Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Vetenskap

Samarbete ger stora hjärnor

Enkla ”hjärnor” som tillverkas med hjälp av en dator växer kraftigt i storlek — men först efter det att de lärt sig att samarbeta med varandra. Nu tror forskare att människans förmåga att samarbeta är en mycket viktigare förklaring till våra stora hjärnor, än vår fallenhet för att lösa kniviga problem.

Vår egen hjärna har alltid fascinerat människan. Inte minst storleken har stötts och blötts genom årtiondena. Den är för stor, nämligen. Betydligt större än vad den borde vara hos ett djur av vår storlek, vilket gör att den slukar oerhörda mängder energi och syre.

Forskarna har alltid förklarat detta med vår intelligens. Människan är så smart, därav storleken. Men står förklaringen att finna i vår förmåga att lösa problem eller i vår sociala natur? På senare år har forskarna lutat mer åt det senare, att det är vår förmåga att samarbeta, snarare än förmågan att använda verktyg och göra upp eld, som har gjort vår hjärna så stor. Konkreta bevis har dock saknats.

Ett aber i sammanhanget när livets utveckling ska studeras är att den går så in i vassen långsamt. Inte sällan handlar det om processer som tar tiotusentals eller hundratusentals år.

För att komma runt problemet konstruerade forskare vid Trinity College i Dublin på Irland 50 mycket enkla ”hjärnor” med hjälp av datorer. De hade endast tre till sex motsvarigheter till nervceller vardera. Sedan lät de ”hjärnorna” utmana varandra på två klassiska spel: fångens dilemma och snödrivan.

Fångens dilemma handlar om två personer som båda riskerar fängelse och som förhörs var för sig. Om båda håller tyst slipper de fängelse. Om en tjallar slipper han fängelse, medan kumpanen får ett längre straff. Om båda tjallar på varandra får båda ett kortare straff.

Om spelet bara består av en omgång anger de flesta sin medbrottsling i hopp om att klara sig själv. Men om spelet upprepas, börjar deltagarna snart lära sig att samarbeta. De kommer ihåg vem som gjort dem en tjänst och återgäldar den, vilket båda tjänar på. Snödrivan är ett liknande spel, men där handlar det om två personer som ska gräva sig ur en snödriva. Det bästa för varje enskild spelare är att låta den andre gräva men samarbete lönar sig i längden.

Gemensamt för de båda spelen är att deltagarna tvingas ta ställning till om de vill samarbeta eller inte.

Luke McNally och hans kollegor programmerade ”hjärnorna” så att de som vann fick fler avkommor, det vill säga fler kopior av sig själva, än de andra. För varje ny generation hade de dessutom chans till en slumpvis mutation, en förändring som kunde innebära att de fick fler eller bättre "nervceller" alternativt ändrad form. Forskarna lät dem sedan spela de olika spelen tio gånger var i 50 000 generationer.

Under hela försöket mätte de hur de olika ”hjärnorna” samarbetade och hur antalet ”nervceller” förändrades med tiden — ju fler, desto högre intelligens.

Det visade sig att deras storlek ökade dramatiskt i takt med att samarbetet ökade. Och ju större de blev, desto fler "avkommor" fick de som också hade kapacitet att samarbeta.

– Det var en samtidig process. Ju mer samarbetet ökade, desto intelligentare blev de, säger Luke McNally.

Forskarna, som publicerar sin studie i Proceedings of the Royal Society B, poängterar att deras "hjärnor" var mycket enkla i förhållande till hur de är i verkliga livet, men de konstaterar samtidigt att blotta närvaron av samarbete fick dem att växa och bli alltmer komplexa.

Hjärnan har ingen känsel

Den mänskliga vuxna hjärnan väger mellan 1,2 och 1,4 kilo. Den har drygt 100 miljarder nervceller och slukar en femtedel av allt syre i den luft vi andas.

Hjärnan, som kontrollerar saker som känslor, minne, intellekt och inlärning, består av fyra delar: storhjärnan, mellanhjärnan, hjärnstammen och lillhjärnan.

Hjärnan har ingen känsel. Det vi kallar huvudvärk är i stället smärta i exempelvis nackmuskulaturen.

Källa: Nationalencyklopedin (TT)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.