Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Prisad genupptäckt mer aktuell än någonsin

Årets Crafoordpristagare Richard Lewontin och Tomoko Ohta förändrade för alltid vår syn på gener, dna och mutationer och visade att världen inte fungerar riktigt som Darwin trodde.

Dna-analyser har nästan blivit vardagsmat. Polisen använder dna-spår för att hitta brottslingar, både på film och i verkligheten. Företag säljer gentester på nätet till människor som vill släktforska eller ta reda på om de bär på anlag för svåra sjukdomar. Biologer och genetiker tar fram detaljerade kartor som visar släktskap i naturen och arters ursprung och utveckling, utifrån deras arvsanlag.

För 50 år sedan hade ingen kunnat förutsäga att detta någonsin skulle bli möjligt. Enligt de modeller biologerna använde då var inte våra arvsanlag särskilt unika.

– Forskarna visste att dna-molekylen fanns och hur den var uppbyggd, men de trodde att de flesta individer var ganska lika om de tillhörde samma population och delade samma egenskaper. Såg individer lika ut utanpå trodde man att de också hade i stort sett samma genetiska kod, säger Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet.

Så borde det också vara enligt Darwins teori om det naturliga urvalet. Mutationer, förändringar i dna, uppkommer hela tiden. Är en mutation dålig för en individ minskar det hennes chanser att fortplanta sig och föra sina gener vidare. Därför borde sådana mutationer snabbt rensas ut och försvinna. En mutation som ger bättre egenskaper borde i stället spridas till hela populationen så att alla till slut får i stort sett samma genvarianter.

Quiz: Vad vet du om aktuell forskning?

Men när den amerikanske genetikern Richard Lewontin i mitten av 1960-talet började använda ny teknik för att undersöka generna hos bananflugor upptäckte han helt oväntat att variationen mellan flugor som levde i samma miljö och såg likadana ut var enormt mycket större än vad någon hade kunnat ana. En gen för en egenskap kunde se ut på många olika sätt.

– Det var närmast som en bomb som slog ned, säger Kerstin Johannesson.

Resultaten visade sig gälla för alla arter, och i dag vet vi att vår genetiska kod är lika unik som våra fingeravtryck.

– Det spelar inte så stor roll hur mönstret på våra fingertoppar ser ut. Våra fingrar fungerar lika bra ändå. Det är likadant på dna-nivå. Det kan vara en hel del variation i dna-koderna som talar om vilka aminosyror som ska ingå i proteinerna utan att det blir någon egentlig förändring av hur proteinerna ser ut och fungerar. Så länge de funkar på ungefär samma sätt så kommer egenskaperna att vara ganska lika, även om vi har små skillnader i den genetiska sekvensen, säger Kerstin Johannesson.

Detta stämde alltså inte med biologernas teorier om att mutationer antingen sprids till alla eller snabbt försvinner. I stället tydde Richard Lewontins resultat på att det finns mutationer som varken var bra eller dåliga utan helt neutrala, och som inte alls påverkar individens möjlighet att överleva och föröka sig.

Men riktigt så enkelt var det inte heller. I början av 1970-talet kunde den japanska genetikern Tomoko Ohta visa att mutationer i generna aldrig är helt neutrala. De allra flesta av dem är en aning dåliga för individen. Men den skadliga effekten av dem är så liten att anlagen ändå kan leva kvar och föras vidare till kommande generationer. Hon visade också att det naturliga urvalet fungerar sämre om populationen är liten, och att nya mutationer har lättare att överleva där, och evolutionen går fortare. Teorin om neutrala och nästan neutrala mutationer är inte lika viktig för biologin som Darwins evolutionsteori, men enligt Kerstin Johannesson kommer den in som god tvåa och är nödvändig som komplement.

– Hade vi släppt lös Darwin i dag hade han haft oerhört svårt att förklara det vi ser, med all den dna- information som vi har, just för att han inte hade insikten att en del förändringar kunde vara neutrala och inte påverka överlevnaden, säger hon.

Nu har Kungliga Vetenskapsakademien beslutat att ge sitt näst största pris, Crafoordpriset, till Richard Lewontin och Tomoko Ohta. Crafoordpriset belönar forskningsområden som ligger utanför Nobelprisen enligt ett rullande schema. Var tredje år går priset till astronomi och matematik, var tredje år till geovetenskap och var tredje till biovetenskap. Priset kan även gå till forskning om polyartrit, eller ledgångsreumatism, när tillräckligt stora framsteg har skett där. Holger Crafoord, som instiftade priset tillsammans med hustrun Anna-Greta Crafoord, led själv av polyartrit.

Även om upptäckterna som Richard Lewontin och Tomoko Ohta belönas för gjordes för länge sedan är de mer aktuella än någonsin, i vitt skilda fält. Inom medicinen pågår forskning för att ta fram individanpassade mediciner, och ekologer använder kunskaperna för att studera hotade arters sårbarhet och kan även använda dna från spillning för att ta reda på hur stora populationer är, bland mycket annat.

Båda pristagarna är över 80 år gamla, men i alla fall Tomoko Ohta är fortfarande aktiv som forskare. Richard Lewontin har tidvis kallat sig marxist, och även uttalat sig starkt när han tycker att andra forskare har övertolkat genernas betydelse för människors beteenden och egenskaper.

– Han är inte en helt okontroversiell person, men hans forskningsinsatser höjs till skyarna i hård konkurrens med andra. Jag tror att tiden har ställt upp på hans sida. Även inom forskning har det funnits en tendens att tolka konstiga beteenden med felaktiga gener. I dag förstår vi att genetiken är mer komplex, säger Kerstin Johannesson.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.