Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Lång resa till vår närmaste planetgranne

Så här tänker sig en illustratör att en tänkt invånare på Proxima b skulle se sin närmaste stjärna.
Så här tänker sig en illustratör att en tänkt invånare på Proxima b skulle se sin närmaste stjärna. Illustration: Polaris Images

En planet som liknar jorden finns vid vår allra närmaste stjärngranne. Ett nytt projekt vill skicka tusentals tusen gånger snabbare fjäderlätta små rymdfarkoster till planeten inom några decennier.

”Rymden är stor. Verkligt stor. Ingen skulle kunna tro hur ohyggligt fantastiskt vansinnigt stor den är”, skriver Douglas Adams i boken ”Liftarens guide till galaxen”.

Och det är verkligen ohyggligt svårt att förstå hur stor rymden faktiskt är. Solens allra närmaste granne i universum, stjärnan Proxima Centauri, ligger lite mer än fyra ljusår bort. Det tar alltså ljuset drygt fyra år att ta sig hit därifrån. Där finns en planet, Proxima b, som liknar vår, enligt en studie som publicerades i tidskriften Nature förra veckan.

Men skulle vi vilja fara dit och utforska den måste vi ha riktigt god tid på oss.

– För ett rymdskepp med människor ombord skulle det ta åtminstone 50.000 år att åka dit, optimistiskt räknat. Det är ingenting som vi kommer att få uppleva under vår livstid, säger Markus Janson, lektor i astronomi vid Stockholms universitet.

Även en obemannad rymdsond behöver mycket tid för att nå fram. Den snabbaste rymdfarkosten hittills, Nasas Juno som kom fram till Jupiter i juli, hade en högsta hastighet på 265.000 kilometer i timmen. Om den hade kunnat hålla den farten hela vägen till Proxima Centauri skulle det ändå ta mer än 17.000 år att komma dit.

Det krävs alltså helt ny teknik om vi ska vi få se vår planetgranne på nära håll. I april lanserade den ryske riskkapitalisten Jurij Milner projektet Breakthrough Starship med målet att skicka en svärm av tusen små fjäderlätta frimärksstora ultrasnabba rymdsonder i riktning mot Alfa Centauri, stjärnsystemet där Proxima Centauri ingår. Projektet stöds av både kosmologen Stephen Hawking och Facebooks grundare Mark Zuckerberg.

 

En planet vid en röd dvärg kan också ha ett jämnare klimat och vara mer beboelig än jorden, med bättre livsbetingelser. På jorden finns det ju öknar och iskalotter och en massa ställen där det inte är så trevligt att bo.

 

Om två eller tre decennier räknar de med att ha rymdsonderna klara för avfärd. Varje liten sond ska ha lövtunna solsegel som vecklas ut när de skjuts upp i rymden. Ett nätverk av stora lasrar på jordytan ska fokusera en stark laserstråle på seglen och accelerera sonderna till en femtedel av ljushastigheten. I den farten kan de nå Proxima Centauri och planeten Proxima b på 20 år.

– Det är snart dags att ta det här steget. Hittills har vi bara hållit på med att utforska vårt eget solsystem och titta på stjärnorna med teleskop. Voyager 1 som sköts på 70-talet har nätt och jämt lämnat solsystemet och det tog nästan 40 år. Det skulle bli första gången någonsin som vi flyger till en annan stjärna, säger Jan Bergman, forskare vid Institutet för rymdfysik i Uppsala.

Men det finns mycket i projektet som kan gå fel.

– Om jag skulle satsa pengar tror jag inte att det kommer att gå. Men man ska aldrig säga aldrig, och har man råd är det här en ganska kul sak att spendera pengarna på, säger Markus Janson.

Ett stort problem är sondernas segel, som måste vara av ett material som reflekterar allt ljus. Absorberar de det allra minsta av laserljuset kommer de att smälta. Dessutom måste seglen vara oerhört lätta och bara några atomlager tjocka, och samtidigt mycket hållbara.

– För att nå den höga hastigheten måste de klara av en kick på 60 000 g. Människan klarar bara en accelerationskraft på 10 g, säger Markus Janson.

Laserkanonerna ska alla sikta in sig på seglen till en minisond i taget och skjuta i väg den i rätt riktning.

– Det låter jättesvårt att samordna lasrarna, men det kan nog gå. Men det enda sättet att styra sonderna är att skjuta prick. Man måste alltså rikta lasern exakt rätt under en ganska kort tid, och sedan flyger sonden åt det hållet. Det kommer att bli lätt att missa målet, säger Jan Bergman.

Han undrar också hur sonderna ska kunna skicka tillbaka data från Alfa Centauri till jorden.

– Sändareffekten på så små farkoster kommer att vara extremt begränsad och avståndet är ju ofattbart långt. Men det har de säkert räknat på, säger han.

Forskarna och investerarna bakom Breakthrough Starship räknar med att en rymdsond inte ska kosta mer än en mobiltelefon att tillverka, och kan därför skicka i väg så många samtidigt.

– Det finns väldigt mycket som kan gå fel på vägen. Några sonder kan missa helt, och eftersom rymden inte är helt tom kan andra krocka med dammkorn och partiklar och bli förstörda eftersom de flyger så långt och med så hög hastighet. Men det gör inte så mycket när de bara är en liten del av den totala kostnaden. De största investeringarna görs i utveckling och infrastruktur, som till exempel de stora lasersystemen på jorden, säger Markus Janson.

Alfa Centauri ligger i stjärnbilden Kentauren på södra himlavalvet. Den ser ut som en stjärna för blotta ögat, men är egentligen tre: Alfa Centauri A och B som liknar vår sol och snurrar runt varandra, och den röda dvärgen Proxima Centauri som går i en mycket större bana runt de andra.

En röd dvärg är mindre och svalare än solen. Planeten Proxima b ligger mycket nära sin stjärna, och har en omloppstid på bara elva dagar. Men avståndet är lagom stort för att där skulle kunna finnas flytande vatten.

– Röda dvärgar är väldigt långlivade, och därför har liv mycket längre tid på sig att utvecklas. En planet vid en röd dvärg kan också ha ett jämnare klimat och vara mer beboelig än jorden, med bättre livsbetingelser. På jorden finns det ju öknar och iskalotter och en massa ställen där det inte är så trevligt att bo, säger Jan Bergman.

Men på andra sätt kan miljön vara tuffare på Proxima b.

– Röda dvärgar skickar ut mycket mer ultraviolett ljus och röntgenstrålning som kan bryta sönder vatten, och vatten är såvitt vi känner till en viktig förutsättning för liv. Stjärnan har också en mycket starkare solvind, så antagligen är det svårt att ha en atmosfär eftersom solvinden blåser bort den, säger Markus Janson.

Att få hem närbilder från stjärnorna i Alfa Centauri och planeten Proxima b skulle vara ett enormt genombrott för astronomin och vår kunskap om universum.

– Personligen är jag mer intresserad av ett sådant här projekt än av att sätta människor på Mars, som ju också är jättesvårt, säger Jan Bergman.

Foto: Helena Shutrick

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.