För mer än 15 000 år sedan började vissa vargar leva tillsammans med människor. De utvecklades till hundar och blev vårt allra första husdjur.

Så långt kan alla vara överens. Omfattande forskning pågår, både arkeologisk och genetisk, för att klara ut återstående tvistefrågor. Utvecklades vargen till hund mycket tidigare, redan för uppåt 30 000 år sedan? Skedde det på en plats, och låg den platsen i så fall i västra Europa eller i östra Asien? Eller utvecklades vargar till hundar på flera olika platser parallellt? 

Och mest intressant, varför skaffade vi hund?

Det är lätt att fatta varför hundarna valde oss. Vi tillhandahöll mat.

Givetvis fanns fördelar för traditionella jägare och bönder att hålla hund.

I jägarsamhällen för flera tusen år sedan kunde hundarna vara till hjälp i jakten, vakta, bidra med värme om natten och assistera vid transporter.

När vi blev bönder tillkom också hundens förmåga att valla får och kor.

Men även många nutida människor i tätorter, som varken jagar eller har fårhjordar att valla, väljer frivilligt att kliva upp upp i svinottan vareviga dag – även i regn och rusk – för att rasta sina hundar. Som hundägare tar de på sig ett stort ansvar för kanske femton år framåt i tiden.

Oftast beror det på hundens funktion som sällskap.

Faktum är att det finns vetenskapliga resultat som visar att hundägare i genomsnitt är mer långlivade och känner sig mindre ensamma – en effekt som syns tydligast hos ensamstående.

Å andra sidan har hundägare lite annorlunda personlighet. Åtminstone jämfört med kattägare är de i genomsnitt vänligare och mer samvetsgranna – personlighetsdrag som i sig samvarierar med bättre hälsa och längre liv.

Det är svårt att bena ut vad som är orsak och verkan, vad som är miljöfaktorer och genetiska anlag. Därför finns tvillingforskning.

Sverige har världens största register över tvillingar. Dessutom har vi obligatorisk registrering av hundägande.

Det har Tove Fall, professor i molekylär epidemiologi vid Uppsala universitet, tagit fasta på. Hon och hennes medförfattare publicerar i veckan en studie i tidskriften Scientific Reports om tvillingar och hundägande.

Poängen med tvillingforskning är att det är genetisk skillnad på enäggstvillingar, som har fötts med i princip hundra procent identiskt dna, och tvåäggstvillingar, som i likhet med vanliga syskon delar ungefär femtio procent av sitt dna.

Samtidigt delar tvillingar, oavsett om de är enäggs- eller tvåäggs-, samma barndomsmiljö.

Tove Fall och hennes medarbetare har tittat på 85.000 tvillingar, och räknat på deras benägenhet att hålla sig med hund i åldrarna mellan 20 och 75 år.

Att växa upp med hund i barndomshemmet har viss effekt, visar det sig. Men den effekten är begränsad, och visar sig bara hos unga vuxna. Senare i livet klingar barndomshemmets betydelse av.

Enligt studiens resultat beror valet att skaffa hund till stor del på medfödda, genetiska faktorer. Vissa människor föds helt enkelt med en personlighet som gör dem mer benägna att hålla sig med hund.

Då uppstår såklart frågan om vad det är för personlighetsdrag, och om de har blivit vanligare de senaste 15 000 åren.

Att vi började leva med kor ledde så småningom till att det blev vanligt att tåla mjölksocker.

Både utseende och mentala egenskaper skiljer stort mellan en varg och en Golden Retriever (vanligaste hundrasen i studien efter ”blandras”). Kanske har vi också förändrats av att leva med hundar under årtusenden. Något att bita i för framtida forskning.

Här kan du läsa fler vetenskapskrönikor av Karin Bojs, till exempel om dumheterna som omgärdar frågan om biologiskt mångfald.