Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-10 09:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-sparen-av-varsta-aren-finns-under-isen/

Vetenskap

Karin Bojs: Spåren av värsta åren finns under isen

Iskärna från Arktis.
Iskärna från Arktis. Foto: Brennan Linsley/AP

I måndags fick författaren Magnus Västerbro mycket välförtjänt Augustpriset i fackboksklassen för sin bok Svälten, som handlar om hungeråren 1867–1869.

Karin Bojs
Rätta artikel

Boken skildrar hur missväxt och politiska misstag orsakade hungersnöd i stora delar av Sverige. Människor svalt, många dog, och konsekvenserna påverkade vårt lands historia i årtionden framåt. 

Det var en händelse som såg ut som en tanke att Svälten kom ut alldeles efter den varma, torra sommaren 2018, som vädermässigt påminde så mycket om sommaren 1868.

Åren 1867–1869 var förvisso svåra, men de var nog ändå harmlösa jämfört med år 536. 

536 var värsta året, om man skulle fråga medeltidshistoriken Michael McCormick på Harvard University.

”Inledningen till en av de värsta tiderna att leva”, sa han i samband med ett seminarium nyligen på Harvard, refererat av tidskriften Science.

McCormick har gott om stöd för sitt påstående i arkeologi och historiska källor.

Ulsterkrönikan till exempel. ”Failure of bread” noteras lakoniskt år 536. Samma formulering, ”Failure of bread” återkommer år 539; uppenbarligen rådde brist på bröd även det året.

Flera andra historiska källor har dokumenterat missväxt – i Europa och ända ner till Kina verkar skördarna ha slagit fel de åren. 

Orsaken verkar vara att himlen förmörkades.

”För solen gav ljus utan styrka, likt månen, under hela året”, vittnar den bysantiske historikern Prokopios.

Liknande skildringar finns i ide sländska sagorna, däribland i Valans spådom: ”Svart blir solskenet om somrarne efter, all väderlek vansklig.” 

I vår del av världen har tiden kommit att kallas för Fimbulvintern, och på senare år har det stått alltmer klart att det är fråga om verkliga händelser, inte bara något som skalderna har diktat om.

Den svenske botanikern och arkeologen Rutger Sernander föreslog redan för hundra år sedan, baserat på pollenanalyser, att Fimbulvintern var verklighet.

Större tyngd åt den idén kom på 1990-talet när dendrokronologen Mike Baillie i Belfast påvisade att träd närmast upphörde att växa några år runt 540.

Sedan dess har Mike Baillie varit inblandad i häftiga debatter, bland annat med forskare som studerar borrkärnor i is. De har tvistat om exakt vilka år katastroferna kan ha inträffat. Mike Baillie har argumenterat för att åtminstone en händelse måste ha varit ett kometnedslag, en hypotes som han nu har lämnat.

En studie i tidskriften Nature för tre år sedan fick data från trädens årsringar och iskärnor att stämma överens.

Samlade data pekar nu mot att det handlade om minst två stora vulkanutbrott i tät följd. Det första inträffade år 536. Omkring 540-541 inträffade ytterligare ett. Båda utbrotten ledde till att sommartemperaturen sänktes ett par grader. Möjligen kom ett tredje utbrott år 547.

Platsen där de inträffade har inte varit känd.

Men på seminariet på Harvard nyligen redogjorde McCormick och glaciologen Paul Mayewski från University of Maine för nya, ultrafina analyser av iskärnor från Schweiz.

De anser sig nu kunna visa att åtminstone vulkanutbrottet 536 inträffade på Island. Sammansättningar av grundämnen i små glaspartiklar som vulkanen spred, liknar berggrunden där.

Än så länge har vi dock bara nyhetsreferatet i Science att gå på, ingen detaljerad och granskad vetenskaplig artikel.

Men ett utbrott på Island skulle förklara varför Skandinavien drabbades så hårt.

Hungersnöden 1867–1869 som Magnus Västerbro skildrar så väl i boken Svälten, ledde till att uppskattningsvis en eller två procent av befolkningen dog.

Under Fimbulvintern i mitten av 500-talet dog kanske hälften av alla människor som levde i vår del av världen.

I spåren av missväxt och svält följde pesten. Epidemin som spreds med bakterien Yersinia pestis gick helt klart så långt norrut som till Tyskland – här finns nya dna-bevis – och högst troligt också till Skandinavien.

Vår historia har formats av naturkatastrofer och epidemier mycket mer än vi tidigare har anat. Inte minst av pesten, och här väntas betydande nyheter inom en snar framtid.

Läs mer: Allt fler belägg för Fimbulvintern