Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 11:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sa-stoppas-en-asteroid-pa-vag-mot-jorden/

Vetenskap

Så stoppas en asteroid på väg mot jorden

01:49. Den enda praktiskt användbara metoden är att skjuta en rymdsond rakt på asteroiden för att putta den i en annan riktning.

Förr eller senare kommer jorden att träffas av en stor asteroid, och när det sker bör vi ha ett försvarssystem på plats. Rymdstyrelserna Esa och Nasa vill testa hur ett sådant kan fungera.

Nej, du behöver inte vara orolig. En asteroid stor som en fotbollsplan kommer inte att krocka med jorden på måndag, trots att flera stora medier rapporterade om det i början av sommaren. Asteroiden 2006 QV89 upptäcktes i augusti 2006 och kunde då bara observeras i tio dagar. Utifrån den knapphändiga informationen räknade astronomer ut att det fanns en risk på 7.000 att asteroiden skulle träffa jorden den 9 september 2019.

Bara en månad efter larmrapporterna i juni kunde europeiska och amerikanska rymdstyrelserna Esa och Nasa avfärda hotet. De hade inte hittat 2006 QV89 igen, men var ändå säkra. Om asteroiden hade varit på kollisionskurs med oss visste astronomerna var på stjärnhimlen den skulle finnas, och där syntes ingen asteroid. Den 11 augusti återfanns 2006 QV89 till slut av CFHT-teleskopet (Canada-France-Hawaii Telescope), och nu vet vi att asteroiden kommer att passera närmast oss den 27 september, men på ett behörigt avstånd av 6,93 miljoner kilometer, eller nästan 20 gånger längre bort än månen. 2006 QV89 är inget hot mot mänskligheten under det närmaste seklet.

Men andra asteroider kan vara det.

– Krockar med asteroider är sällsynta händelser, men förr eller senare kommer det att ske. Vi vet att det kommer att hända. Den goda nyheten är att asteroidnedslag är de enda naturkatastrofer vi kan förutsäga, eftersom vi har teleskop som övervakar rymden, säger Ian Carnelli, programchef för framtida projekt och skydd för planeten vid Esa.

Både Esa och Nasa följer asteroiderna i vårt solsystem och publicerar dagligen uppdaterade listor över vilka som kan vara ett hot mot oss på sina webbsidor. 

Riktigt stora asteroider kan ha en diameter på en kilometer eller mer. Ian Carnelli kallar dem dinosauriedödare. Men de är inte den största faran.

– De reflekterar mycket ljus och är lätta att upptäcka. Vi tror att vi känner till mer än 90 procent av dem.

I stället är det himlakropparna som är runt 100 meter stora vi bör oroa oss för.

– Det finns miljontals, och vi vet om mycket få av dem eftersom de reflekterar så lite ljus och därför är svåra att se, säger Ian Carnelli.

En av dem svepte oväntat förbi mycket nära jorden den 24 juli. Hade den träffat oss hade det fått stora konsekvenser.

– En krock med en asteroid på runt 100 meter skulle leda till tusentals dödsoffer. Även om den kraschar eller exploderar mitt i Atlanten eller Stilla havet skulle det skapa en enorm och dödlig tsunami. Hade den landat i Europa hade vi haft hundratusentals kvadratkilometer av total förödelse. Det blir inte massutrotning av arter, men olyckor och förstörd infrastruktur, och du kan föreställa dig de ekonomiska konsekvenserna och hur aktiemarknaden skulle reagera, säger Ian Carnelli.

En sådan asteroid slog troligen ner vid floden Steniga Tunguska i Sibirien i juni 1908, och förstörde 2.000 kvadratkilometer skog. Asteroiden som exploderade över den ryska staden Tjeljabinsk i februari 2013 var mycket mindre, ungefär 20 meter eller stor som en buss.

– 1.500 personer skadades, inte av asteroiden utan av tryckvågen som krossade fönster, säger Ian Carnelli.

Men att observera asteroiderna är bara första steget. Om vi upptäcker att en är på väg rakt mot oss måste vi också kunna skydda oss. I katastroffilmen ”Armageddon” spränger Bruce Willis en jättelik asteroid på kurs mot jorden med en kärnladdning.

– En kärnladdning skulle vi inte använda som på film. Vi skulle inte spränga asteroiden utan använda värmeenergin som frigörs för att smälta och förånga delar av den för att ge den en skjuts åt ett annat håll. Men det är bara aktuellt för riktigt, riktigt stora asteroider, alltså dinosauriedödare. Ingen av dem vi känner till hotar jorden inom det närmaste seklet, säger Ian Carnelli.

Ett annat förslag är att skicka upp ett stort och mycket tungt rymdskepp som med hjälp av gravitationskraften långsamt kan dra asteroiden närmare sig för att få den att ändra bana.

– Det är en mycket elegant idé på pappret. Men eftersom kraften är så extremt liten skulle det ta kanske tio eller tjugo år att få en asteroid att byta kurs. Så det är bara möjligt för riktigt små objekt där vi har blivit varnade minst två decennier i förväg. Dessutom skulle det bli dyrt, säger Ian Carnelli.

Den enda praktiskt användbara metoden är att skjuta en rymdsond rakt på asteroiden för att putta den i en annan riktning. 

– Vi är den första generationen människor som har de nödvändiga verktygen för att knuffa bort en asteroid. Det enda som fattas är att faktiskt försöka göra det. Den dag vi hittar en asteroid som är på väg mot oss är det för sent att göra tester. Då måste vi vara rätt säkra på vad vi gör, säger Ian Carnelli.

Om två år ska Nasas rymdsond Dart, Double Asteroid Redirection Test, skickas i väg mot asteroiden Didymos, tvilling på grekiska, som har fått sitt namn eftersom den har en måne. Månen, Didymoon, är drygt 100 meter stor, precis som de farligaste asteroiderna, och Dart ska krascha rakt in i den när den är som närmast jorden i oktober 2022. Sedan kan astronomer på jorden se hur krocken påverkar månens bana i teleskop.

– När månen passerar framför astroiden blir ljuset vi ser mörkare, och när den är bakom den blir det ljusare, som om asteroiden blinkar. Om vi mäter intervallen före och efter krocken ser vi hur mycket hastigheten har förändrats.

Ian Carnelli är ledare för projektet Hera, en rymdsond som Esa vill skicka till Didymos efter kraschen.

– Vi vill samla in all data vi kan om asteroiden och om nedslagskratern. Det behövs för att vi ska få användbara datormodeller för att kunna skydda oss i framtiden. Dart visar att det går att går att flytta på just den här asteroiden. Med Hera kan vi omvandla experimentet till en teknik som vi kan använda för andra objekt.

Med ombord på Hera ska det finnas två minisatelliter. Jan-Erik Wahlund vid Institutet för rymdfysik i Uppsala är projektledare för den ena.

– Hera måste hålla sig flera kilometer bort, men med satelliterna kan vi komma väldigt nära asteroiderna och göra helt andra typer av mätningar, säger han.

I sex månader ska satelliterna mäta Didymoons egenskaper: vad den består av, hur nedslagskratern ser ut och vilket material som har kommit upp vid krocken.

– Uppgifterna kommer att bli mer och mer riskabla och vi kommer att gå närmare och närmare. I slutändan ska vi försöka landa, i en kontrollerad och långsam krasch. Men då kommer vi förmodligen att tappa kontrollen, säger Jan-Erik Wahlund.