Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-06 21:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-sa-blev-vara-hjarnor-typiskt-manskliga/

Vetenskap

Karin Bojs: Så blev våra hjärnor typiskt mänskliga

Foto: Christine Olsson/TT

Ny svensk forskning bidrar med överraskande pusselbitar om vad som gör oss till människor. 

”Vad är det för skillnad på en mus och en människa” kanske låter som en trivial fråga. Även ett barn kan ju lätt konstatera att möss är mycket mindre än människor och beter sig helt annorlunda. De kan till exempel inte prata.

Men frågan har större betydelse än man kan tro. Bland annat därför att möss är det vanligast förekommande försöksdjuret i medicinsk forskning.

Möss är ju däggdjur precis som vi, och en stor del av vår biologi fungerar på samma sätt. 

Dock finns avgörande skillnader. Forskning med försöksdjur som utgår från att möss och människor fungerar likadant, riskerar att bli missvisande.

Det är utgångspunkten för en ny studie som publicerades i tidskriften Science nu i veckan.

Studien har kommit till inom ramen för The Human Protein Atlas, som leds av Mathias Uhlén på KTH. Den nya studien ingår i en underavdelning till nämnda projekt som kallas HPA Brain Atlas. Det handlar alltså om hjärnan. Närmare bestämt hjärnan hos människor, möss och grisar.

Uhlén och hans medarbetare har systematiskt gått igenom vilka gener som uttrycks i hjärnans olika delar hos respektive art.

Det visar sig att människors hjärnor liknar grishjärnor mer än mushjärnor. Följaktligen vore kanske grisar att föredra som försöksdjur när man ska forska om hur hjärnan fungerar.

Det är en slutsats i studien. 

Mer sensationellt, enligt min mening, är upptäckten om vilken del av hjärnan som skiljer mest mellan å ena sidan djurarterna, å andra sidan oss människor.

Mycket mer sensationell, enligt min mening, är upptäckten om vilken del hjärnan som skiljer mest mellan å ena sidan djurarterna möss och grisar, å andra sidan oss människor.

En del av hjärnan sticker markant ut i resultaten. Nämligen lillhjärnan, cerebellum. Forskargruppen hittar ett antal gener som är särskilt aktiva just där. 

Flera av dessa gener är välkända av forskningen sedan tidigare, eftersom de har samband med neuropsykiatriska tillstånd och sjukdomar. Till exempel generna FGF3 och MMP24 som har knutits till ADHD, generna LIMA1, RELN and FSTL5 som verkar ha samband med schizofreni, generna CDH18 and PAX6 som har knutits till depression samt generna ZIC4 och BARHL2 som verkar hänga samman med risktagande.

Här snubblar Mathias Uhlén och hans medarbetare plötsligt in i antropologins allra hetaste forskningsfront. De bidrar med nya pusselbitar till den stora frågan om vad som egentligen gör oss till människor.

Vad är de viktigaste egenskaperna som skiljer oss från djuren? Och vad skiljer oss från våra mycket närmare men numera utdöda släktingar som Homo erectus, neandertalare med flera?

Det verkar till stor del handla om just lillhjärnan.

För två år sedan kom till exempel en studie i tidskriften Science Advances. Jean-Jacques Hublin och hans medarbetare på Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, redogjorde för hur formen på Homo sapiens hjärnor har förändrats de senaste 350 000 åren.

Storleken har ingen betydelse, visar de tydligt. Redan för 300 000 år sedan hade tidiga former av Homo sapiens lika stora hjärnor som vi har i dag. 

Men formen på skallarna avslöjar att hjärnan har förändrats, och att vår hjärna skiljer sig markant från neandertalare och andra äldre människoformer.

Moderna människor har plats för mycket större lillhjärna.

Det har länge varit känt att lillhjärnan är viktig när vi ska utföra rörelser automatiskt, utan att tänka på dem. Som vi exempelvis gör när vi pratar, när vi dansar och när vi spelar ett musikinstrument, vilket är tre beteenden skiljer oss från djuren.

Ny forskning, som publicerades i Science för bara ett år sedan, visar också att lillhjärnan har central betydelse för vårt sociala beteende. Också det en egenskap som verkar utmärkande för vår sort.

Sociala varelser som pratar mycket, spelar musik och dansar. Som tar risker och ibland drabbas av psykisk sjukdom. Det är vi. Och det som är typiskt för oss verkar till stor del sitta i lillhjärnan.