Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-07 06:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-da-kom-vi-till-europa-allra-forsta-gangen/

Vetenskap

Karin Bojs: Då kom vi till Europa allra första gången

För 47 000 år sedan kom bakokirierna till nuvarande Bulgarien. De var moderna Homo sapiens precis som vi, och de skriver helt om första kapitlet i Europas historia.

Det finns många berättelser om hur Europa först fick sin befolkning. Den amerikanska författaren Jean M. Auel har sin version, den miljonsäljande bokserien om stenåldersflickan Ayla. Första delen, som gavs ut 1980, har titeln ”Grottbjörnens folk”.

Böckerna är lättsam underhållning med en hel del pornografiska inslag som ansågs vågade för sin tid. Men Auel – född Untinen i en finskättad familj och medlem av Mensa – gjorde omfattande research. Hon var en visionär, och modern forskning har i efterhand gett henne rätt på flera punkter. Som att neandertalare och moderna Homo sapiens faktiskt fick gemensamma barn ibland. Det kunde dna-forskningen bekräfta 30 år senare.

På andra punkter hade Jean M. Auel helt fel. Till exempel om vilka tidshorisonter det var fråga om. När anlände sådana som vi? När dog neandertalarna ut? När kan vi ha mötts?

Sådana felaktigheter delar hon å andra sidan med stora delar av forskaretablissemanget.

Det är svårt att datera fynd från istiden. Kol-14-metoden har haft sina brister. Och många av de mest omdebatterade fynden är enbart daterade utifrån vilka lager de har hittats i. 

På senare år har kol-14-metoden utvecklats och blivit mycket mer precis. Det finns till exempel en teknik som kallas ultrafiltrering, som kraftigt minskar felen, och en teknik som kallas accelatormasspektrometri som gör att även mycket små prover kan dateras.

Sådana nya tekniker har forskare nu använt för att datera fynd från grottan Bacho Kiro i Bulgarien. Forskargruppen, som har letts av Jean-Jacques Hublin på Max Planckinstitutet för Evolutionär Antropologi i Leipzig, publicerar sina rön i Nature och även en del detaljer i Nature Ecology & Evolution.

Det är banbrytande artiklar – av en dignitet som gör att alla läroböcker om Europas tidiga historia behöver skrivas om.

Vi hade ju vandrat ut ur Afrika och in i Mellanöstern för ungefär 54 000 år sedan och blandats upp en aning med neandertalare. Sedan började vi sprida oss över världen, och det tog ett tag innan vi hade hunnit fram till Europa. Men det gick alltså betydligt snabbare än vad som tidigare har varit säkerställt. 

Tidigare, säkra fynd för vår närvaro i Europa är cirka 43 000 år gamla. De nya rönen visar att vi anlände till Bacho Kiro för cirka 47 000 år sedan.

Grottan hade tidigare använts av mänskliga varelser, troligen neandertalare, men hade stått tom i flera tusen år när vi kom. 

I grottan har forskarna hittat en handfull mänskliga benrester som de har kunnat dna-analysera. De har också funnit verktyg som sylar och skrapor, en pärla av elfenben och elva hängsmycken av björntänder.

Många av dessa föremål hade färgats röda av ockra.

Jag träffade huvudförfattaren Jean-Jacques Hublin i Paris i mars, och då berättade han om fynden. Han var särskilt fascinerad av alla björnben, som människorna verkar ha transporterat till grottan, och av smyckena av björntänder.

Här finns faktiskt tecken på ”en klan som aktar björnens ande” vilket är ett tema i ”Grottbjörnens folk”. 

Det är också påfallande att smyckena är så lika andra smycken, flera tusen år yngre, som har hittats i Frankrike och har tillskrivits neandertalare.

Debatten rasar mellan forskare om vad neandertalare var kapabla till på egen hand, och vad de kan ha snappat upp från oss. Fynden i Bulgarien är ett tungt argument för att sådana som vi har satt vår prägel på Europa i 47 000 år. Vi kan både ha inspirerat neandertalare och fått ett och annat barn med dem tills de helt dog ut för 37 000 år sedan.

Under en period på över tusen år verkar bakokirierna ha återkommit till den bulgariska grottan.

Sedan dog de ut. 

Dna-analyserna visar att de inte är föregångare till nutida européer. Vi brås däremot till en del på aurignacienerna, som anlände några tusen år senare. Men det är nästa kapitel i Europas tidiga historia.