Gröna Lund: Maten ännu ingen attraktion i världsklass

Gröna Lund tycks vilja göra maten till en åkattraktion i sig. Under säsongspremiären i slutet av april var det matsatsningen som var den stora nyheten och kändiskrögaren Jonas Dahlbom hade städslats för att ge Grönans matprofil ett lyft. Dahlbom har signerat två nya satsningar: Hekto BBQ och Fiesta Taqueria & Bar. Den senare är den mest ambitiösa med en latinamerikansk meny som siktar en bra bit bortom fredagsmyset. Här bjuds tacos, quesadillas och ceviche med ingredienser som skulle kunna vara hämtade från någon av innerstadens trendkänsliga latinokrogar.

Rekommendationen på Fiesta är två tre rätter per person, vilket gör att notan för en matglad familj lätt drar iväg upp mot ett par tusenlappar. Vi prövar regular tacos med hummer (145 kr) och något som marknadsförs som krispig fläsksida (110 kr). Alls icke oangenämt, men någon krispighet står definitivt inte att finna hos de små brungråa och tämligen menlösa griskuberna.

Hummern är behandlad på liknande sätt och det tar ett tag innan vi blir riktigt säkra på att det faktiskt är en del av det läckra skaldjuret som vi har på tallriken. Fläsktacos är smaksatt med getost, lök, äpple och chilimajonnäs men det är svårt att urskilja några nyanser. Samma brist på struktur återkommer i flera rätter ska det visa sig. Crispy taco med högrevstartar (95 kr) är en lovande rätt med bland annat soja, sesam och bakad äggula, men även här faller blandningen platt och blir till en otydlig röra.

Ceviche med lax (115 kr) serveras även den med chilimajonnäs och vi blir inte kloka på varför köket tyckt att det är nödvändigt att blanda den råa och syrliga fisken med denna röra. Majonnäs är för övrigt den mest återkommande ingrediensen i Fiestas meny. Sidorätten sweet potato fries (55 kr) kommer även den med en klick majo, men den riktiga energibomben är queso fundido (55 kr) som får oss att få ökad förståelse för varför mexikanerna anses som världens mest överviktiga folk. Här får vi en panna med ett tjockt täcke smält ost som döljer skivad chorizo och några fåtaliga paprikatärningar och vi kan lova att även om man bara väljer denna rätt så kommer man inte att gå hungrig från bordet.

Efterrättsmenyn är behagligt kort och pliktskyldigt garnerad med Mexiko-influerade ingredienser som tequilatopping på citronsorbeten. Vi prövar chokladsmulkaka med banan, vit choklad och nötkräm (75 kr) och möts av en kompakt, översöt och trist kakbit som inte lämnar några bestående intryck.

Fiesta erbjuder definitivt något som tidigare inte funnits inom Gröna Lunds väggar. Menyn är uppdaterad och spänstig och väl anpassad för tivolibesökare i olika åldrar. Placeringen på höjden ovanför lilla området gör också att ljudnivån är mer hanterlig än på många andra platser.

Men tyvärr slarvas det en hel del med hanteringen av rätterna. Trots spännande kombinationer saknas den nödvändiga finishen för att vi ska kunna gå härifrån riktigt nöjda. Ju längre in i måltiden, desto mer övertygade blir vi om att här har restauratörerna satsat mer på yta än på innehåll. KK applåderar dock att Gröna Lund försöker bekämpa den skriande bristen på bra mexikanska och texmex-restauranger i Sverige. Att baren är kapabel att göra drinkmix-fria Margaritas av fint slag till husets Tostadas med guacamole (45 kr) är möjligen ett argument för ett besök för den som vill vila benen – och öronen – intill detta larmande tivoli.

Hekto BBQ marknadsför sig som en food truck utan hjul, och det är en ganska träffande beskrivning. En stor skillnad är dock att den som handlar i en food truck kan ta med sig sin mat och sätta sig på ett någorlunda varmt ställe för inmundigande. På Hekto är vi anvisade sjönära sittplatser med magnifik utsikt över Kastellholmen och en ljummen sommarkväll är läget svårslaget – om det inte vore för att Twister titt som tätt dundrar förbi med fasligt oljud.

Men när temperaturen faller till mer normala svenska nivåer blir placeringens baksidor uppenbara. Särskilt som fläskkött är en bärande del av menyn. Fett kan vara gott om det kommer in varmt och dallrande, men snabb nedkylning gör att det blir riktigt läbbigt. Det är synd eftersom Hektos rökta fläsksida är ett klart anständigt stycke kött, om än serverat i alltför grovt skuren skiva. Revbensspjällen sägs vara kryddade med chili och ingefära och det går att ana en viss hetta i fläskbenens yttre skikt men därunder döljer sig blott fadd och förkokt meningslöshet. Samma brist på kryddning återkommer hos den långrökta oxbringan som annars är en trevlig styckdetalj som vi vill se mer av. Precis som med fläskköttet blir också denna del svårt lidande av nedkylning.

Bäst är korvarna, som klarar av en temperatursänkning utan att helt tappa existensberättigande. Både saucission och paprikakorv är välgjorda charkuterier som skulle kunna trivas ännu bättre med tillbehör mer anpassade för denna rätt. Som det är nu är tillbehören en tämligen sorglig historia. Pommes fritesen är habila för att komma från en food truck, inte mer. Hektos coleslaw badar i majonnäs och saknar nödvändig sälta för att få godkänt. BBQ-såserna lämnar inga mer bestående intryck än hos det som erbjuds i närmaste Icahylla.

Hos Hekto går det att få betala maten efter vikt eller att beställa färdigkomponerade rätter. Vi provar ”combo 1” och ”combo 2” (125 kr styck) och får på köpet studera när personalen med tafatt logistik styckar upp de utvalda köttstyckena. Portionerna är dock rikliga och skulle kunna vara riktigt prisvärda om det fanns en större ansträngning i köket. Här finns en hel del att jobba med.

Detsamma kan sägas om de småtrötta rätterna på Biergarten där man redan nu kan möta hösten vid Tyrolparken. Här är det evigt Oktoberfest-tema i en lokal som ser ut som en korsning mellan en fotbollsplan och en ölhall i München med blåvita vimplar. Kypare i lederhosen eller Tyrolerklänningar serverar tysk öl i sejdlar till tonerna av Van Halen, Thin Lizzy och David Bowie. Hit kommer man inte för att äta med ögat. De stabbiga Bayern-inspirerade rätterna går i fyra nyanser av brunt – oavsett om man beställer fläskschnitzel med kapris och ansjovis (269 kronor), österrikisk pressylta med surkål eller bratwurst med currysenap. Eller, för den delen, den vegetariska gulaschen (98 kronor) som görs på det grådaskiga köttsubstitutet oumph, ett vegetariskt sojaprotein. Det närmaste man kommer grönsaker är det gröna plastgräset som täcker hela den inglasade restaurangen.

Det panasiatiska snabbmatsstället Holy monkey serverar nudlar, wok, bibimbap och sushi – till en hänförande utsikt över Saltsjön. Här kan man beställa en Holy rolls bisarra makirulle (135) i ”new style” – den svenska sushikulturens svar på mosbricka med ett klistrigt, sötsliskigt ris som har lösts upp tillsammans med lönnfet lax som dränkts i majonnäs och begravts under schaktmassor med rostad lök. Ett par tuggor räcker innan en övermäktig, kväljande känsla infinner sig.

Häromveckan släpptes nyheten att nästa års höjdarattraktion Ikaros låter dig falla fritt från 95 meters höjd med ansiktet nedåt i 90 km i timmen. En attraktion som bara finns på några få ställen i världen. KK uppskattar Gröna Lunds matsatsning, men om den ska hålla samma världsklass som Ikaros kräver det betydligt mer omsorg om detaljerna.