

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.