Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Vetenskap

Snart skymmer Venus åter solen

De sällsynta Venuspassagerna satte i gång den moderna vetenskapen. Expeditionerna var med sin tids mått lika avancerade som våra dagars rymdfärder. På tisdag nästa vecka är det dags igen.

Den 6 juni 1761 var det fullt i Stockholms nya observatorium. Stadens societet med drottning Lovisa Ulrika och kronprins Gustav, sedermera Gustav III, och vetenskapsmän från hela landet var på plats för att beskåda ett av de mest sällsynta skådespel himlavalvet kan erbjuda: en Venuspassage.

Vetenskapsakademiens sekreterare Pehr Wilhelm Wargentin klagar i sin dagbok över att det var så mycket folk att det var nästan omöjligt att arbeta. Men egentligen var Wargentin nöjd.

Venuspassagen, då planeten Venus passerar fullt synlig över solskivan, gav astronomerna ovärderliga kunskaper om solsystemet, och honom själv möjlighet att marknadsföra sin vetenskap astronomin. Det var också ett enastående tillfälle för Sveriges vetenskapsmän att visa vad de gick för internationellt.

Det är marknadsföring på högsta nivå även inför årets Venuspassage den 8 juni.

Astronomer i hela världen uppmanar oss att följa skådespelet som ingen nu levande människa har sett.

- Det är spännande när något så här sällsynt inträffar. Man måste bara titta av ren nyfikenhet, säger Dan Kiselman vid Kungliga Vetenskapsakademiens institut för solfysik i Stockholm.

Men det finns ett vetenskapligt värde i observationerna också denna gång. Forskarna ska mäta hur solljuset bryts i Venus atmosfär för att testa metoder att studera planeter i andra solsystem.

Venuspassager inträffar i par med åtta års mellanrum. Mellan varje par är det mer än hundra år. Senaste paret inträffade 1874 och 1882.

Inför Venus vandring över solskivan 1761 hade vetenskapsmän i hela Europa förberett sig i åratal. Den gav nämligen ett unikt tillfälle att mäta hur stort vårt solsystem är.

- Observationerna av Venuspassagerna på 1760-talet är det första stora internationella forskningssamarbetet, säger Olov Amelin, försteintendent på Nobelmuseet.

1700-talsastronomerna visste hur proportionerna i solsystemet ser ut, till exempel att Saturnus ligger nästan tio gånger längre bort från solen än vad jorden gör. Men hur stora avstånden faktiskt är hade de ganska luddiga begrepp om.

Astronomen Edmond Halley insåg att en Venuspassage erbjöd en möjlighet att mäta avståndet mellan jorden och solen, och därmed avståndet till alla planeter i solsystemet.

Observatörer på olika platser på jorden skulle mäta hur lång tid det tog för planeten att passera solskivan, och på så sätt få fram avståndet. Halley var född 1656 och visste att han inte skulle få uppleva en Venuspassage själv, utan hoppades på kommande generationer av astronomer.

Det gällde att observera passagen på platser som låg långt ifrån varandra i nord-sydlig riktning. Expeditioner skickades till Sibirien, Sydafrika och Indien. Sverige låg mycket bra till långt uppe i norr med långa junidagar och midnattssol, och Vetenskapsakademien i Paris bad Wargentin att delta i samarbetet. Sveriges astronomer, som inte var så många och alla kände varandra, observerade passagen på olika platser från Lappland i norr till Skåne i söder.

Längst norrut for Anders Planman från Uppsala universitet. Han lämnade Stockholm redan i februari 1761 och begav sig på en två månader lång resa till Kajana, eller Kajaneborg, i norra Finland. Där byggde han ett observatorium av brädor tillsammans med ortens kyrkoherde, som också fick hjälpa honom med observationerna.
Det var svårt att resa så långt vid denna tid, särskilt som astronomerna hade med sig stora teleskop och tunga stativ.

Dessutom var det vanskligt.

När Planman, som då blivit professor vid Åbo akademi, gjorde om samma resa för att observera nästa Venuspassage den 3 juni 1769, var det mulet i Kajana. Men han hade en nästan osannolik tur: molntäcket lättade både när passagen började och åter en liten stund när Venus lämnade solskivan.

De många och långa expeditionerna till världens alla hörn kan jämföras med månfärderna i modern tid. Astronomerna såg Venuspassagerna som ett gyllene tillfälle att öka intresset för och skaffa resurser till sin vetenskap. Passagerna satte också fart på instrumentutvecklingen. I Stockholm såg Kungliga Vetenskapsakademien till att ha sitt nya observatorium, nuvarande Observatoriemuseet, färdigt till passagen. Det behövdes även många nya och avancerade teleskop. Teleskopen vid denna tid var flera meter långa trätuber, och det krävdes skickliga instrumentmakare för att slipa fram perfekta linser.

Svensken Samuel Klingenstierna och engelsmannen John Dollond hade lagom till passagen utvecklat en helt ny typ av lins som kunde göra teleskopen kortare, och Klingenstierna hade ett av de första kortare teleskopen vid observationerna i Stockholm. Även Anders Planman hade med sig ett sådant high-tech-teleskop till Kajana, men överlät det åt kyrkoherden. Själv använde han ett sju meter långt traditionellt teleskop enligt rekommendationen från astronomerna i Paris.

Resultatet av mätningarna var inte riktigt så entydiga som astronomerna hade hoppats. Det var svårt att avgöra den exakta tidpunkten då Venus lämnade solens kant. Det såg ut som om det bildades en liten droppe som hängde kvar vid kanten. Astronomerna spekulerade länge över om den underliga svarta droppen, och trodde att det kunde vara en effekt av att planeten hade atmosfär. Men i dag vet astronomerna att det berodde på dålig upplösning i teleskopens linser.

Venuspassagerna på 1760-talet markerar början på den moderna vetenskapen.

Kapten James Cook är i dag mest känd som upptäcktsresande, men syftet med hans första resa var att studera Venuspassagen 1769 från Tahiti. Även svensken och Linnélärjungen Daniel Solander var med på den resan. En annan lärjunge till Linné, Peter Forsskål, deltog i en expedition till Jemen, eller "det lyckliga Arabien", 1761.

Hans kollega Carsten Niebuhr observerade passagen från fördäck, obekymrad om att skeppet riskerade att anfallas av pirater och att kaptenen beordrade fram kanonerna. Niebuhr klagade över att de tunga kanonerna fick skeppet att gunga och gjorde det omöjligt att observera med någon större noggrannhet. sDet var också första gången som amerikaner bedrev organiserad forskning. Benjamin Franklin, mest berömd för sin forskning om åskväder, grundade en vetenskapsakademi i Philadelphia för att observera passagerna.

- Venuspassagerna på 1760-talet var verkligen en stor vetenskaplig händelse, säger Olov Amelin.

Före 1761 var det förmodligen bara en person, eller möjligen två, som observerat en Venuspassage och förstått vad som hände. Den unge engelsmannen Jeremiah Horrocks hade studerat Johannes Keplers skrifter, och räknade ut att Venus skulle passera framför solen den 4 december 1639. Han tipsade sin brevvän William Crabtree om skådespelet, men denne hade oturen att drabbas av molnigt väder.

Om även du råkar ut för dåligt väder nästa tisdag kan du trösta dig med att tänka på den olycksalige franske astronomen Guillaume Joseph Hyacinthe Jean-baptiste Le Gentil de la Galaisière. Hans resa till Indien för att observera Venuspassagen 1761 är förmodligen historiens längsta astronomiska expedition, bortsett från rymdfärderna.

När Le Gentil kom fram till den franska kolonin Pondicherry i Indien hade den ockuperats av britterna, som låg i krig med Frankrike, och han fick inte gå i land. Eftersom det inte gick att göra precisionsmätningar på ett gungande fartygsdäck, och Le Gentil inte ville komma hem tomhänt till Frankrike, bestämde han sig för att stanna kvar i Indien i väntan på nästa passage åtta år senare. Men då var det dåligt väder.

På väg tillbaka hem råkade Le Gentils fartyg ut för en svår storm. Han fick söka skydd på ön Réunion utanför Madagaskar, och vänta på att något annat skepp skulle passera. Först 1771 kom han tillbaka till Frankrike - men då hade han blivit dödförklarad, alla hans ägodelar hade delats ut till arvingarna, och han hade förlorat sin utlovade plats i Vetenskapsakademien. Han försökte stämma sin förvaltare för att få tillbaka sitt kapital, men förlorade.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.