Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 08:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-far-man-klippa-till-en-battre-bebis/

Vetenskap

Karin Bojs: Får man klippa till en bättre bebis?

Foto: Christine Olsson/TT

Gensaxen Crispr kan vara den största uppfinning som världen har upplevt de senaste tio åren. Frågan är var den etiska gränsen ska gå. Får man klippa till nya bebisar? Eller åtminstone nya grönsaker?

Som svenskar kan vi känna oss stolta över att en stor del av den forskning som ledde fram till Crispr utvecklades i Umeå av en ung fransyska vid namn Emmanuelle Charpentier.

Möjligen kan vi också känna oss besvikna över att den svenska läkemedelsindustrin och bioteknikindustrin helt missade hennes arbete. När det stora genombrottet kom med en artikel i Science 2012 blev Emmanuelle Charpentier rekryterad till Tyskland, där nu merparten av hennes forskning bedrivs. 

Redan 2015 fick Charpentier och hennes amerikanska samarbetspartner Jennifer Doudna amerikanska Breakthrough-priset på tre miljoner dollar per person. Förra året fick duon Kavlipriset, tillsammans med litauern Virginijus Siksnys.  För att nämna ett par av alla utmärkelser som har haglat över dem.

Svenska Nobelpriskommittén har hittills avvaktat, möjligen på grund av en hätsk patentstrid som har rasat mellan Charpentier och Doudna på ena sidan, och amerikanen Feng Zhang på den andra.

Emmanuelle Charpentier. Foto: Beatrice Lundborg

Stora pengar är inblandade, för potentialen är enorm. Crispr-tekniken innebär helt nya möjligheter att ändra på gener, med mycket större precision än konventionellt avelsarbete och de senaste årtiondenas GMO-teknik.

Med ny teknik följer förstås etiska diskussioner.

Förra sommaren beslöt EU-domstolen att Crispr ska omgärdas med samma stränga regelverk som äldre generationers GMO, trots att tekniken är så annorlunda. Det opponerar sig stora delar av forskningsvärlden emot. Bland annat skrev sex rektorer för svenska universitet en debattartikel här i DN i höstas. De påtalar att EU-domstolens utslag innebär att det inte blir några kommersiellt odlade Crispr-grödor i EU, och att vi därmed blockerar möjligheter att få fram grödor som är resistenta mot sjukdomar, som tål torka, som kan ge mer effektiva biobränslen och har andra fördelar.

Ett par månader senare tog den etiska debatten en annan vändning – som passar bättre för medias dramaturgi.

En forskare från Kina, He Jiankui, påstod på en internationell forskarkonferens i Hongkong att han hade Crispr-behandlat två nyfödda tvillingflickor.

Flickorna fick artistnamnen Lulu och Nana och blev förstås hett mediastoff över hela världen.

Så gott som alla seriösa aktörer har tagit avstånd från He Jiankuis agerande.

För det första har han inte publicerat sina rön i någon vetenskaplig tidskrift, så det finns bara hans egna uttalanden att gå på. Han säger att flickornas far var smittad av hiv, och att han har ändrat en gen som gör flickorna mer motståndskraftiga mot detta virus.

Dock är risken liten att hiv överförs från far till barn, och det finns andra väl beprövade metoder att skydda nyfödda barn mot hiv.

Och genvarianten i fråga, som kallas CCR-∆32, kan mycket väl öka flickornas risk för förtida död. En studie på 400.000 britter som nyligen publicerades i Nature, visar att även om genvarianten skyddar mot hiv, verkar den höja risken för att dö av andra orsaker med över tjugo procent.

Gener fungerar ofta så, de har både fördelar och nackdelar.

Många enskilda forskare och vetenskapliga paneler har lagt tid och möda på att förklara vilken jättedålig idé det är att i nuläget Crispr-behandla mänskliga embryon.

Ändå poppar nu upp en ny aktör, en ryss vid namn Denis Rebrikov, och meddelar att han också tänker göra Crispr-bebisar. Han säger sig vilja förändra samma gen som kinesen He Jiankui, men i stället behandla barn till hiv-drabbade mödrar.

Rebrikov arbetar som molekylärbiolog på en stor fertilitetsklinik i Moskva och har troligen de tekniska kunskaper som krävs. Enligt de flesta bedömare är han för tidigt ute och pressar de etiska gränserna alldeles för hårt.

Men det stora problemet med Crispr-bebisar är att de vulgariserar debatten. Barn som Lulu och Nana får oss att missa vilka etiska gränser vi egentligen borde diskutera.

Läs mer: Forskare i Kina påstår sig ha genförändrat människor 

Läs mer: Emmanuelle Charpentiers upptäckt gjordes vid Umeå universitet