”Psykisk hälsa måste bli lika självklart som trafikvett”

– Jag kommer just från en konferens i New York om terrorattackerna den 11 september. Det var en fruktansvärd händelse som dödade 3 000 människor. Men i samma land dör 30 000 av självmord varje år, och det är det inte många som pratar om, säger André Aleman, professor i kognitiv neuropsykiatri vid universitetet i Groningen i Nederländerna.

I hela världen begår nästan en miljon människor självmord om året, fler än som mördas och dör i krig sammanlagt. I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken bland män under 44 år och den näst vanligaste, efter cancer, bland kvinnor i samma åldersgrupp.

– Det här är ett enormt problem, för psykiatrin och för samhället, och globalt ser antalet ut att öka, säger André Aleman.

I en artikel i veckans nummer av tidskriften Nature skriver han om hur fler självmord kan förhindras. Mer riktade och konsekvent genomförda insatser från världens regeringar är avgörande, menar han. Han efterlyser också mer forskning för att förstå mekanismerna bakom, som förändringar i hjärnan hos den som vill ta sitt liv.

– Det görs ju stora satsningar på speciella forskningsprogram om demens och autism. Varför inte för självmord? Det behövs för att frågan ska få mer uppmärksamhet, säger han.

Carl von Essen, generalsekreterare i organisationen Mind, håller med om att mer uppmärksamhet behövs, inte minst inom vården.

– Många män som har begått självmord har sökt upp primärvården en kort tid innan. Men de har inte tagit upp detta utan sökt läkarhjälp för andra åkommor. Precis som att allmänläkare numera alltid frågar om alkoholkonsumtion vid minsta misstanke om att patienten kan vara missbrukare, borde frågor om psykisk hälsa och självmordstankar vara självklara, säger han.

Men självmord är tabubelagt, även inom vården.

– Det är svårt att prata om det. Jag har undervisat mycket för vårdpersonal, och till och med de som jobbar inom psykiatrin tycker att det är jättesvårt. Men det enda sättet att förhindra självmord är att prata om det, säger Charlotta Sunnqvist, forskare vid institutionen för vårdvetenskap vid Malmö högskola.

Enligt henne lyckas den psykiatriska vården rädda ungefär 85 procent av de självmordsbenägna personer de möter. Men hälften av alla som begår självmord har aldrig varit i kontakt med psykiatrin. Därför är det viktigt att vi alla är uppmärksamma när människor i vår närhet visar tecken på att må dåligt.

– Man brukar säga att de som tar livet av sig inte säger något om det innan. Men det stämmer inte överhuvud taget. Nästan alla signalerar till omgivningen på ett eller annat sätt, säger hon.

Att ta signalerna på allvar är oerhört viktigt, menar Carl von Essen.

– Det är oftast helt ok att fråga om någon som är väldigt nere har funderat på självmord. Sannolikt har de allra flesta någon gång under livet tänkt tanken. Men att börja planera för det, välja metod och kanske skriva avskedsbrev är starka varningssignaler. Får du det som svar ska du absolut se till att personen får vård.

Depression och annan psykisk sjukdom, tidigare självmordsförsök, missbruk och självmord i släkten ökar risken för att någon ska ta sitt liv.

Sociologen Yerko Rojas vid Stockholms universitet menar att vi också måste se att sociala orättvisor i samhället leder till självmord. I förra veckan disputerade han på en avhandling där han bland annat visar att risken för självmord och självmordsförsök senare i livet är större för barn som ofta är ensamma eller lever i familjer som tagit emot socialbidrag.

– Bilden av självmordet som en båt som sliter sig och driver i väg måste kompletteras, eftersom samhällets roll i isoleringsprocessen inte är passiv. I stället är ensamheten en brist på socialt erkännande och ett uttryck för att inte bli sedd. Lärare och samhället i stort måste se ett barn som driver i väg som ett problem som angår oss alla, säger han.

Samhället måste ha en mycket mer aktiv roll i arbetet mot självmord, menar han.

– Givetvis ska vi inte moralisera. Självmord tillhör det mänskliga beteendet. Precis som olyckor är det sådant som händer hela tiden. Men det hindrar inte att vi skapar en apparat från samhällets sida för att minimera det så mycket det går. Vi pratar ju om nolltolerans när det gäller trafikolyckor, vi utbildar våra barn och anpassar hela samhället efter trafiksäkerheten. Men det borde också gälla självmord.

Riksdagen antog en nollvision även för självmord 2008. Men efter det har inte mycket hänt, enligt Carl von Essen på Mind.

– Vi efterlyser en självmordsförebyggande politik från regeringen. 1 500 personer begår självmord varje år, och 300 dödas i trafiken, så det är fem gånger fler. Nollvisionen har fått enormt lite genomslag: ingen uppföljning och ingen styrning på regeringsnivå.