Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Vetenskap

Stephen Hawking blev vår tids mest ikoniska forskare

Fysikern Stephen Hawking år 2013.
Fysikern Stephen Hawking år 2013. Foto: Andrew Cowie/AFP

Den totalförlamade fysikern Stephen Hawking blev vår tids mest ikoniska forskare.

År 1963, när Stephen Hawking var 21 år gammal, fick han veta att han hade två år kvar att leva. Han hade drabbats av als, och skulle gradvis förlora kontrollen över alla sina muskler tills han slutligen kvävdes eller hjärtat slutade slå.

”Om du känner att du sitter fast i ett svart hål. Ge inte upp. Det finns en väg ut”, sa han på en föreläsning på Stockholm Waterfront Congress Center mer än 50 år senare, och fick stående ovationer av de 3.000 åhörarna.

Det var en ovanlig och långsam variant av als han hade fått, och han hann gifta sig två gånger och få tre barn, och blev 76 år innan kroppen till slut gav upp.

Nervsjukdomen gjorde honom till den forskare han blev. Han har berättat att det var diagnosen, och utsikten att bara ha några få år, som fick honom att fokusera på sina studier, arbetet och forskningen. Innan dess hade han varit uttråkad av livet, och inte tyckt att det fanns så mycket som var värt att göra. Det var också tack vare sjukdomen som han blev världens mest kände forskare, med närmast mytologisk status, som geniet inlåst i sin totalförlamade kropp.

Stephen Hawking blev forskaren och fysikern personifierad, precis som Albert Einstein eller Isaac Newton, en position som annars är i det närmaste omöjligt att uppnå för en ensam forskare i dag. 

Läs mer: Stephen Hawking är död

Han tyckte själv om att spela den rollen. Han dök ofta upp som tecknad figur i ”Simpsons”, med den metalliska, syntetiska datorrösten med amerikansk engelska som varit hans sedan han förlorade talförmågan vid en operation 1985. Även i ”The big bang theory” var han med, och drev skoningslöst med tv-seriens smartaste fysiker Sheldon Cooper. Och i ett avsnitt av tv-serien ”Star Trek” väljer örlogskapten Data att spela poker med hologram av just Einstein, Newton och Hawking.

Två gånger har jag sett Stephen Hawking hålla föredrag, på det fullsatta Stockholm Waterfront Congress Center, och dagen innan, för en mindre samling fysiker vid Kungliga Tekniska Högskolan KTH. Där var frågestunden det mest bestående minnet. Själva föredragen var inspelade tidigare, men att svara på frågor var en långsam, nästan plågsam process, där han matade fram svaret, bokstav för bokstav, via datorn som han styrde med en kindmuskel.

Föredragen handlade om svarta hål och deras märkliga egenskaper. Ett svart hål är så tungt och har så stark dragningskraft att inte ens ljuset kan lämna det. Allt som passerar hålets gräns, eller händelsehorisonten, kommer att falla ned som i ett bottenlöst hål och aldrig återvända. Det är som att paddla kanot vid Niagarafallet. Så länge du befinner dig ovanför vattenfallet har du en chans att klara dig, bara du är tillräckligt stark i armarna och orkar paddla motströms. Men så fort du har kommit över kanten är du förlorad.

Läs mer: Så blev Hawking en kändis

I mitten av 1970-talet upptäckte Stephen Hawking att svarta hål inte är riktigt svarta utan kommer att avge lite värmestrålning, så kallad Hawkingstrålning, som leder till att alla svarta hål till slut kommer att avdunsta och försvinna, i en mycket avlägsen framtid.

Stephen Hawking var en exceptionell forskare inom kosmologi och gravitationsteori och satte sin prägel på hela fältet. Ett av sina första stora genombrott började han arbeta med redan som forskarstudent vid universitetet i Cambridge. Tillsammans med matematikern och fysikern Roger Penrose i Oxford visade han att den så kallade rumtiden – ett sätt att se på världen med tiden som den fjärde dimensionen – kan innehålla singulariteter: områden där våra vanliga fysikaliska lagar bryter ihop och inte längre gäller.

Det fanns förmodligen en singularitet i vårt universums tidigaste barndom, och även svarta hål borde innehålla singulariteter

Läs mer: Så gjorde popkulturen Hawking till punkig rebell

Och Stephen Hawking har också haft fel. Han menade länge att information kan gå förlorad vid ett svart hål, i strid med andra grundläggande principer inom fysiken. Många argumenterade emot honom, och till slut ändrade han sig, fast av andra skäl än de hans motståndare använde. Men han var av den kalibern att han drev utvecklingen framåt även när han hade fel, eftersom han tvingade en hel grupp forskare att vässa sina argument.

Med Stephen Hawking har fysiken och kosmologin har förlorat en ikon och superstjärna. Jag tror inte att tomrummet kommer att fyllas av någon annan. Tiden när forskning var en aktivitet för ensamma genier är sedan länge förbi.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.