Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 23:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-en-snoman-som-fanns-pa-riktigt/

Vetenskap

Karin Bojs: En snöman som fanns på riktigt

Bild 1 av 2 Den högra halvan av en käke hittades 1980 i grottan Baishiya karst i Tibet.
Foto: Dongju Zhang/Lanzhou University
Bild 2 av 2 En digital rekonstruktion av den välbevarade käken.
Illustration: Jean-Jacques Hublin, MPI-EVA, Leipzig

Tankarna vindlar lätt iväg till Yeti, Snömannen. Men den här nyligen identifierade varelsen fanns på tibetanska höglandet i verkligheten, för 160.000 år sedan.

Rätta artikel

Uppdatering 2019-05-03 14.58: Artikeln har tillfogats en rättelse.

Legenden om Yeti har berättats i hundratals år hos sherpor och andra på tibetanska höglandet. I början av 1900-talet spreds Yeti-myten till västlandet, i samband med att det blev ett modernt mandomsprov att bestiga de höga bergen.

Bergsbestigarna från väst får oftast omfattande assistans av lokala förmågor. Många människor från tibetanska höglandet har en genetisk fördel för att bestiga berg. De bär på en genetisk variant, kallad EPAS1, som påverkar syreupptagningen och gör att de inte lika lätt som andra människor drabbas av höghöjdssjuka.

För fem år sedan kunde forskare visa att tibetanerna har ärvt denna speciella genetiska variant från Denisovamänniskor. Det var det hittills klaraste belägget för att moderna människor verkligen har ärvt en specifik egenskap från en annan människotyp.

Visserligen har alla som härstammar från trakter utanför Afrika ärvt ett par procent Neandertal-dna, som bland annat påverkar immunförsvar, pigment och matsmältning, men än så länge är de sambanden mer vaga. 

Denisovamänniskan var Neandertalarnas mer östliga kusin. Den upptäcktes för första gången för tio år sedan i Denisovagrottan i Altaibergen i södra Sibirien, av en forskargrupp ledd av svenskfödde Svante Pääbo.

Utifrån en bit av ett lillfinger från en liten flicka kunde Pääbo och hans medarbetare visa med dna-analys att flickan tillhörde en tidigare okänd människogrupp.

Det var vid den tiden alldeles nytt att bestämma en människogrupp med hjälp av dna. Alla tidigare uppgifter om homininers släktskap har byggt på att forskare undersöker hur ben och tänder ser ut. 

Sedan det första lillfingret analyserades har forskare hittat ytterligare några tänder och småbitar av ben i samma sibiriska grotta. Men i princip det enda de kan säga om utseendet är att Denisovamänniskan verkar ha varit kraftigt byggd, med ovanligt stora och kraftiga kindtänder.

Baishiya karst-grottan, där käken hittades, används av buddister och är också ett känt turistmål. Foto: Dongju Zhang, Lanzhou University

I veckan presenterades för första gången ett fynd av Denisovamänniskan från en helt annan plats. Och inte vilken plats som helst, utan en grotta på 3.200 meters höjd i den tibetanska provinsen Gansu i Kina.

Det handlar om en underkäke med flera tänder. Den hittades redan på 1950-talet av en munk som besökte grottan för att meditera. Han lämnade över käken till en Buddha som i sin tur lämnade den till ett universitet. För några år sedan började kinesiska forskare samarbeta med Jean-Jacques Hublin i Leipzig om fyndet. Nu rapporterar de sina resultat i tidskriften Nature.

Något dna har forskarna inte kunnat utvinna. Men i stället har de lyckat få fram protein från tänderna, som de har analyserat och jämfört. Att använda protein istället för dna är en ny metod, som för första gången används på förmänniskor.

Nu finns alltså ny teknik, som kan fungera på lämningar som är mycket gamla eller har legat i en varm och fuktig omgivning där dna snabbt bryts ner. 

Vy över hela dalen för floden Jiangla, där grottan ligger. Foto: Dongju Zhang, Lanzhou University

Jag träffade Jean-Jacques Hublin i Leipzig för ett par månader sedan. Då påpekade han att ”Denisovagrottan må vara centrum i världen för nutida paleontologer, men för den tidens människor var det nog snarare avlägsna utmarker”.

Minst lika intressant att undersöka är tibetanska höglandet, Östasien och inte minst Melanesien, där dna-analyser av nu levande människor visar att Denisovamänniskan lämnade ett arv så sent som för omkring 14.000 år sedan. Med den nya proteinmetoden har chanserna förbättrats att sådana analyser ska lyckas. Hublin och hans medarbetare är redan i gång.

Nutidens tibetaner fick sannolikt sitt inslag av Denisova för 30.000–40.000 år sedan, när de först anlände till de höga bergstrakterna. Man kan fantisera om hur de mötena gick till. Och man kan grubbla över hur länge Denisovamännisorna levde kvar i bergen, och i vilken mån de gav upphov till myten om Yeti. Men då har vi lämnat vetenskapens domäner.

Rättelse: Grottan där fyndet från Denisovamänniskan hittades ligger på 3.200 meters höjd.