Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Maria Gunther: Passion och envishet förenar pristagarna

Om jag hade fått sitta med vid honnörsbordet på Nobelfesten i kväll vet jag vad jag hade velat prata om.

Jag hade ställt samma fråga som jag redan har gjort till de flesta av de naturvetenskapliga pristagarna:

Vad fick dig att fortsätta trots att alla runt omkring sa att det var omöjligt?

Det är den uthålligheten och passionen som fascinerar mig mest med årets Nobelpristagare.

När Edvard och May-Britt Moser läste psykologi nöjde de sig inte med svaret de fick från alla sina professorer: att hjärnan var alldeles för komplicerad för att förstå. Till slut vägrade de att lämna hjärnforskaren Per Andersens kontor innan han lovade att de skulle få börja forska hos honom.

John O’Keefe, som får den andra halvan av årets medicinpris, ville inte bara studera nedsövda djur eller bitar av död hjärnvävnad. I stället opererade han in elektroder i hjärnan på råttor för att kunna höra hur nervcellerna arbetar i levande aktiva djur, fast andra sa att metoden var alldeles för riskabel.

Fysikpristagarna Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura fortsatte att försöka tillverka blå lysdioder av galliumnitrid trots att alla andra hade övergivit materialet eftersom det verkade vara omöjligt att få fram tillräckligt rena kristaller.

Och Stefan Hell, W E Moerner och Eric Betzig, årets pristagare i kemi, sprängde en gräns som jag fick lära mig var absolut när jag läste fysik en gång i tiden: gränsen för hur små saker det är möjligt att utskilja i ett mikroskop.

De har alla olika svar på vad som fick dem att fortsätta. Vikten av en god och bred utbildning, att kunna ifrågasätta etablerade sanningar, att vara öppen för oväntade resultat, att lita på att det man är övertygad om är rätt men samtidigt vara sin egen hårdaste kritiker, och att inte lämna ifrån sig något som inte håller att granskas av andra, att våga och räkna med att misslyckas. Att jobba hårt. Och att välja ett ämne man brinner för så att man orkar jobba så hårt som krävs.

Den passionen förenar dem alla: passionen för vetenskapen. Den kan jag aldrig få nog av att höra mer om.

Men jag gissar att det blir annat som diskuteras vid honnörsbordet i kväll. Medicinpristagarna får förmodligen samma fråga som jag också har fått hela hösten: från läsare, släkt, vänner och bekanta: Finns det könsskillnader i lokalsinnet?

Svaret, en gång för alla: Nej. Cellerna som talar om var vi är och vart vi är på väg fungerar likadant hos både hanråttor och honråttor.

Samma celler finns också i våra hjärnor. Men skillnaden mellan dåligt och bra lokalsinne handlar om ifall vi använder dem. Som May-Britt Moser säger: är du intresserad av gatunamn och korsningar och väderstreck och solens läge på himlen så får du lätt att orientera dig. Är du mer intresserad av människor ger de inte samma möjlighet till fasta punkter. För människorna tenderar att flytta på sig.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.