Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Nobelpristagaren: ”Släpp de unga forskarna fria”

”Ibland kan forskning vara tråkigt, till och med deprimerande. Men om det inte fungerar är det bara att bita ihop tänderna och fortsätta”, säger Tomas Lindahl, som tror att han själv har lyckats bra som forskare eftersom han är så envis.
”Ibland kan forskning vara tråkigt, till och med deprimerande. Men om det inte fungerar är det bara att bita ihop tänderna och fortsätta”, säger Tomas Lindahl, som tror att han själv har lyckats bra som forskare eftersom han är så envis. Foto: Mark Earthy

Tomas Lindahl hoppade med tvekan av utbildningen till läkare för att ägna sig åt forskning. På torsdag tar han emot Nobelpriset i kemi för upptäckten att vårt dna är mer instabilt än någon hade trott.

Mycket har hänt sedan Tomas Lindahl började forska om vår arvsmassa i slutet av 1960-talet. Tack vare en enastående teknikutveckling kan forskare nu klona organismer och kartlägga en människas fullständiga dna på några dagar.

– Man kan vara mycket mer exakt nu än vi kunde för 40, 50 år sedan. Men först måste man ju ha själva idén om vad man vill undersöka, säger Tomas Lindahl.

Idén han själv hade var att ta reda på hur stabil dna-molekylen egentligen är. Till sin egen och alla andras förvåning såg han att den inte var stabil alls. Tvärtom. Han fann att det uppkommer skador på dna-molekylerna i våra celler tusentals gånger varje dag.

– Jag hade aldrig drömt att dna skulle vara så labilt, säger han.

Dna är själva grunden för allt liv på jorden. Om molekylen faller i bitar är det svårt att förstå hur livet har kunnat utvecklas och överleva, och att människor och andra komplexa organismer kan existera.

– Slutsatsen blev att om dna faller sönder hela tiden måste det finnas reparationsmekanismer, säger Tomas Lindahl.

Den slutsatsen banade väg för ett helt nytt forskningsområde. På torsdag tar Tomas Lindahl emot årets Nobelpris i kemi tillsammans med Paul Modrich och Aziz Sancar. Alla tre har kartlagt olika metoder cellen använder för att reparera skador på dna.

Foto: Cultura Creative (RF) / Alamy Stock Photo

Tomas Lindahls forskning visar att DNA har förmåga att reparera sig självt. Foto: Alamy 

Tomas Lindahl bor i Storbritannien sedan mer än 30 år, men sina första banbrytande upptäckter gjorde han vid Karolinska institutet i Stockholm. Det var också där han en gång började studera medicin, för att därefter med viss tvekan lämna läkarutbildningen och i stället specialisera sig på biokemi.

– Så här i efterhand ser jag att det var ett klokt drag. Jag hade inte blivit en bra doktor. Jag är inte så praktisk, och vänligt småprat med patienter är jag inte heller bra på. Men jag blev en bra biokemist, säger han.

Kunskaperna om dna-skador och mekanismerna som skyddar vår arvsmassa hjälper forskarna att bättre förstå åldrande och cancer och andra sjukdomar. Cancer startar alltid som en skada på dna, och reparationerna kan alltså förhindra att vi drabbas av sjukdomen.

Men samma reparationsmekanismer finns också i cancercellerna, och gör det svårare att döda dem. Att hitta sätt att slå ut cancercellens försvar mot dna-skador kan ge oss nya möjligheter att bekämpa cancer, enligt Tomas Lindahl.

– Men det är inte enbart därför vi undersöker detta. Det här är grundforskning, som lär oss något om livet och hur våra celler fungerar, säger han.

Han vänder sig mot politiker och andra som klagar på att grundforskning går för långsamt och kostar för mycket. Precis samma argument användes mot de forskare som arbetade med att utveckla ett vaccin mot polio i mitten av förra seklet.

– Många föreslog på fullt allvar att vi inte skulle satsa på grundforskningen. ”Det händer ingenting”, sa de, och menade att pengarna i stället borde läggas på varma bassänger och bättre kryckor, så att poliosjuka kunde få ett bättre liv. Det var välmenande, men det skulle inte ha löst problemet, säger Tomas Lindahl.

Foto: Tomas Lindahl är också bekymrad över situationen för dagens unga forskare. De saknar möjlighet att jobba med så fria händer som han själv kunde göra i början av sin forskarkarriär. I stället måste de hela tiden presentera preliminära resultat.

– När jag höll på fick man vara i fred och göra det man tyckte var intressant. Om man inte lyckades med detsamma fick man nya chanser. Det är inte lätt nu för tiden, när det är ett så starkt tryck på att få fram pengar. Det tror jag är olyckligt, säger han.

Forskningen skulle må mycket bättre om de unga fick mer svängrum och färre kontroller, menar han.

– Vi borde identifiera särskilt lovande unga forskare, ge dem pengar, och låta dem vara i fred och se vad de kan åstadkomma.

Att han själv har lyckats bra som forskare beror framför allt på att han är så envis, tror han.

– Ibland kan forskning vara tråkigt, till och med deprimerande. Men om det inte fungerar är det bara att bita ihop tänderna och fortsätta, säger han.

En person som var avgörande för Tomas Lindahls val att bli forskare var den pensionerade professorn Einar Hammarsten. Han förmedlade sin fascination för grundforskning, och lärde också den unge Tomas Lindahl att se på forskning som en konstnärlig verksamhet.

– Ingen säger till en pianist: varför ska du hålla på med det här tråkiga instrumentet och sitta och öva flera timmar varje dag på det? Om man håller på med forskning är man intresserad av det själv. Vill man inte göra det ska man göra något annat, säger Tomas Lindahl.

Läs mer: Misslyckandet är vägen till framgång för forskare

Om han var ung i dag skulle han välja samma forskningsområde, eftersom det är ett spännande fält där det händer mycket. Hans viktigaste råd till en forskare i början av sin karriär är att försöka göra något originellt.

– Gör inte precis samma sak som andra även om det är modernt. Hitta en egen nisch som andra inte så intresserad av. Men det gäller att ha bra intuition för att välja rätt, säger han.

Foto:

Fakta: Tomas Lindahl

Född 1938 i Stockholm.

Disputerad 1967 vid Karolinska institutet, Stockholm.

Professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Göteborgs universitet 1978–1982.

Föreståndare för Clare Hall Laboratory i Hertfordshire, Storbritannien, 1984–2006.

Emeritus group leader vid Francis Crick institute och Emeritus director of cancer research UK vid Clare Hall laboratory, Hertfordshire, Storbritannien.

Källa: Kungliga vetenskapsakademien, NE

Nobelpristagare, födda eller verksamma i Sverige

1903 Svante Arrhenius, kemi.

1908 Klas Pontus Arnoldson, fred.

1909 Selma Lagerlöf, litteratur.

1911 Allvar Gullstrand, fysiologi eller medicin.

1912 Gustaf Dalén, fysik.

1916 Verner von Heidenstam, litteratur.

1921 Hjalmar Branting, fred.

1924 Manne Siegbahn, fysik.

1926 The Svedberg, kemi.

1929 Hans von Euler-Chelpin (född i Tyskland), kemi.

1930 Nathan Söderblom, fred.

1931 Erik Axel Karlfeldt, litteratur.

1943 George de Hevesy (född i Österrike-Ungern, nuvarande Ungern), kemi.

1948 Arne Tiselius, kemi.

1951 Pär Lagerkvist, litteratur.

1955 Hugo Theorell, fysiologi eller medicin.

1961 Dag Hammarskjöld, fred.

1966 Nelly Sachs (född i Tyskland), litteratur.

1967 Ragnar Granit (född i Ryssland, nuvarande Finland), fysiologi eller medicin.

1970 Hannes Alfvén, fysik.

1970 Ulf von Euler, fysiologi eller medicin.

1974 Eyvind Johnson och Harry Martinson, litteratur.

1974 Gunnar Myrdal, ekonomi.

1977 Bertil Ohlin, ekonomi.

1981 Kai Siegbahn, fysik.

1981 Torsten Wiesel, fysiologi eller medicin

1982 Sune Bergström och Bengt Samuelsson, fysiologi eller medicin.

1982 Alva Myrdal, fred.

2000 Arvid Carlsson, fysiologi eller medicin.

2011 Tomas Tranströmer, litteratur.

2015 Tomas Lindahl, kemi.

Källa: Nobelstiftelsen

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.