Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Vetenskap

Sommartid: En osynkad värld

Foto: Patrick Semansky / AP

Användandet av sommartid har en lång och hoppig historia, och den bristande samordningen mellan världens länder gör klockvridandet riktigt rörigt.

”Synkronisera era ur”, brukar gruppledaren i agentfilmer säga till sina kolleger. En sådan tidschef skulle kanske behövas i det internationella samarbetet, för det är verkligen si och så med samordningen.

Bruket av sommartid har nästan alltid varit föremål för debatt. Handeln, turistnäringen och idrottsvärlden har traditionelt varit positiva, medan jordbruket och den nattinriktade delen av underhållningsbranschen har varit kritiska. I ekonomiska kriser har sommartiden försvarats som ett sätt att spara energi, men om någon energi verkligen sparas ifrågasätts.

På senare år har allt fler menat att man helt sonika borde permanenta den förskjutna normaltiden, eftersom själva växlandet är slitsamt.

Idén om sommartid väcktes redan i slutet av 1800-talet. Sverige hade det på försök redan 1916 (15 maj till 30 september), men det släpptes efter protester från framför allt bönderna.

Större delen av USA började tillämpa det under 1950- och 1960-talen, men det var under energikrisen på 1970-talet användningen spred sig brett.

I Sverige har vi haft den årsrytmiska tidsomställningen kontinuerligt sedan 1980, men det har varit en del turer kring vilka datum man ska vrida om klockan.

Fram till 1995 hade vi normaltid och sommartid ett halvår i taget (eller: inte riktigt, för 1980 var sommartiden en vecka kortare), men sedan 1996 lämnar vi sommartiden sista söndagen i oktober i stället för sista söndagen i september. Det betyder att sommartiden varar i sju månader och det som är ”normalt” bara i fem.

Datumen för övergångarna är desamma i EU:s 27 länder och regleras av ett EU-direktiv. Höstförskjutningen 1996 var faktiskt en anpassning till det som gällde i Storbritannien och Irland tidigare.

Däremot är inte sommartidsomställningarna samordnade mellan Europa och USA, trots många och starka ekonomiska band. Tidsskillnaderna över Atlanten varierar under de veckor på vår och höst då det är dags att ställa om, och det kan bli ganska rörigt:

USA – utom Arizona och Hawaii – går sedan 2007 över till sommartid andra söndagen i mars och går tillbaka första söndagen i november. Fram till 2006 var höstövergången på samma dag som i EU, medan vårövergången skedde första söndagen i april. Det amerikanska bytet var en del i en ny energipolicylag.

Ännu mer komplicerat är förhållandet mellan länder i olika tidszoner som också ligger på norra respektive södra halvklotet. Söder om ekvatorn, där årstiderna är omkastade jämfört med här, sker tidsväxlingarna i omvänd ordning. Alltså: mot sommartid i oktober, mot normaltid i mars.

Tidsskillnaden mellan exempelvis Sverige och Chile är därför sex timmar under norra halvklotets sommar och fyra timmar under norra halvklotets vinter (och fem timmar under några veckor höst och vår, eftersom växlingsdatumen inte är desamma).

Ibland förs det, som nämnts, fram förslag om att man borde permanenta sommartiden, eller mer korrekt förskjuta normaltiden en timme framåt. Just detta var vad Ryssland och Vitryssland gjorde 2011. De vred om tilll sommartid i mars och stannade sedan kvar där.

Sommartid

Sommartid innebär att klockan vrids fram en timme (en timme försvinner alltså den natt övergången sker).

Grundtanken är att man ska kunna utnyttja dygnets ljusa timmar bättre.

Det har hävdats att ljusare kvällar leder till färre trafik- och andra olyckor och kan spara energi.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.