Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 14:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/maria-gunther-darfor-kan-jag-inte-sluta-titta-pa-bilden-av-monstret-i-galaxen-messier-87/

Vetenskap

Maria Gunther: Därför kan jag inte sluta titta på bilden av monstret i galaxen Messier 87

Foto: Event Horizon Telescope/TT

Svarta hål har så stark dragningskraft att inte ens ljuset kommer undan. Min uppmärksamhet har monstret i Messier 87 i alla fall slukat fullständigt.

Rätta artikel

”Jag trodde aldrig att det här svarta hålet var så stort som folk sa att det var. Tills vi såg detta. Det här är kärnan i galaxen M87. Och detta är den första bilden någonsin av ett svart hål.”

Heino Falcke från Radbouduniversitetet i Nijmegen tystnar, kamerorna smattrar, deltagarna på presskonferensen i Bryssel reser sig upp och applåderar. Och jag sitter framför datorn med håret på ända och rysningar längs ryggraden. Och tårarna rinner. Igen.  

Man kan tycka att jag borde ha kommit över detta nu. Det är måndag förmiddag. Nästan fem dygn har gått sedan jag första gången såg presskonferensen, då i direktsändning, i onsdags. 

Sedan dess har ju bilden – Bilden! – visats, publicerats, delats, hyllats, parodierats, hånats, kritiserats och ifrågasatts överallt (och till och med beskyllts för att vara en feministisk konspiration för att ge den amerikanska datautvecklaren Katie Bouman och den del av projektet hon arbetade med otillbörlig uppmärksamhet).

Man kan tycka att jag borde ha tröttnat. Men jag kan inte sluta titta. Detta är helt enkelt så stort. I alla tänkbara betydelser av ordet.

Det började med ett ganska oansenligt pressmeddelande i mejlbox på fredagseftermiddagen för en dryg vecka sedan: Här kommer ett tips som kan vara intressant för er. Nästa onsdag kommer presskonferenser att hållas världen över, bland annat i Bryssel, för att presentera unika bilder på ett tidigare icke fotograferat rymdfenomen.  

Jag höll nästan på att missa det. Pressmeddelanden om vetenskap som missbrukar ordet unik går det tretton på dussinet på, och hade jag inte redan skrivit en artikel om projektet Event Horizon Telescope hade jag troligen avfärdat det helt och hållet. 

Men den första bilden av ett svart hål är i sanning unik. Att det tog åtta teleskop, 200 astronomer från 40 olika länder, två superdatorer på två kontinenter och nästan två års beräkningar för att få fram borde få även de mest inbitna tvivlare att förstå vilken bedrift det är. 

Under början av förra veckan växte förväntningarna, och oron. Vad var det egentligen som skulle visas upp? Var det verkligen en bild, och i så fall av vilket svart hål? Sagittarius A* i Vintergatans mitt eller monstret i Messier 87? 

Alla forskarna i projektet teg som muren. Jag gjorde mitt bästa för att förbereda mig själv (och tidningsredaktionen) på att det kanske skulle bli en jättenyhet, och kanske ingenting. Ett stort genombrott för forskare blir inte alltid en intressant nyhet för oss andra. Skulle bilden visa något alls, och skulle den gå att publicera?

Sedan släppte Event Horizon Telescope bilden. Och den slog alla mina förväntningar.

Ni må tycka att den är för suddig eller liknar en halv lysande munk. För mig är den något av det vackraste jag har sett. Mycket sällan har en bild gjort mig mer stolt över mänskligheten.