Bröderna Palme: ”Pappa var en gladlynt och positiv person”

Pappa visste att han var sen när han öppnade ytterdörren. Resten av familjen satt redan runt köksbordet.

”Sitter ni där och smörjer kråset?”, frågade han på skämt. Som om han var familje­försörjaren som drog det tunga lasset medan familjemedlemmarna levde det goda livet därhemma.

Han blev så glad av att se sin familj sitta där.

Det är en av Olof Palmes söner som berättar hur det kunde vara när deras pappa kom hem till radhuset i Vällingby efter en dag i politiken. En vanlig kväll i en ovanlig barnfamilj för nästan ett halvt sekel sedan.

De båda äldsta sönerna i familjen Palme har vid det här laget hunnit med framgångsrika akademiska karriärer. Joakim Palme är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Mårten Palme är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Deras lillebror Mattias Palme är arkitekt.

Pojkarna på de svartvita bilderna av den unga barnfamiljen Palme har blivit medelålders forskare. Olof Palme var nyss fyllda 59 när han dog och det är svårt att förstå att hans ungdomliga söner bara har några år kvar dit.

– Man märker att man springer ungefär lika långsamt som han i joggingspåret. Det trodde man aldrig skulle hända, säger Joakim Palme.

Jag träffar de två äldsta sönerna var för sig, i var sitt arbetsrum, på var sitt universitet. Jag får ställa samma frågor två gånger. De måste ha hört åtskilliga av dem mångfalt fler. Ändå kommer svaren eftertänksamt, utan standardformuleringar. Beskrivningarna växlar mellan det formella och informella: ”Olof Palme”, ”farsan”, ”pappa” och ”min far”.

Olof Palme var socialdemokratisk partiledare i över sexton år, och statsminister i drygt tio. Starkt internationellt engagerad, ofta kontroversiell, som när han kritiserade USA:s krigföring i Vietnam eller besökte Fidel Castro på Kuba.

Utrikespolitiken brukar få stor uppmärksamhet när Palmes gärning summeras. Men även inrikespolitiskt drev han igenom omfattande reformer för utbildning och jämställdhet.

Särbeskattningen, den allmänna föräldraförsäkringen och utbyggnaden av barnomsorgen kom under första halvan av 70-talet.

– Min farsa var med på allt det där. Och varför var det då så framgångsrikt? Jag tror att reformerna fungerade väl för att de verkligen stärkte kvinnors incitament för att gå ut på arbetsmarknaden, säger Mårten Palme.

För några år sedan läste han om sin pappas tal på den socialdemokratiska kvinnokongressen 1972. Där talade Olof Palme om jämställdhet som en rörelse mot modernitet och samhällsutveckling.

– Han skildrade politikens möjligheter och begränsningar. Vilka frågor man kan driva och hur opinionen måste vinnas. Jag tyckte att det var påfallande bra, säger Mårten Palme.

Frågor om jämställdhet låg i tiden. Men det är en sak att beskriva dem i stora tal, och en annan att omvandla orden till politiska reformer.

Olof Palme var också en realpolitiker.

– Hans kritiker har ju hävdat att det var många vackra ord som det inte blev något av. Men jag tror att man kan hitta många exempel på att det blev något av orden. Han visste också hur man skrev en propositionstext. Sedan drevs han ju också på hemifrån köksbordet om jämställd­heten, säger Joakim Palme.

Olof Palme växte upp i en överklassfamilj, faderlös från sju års ålder, omgiven av paranta, bildade damer. Han beundrade sin mamma och stod farmodern nära.

1956 gifte han sig med psykologen Lisbet Beck-Friis. Hon blev en viktig samtalspartner under alla år i politiken.

Kanske kan man beskriva Olof Palme som jämställd på ett intellektuellt plan. Med jämställdhetsarbetet i praktiken var det en annan sak.

– Han levde inte som han lärde på det sättet. Verkligen inte. Han gjorde aldrig något praktiskt i hemmet. Han lagade aldrig mat. Han kunde över huvud taget inte laga mat. Det var alla möjliga katastrofer. Jag har aldrig sett en så opraktisk person. Vi hade ju en barnsäker ugn och han klarade inte att öppna den, säger Mårten Palme.

Möjligen kan man konstatera att Olof Palme var minst lika dålig eller ännu sämre på traditionellt manliga sysslor som att skruva och snickra. En del fixade Lisbet Palme, som var dotter till en elingenjör och bra på det elektriska. Annat fick grannar hjälpa till med.

– Sedan hade mina föräldrar ett ganska enkelt hem. Det var lite ärvda och köpta saker. Ett väldigt enkelt liv, säger Mårten Palme.

Kanske kan den som vuxit upp i överklassen distansera sig lite från medelklassens fixering vid fasad och yta. Kanske – det beror nog på.

Även om han var hemma kunde han ju sitta och jobba och vara frånvarande och bara gå och fundera på något problem. Men när han var närvarande var det en stark närvaro

En gång kom Olof Palmes farmor på visit i radhuset i Vällingby. Hon hade sällskap av sin dotter, Olof Palmes faster Birgitta.

När de kom ut suckade farmor: ”Vad fult det var. Tänk att ett av mina barnbarn ska behöva bo på det där sättet!”.

Olof Palme hade redan börjat arbeta som sekreterare hos den dåvarande statsministern Tage Erlander när äldste sonen Joakim föddes. Han blev en pappa som var borta mycket.

– Han arbetade mycket och reste mycket och när jag var liten var det dessutom sex dagars arbetsvecka. Även om han var hemma kunde han ju sitta och jobba och vara frånvarande och bara gå och fundera på något problem. Men när han var närvarande var det en stark närvaro, säger Joakim Palme.

Mest umgicks familjen på loven: Fyra veckors sommarsemester på Fårö och en vecka i fjällen. Hemma i Vällingby kretsade umgänget ofta kring högläsning och sport.

– Det var alltifrån att man spelade ishockeyspel till att man gjorde ett pingisbord med klossar på matsalsbordet, berättar Joakim Palme.

Han var elva när fadern 1969 tog klivet upp i den absoluta toppen, som partiordförande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti. Han minns att det var en hel del samtal i hemmet om hur det skulle bli.

– Både han, och i viss mån min mor, var skeptiska. De insåg att det var en stor skillnad mellan att vara statsminister och att vara statsråd. Sedan blev det nog ännu mer än vad de föreställt sig. Dels förändrades politiken på olika sätt. Med ännu tydligare internationalisering och med ett besvärligt parlamentariskt läge. Årtionden av ganska obruten tillväxt ersattes av oljekriser och strukturomvandling. På det sättet tror jag att det blev mer än vad man hade kunnat föreställa sig.

I talarstolen skulle Olof Palme bli känd som konfrontativ och polariserande. Han hade studerat i USA och var starkt inspirerad av amerikansk debatt. Filosofin var att förtydliga skillnader och ge vardagsbesluten en tydlig ideologisk innebörd.

Det fungerade bättre i talen, och sämre i debatterna.

– Jag minns att han sa att debatterna var roligare när han var yngre och talen blev roligare när han var äldre. Jag tror att han möjligen upplevde att han fastnade i en roll ibland. Vi har ju den här konsensuskulturen i Sverige. Alla paneldebatter och Almedalsdebatter ska avslutas med att folk är överens. Det är den svenska traditionen och han bröt mot den, säger Mårten Palme.

Den hetsige debattören i tv-rutan var en snäll och ömsint pappa därhemma.

– Han visste ju inte riktigt hur man skulle vara som pappa eftersom hans pappa dog så tidigt. Det är lite svårt att få en uppfattning om hur deras relation var, men jag tror att den var positiv. Jag tror inte att han kände sig bunden av den. Han var ganska otvungen och inte särskilt uppfostrande. Han hade svårt att tro att barn kunde vara ondsinta, säger Joakim Palme.

Hade han svårt att sätta gränser?

– Jag kan inte påminna mig att han satte någon gräns i stort sett.

Det kan låta fantastiskt med en förälder som nästan aldrig höjde rösten. Men det fanns en baksida.

– Han lämnade nog en del till mamma. Han tog inte så mycket del av det dagliga livet, säger Mårten Palme.

Hans far valde också medvetet att hålla en låg profil privat, bland släktingar och vänner. Han var som en skådespelare som lämnat scenen och vägrade vara medelpunkt.

– När han var ledig ville han inte hålla middagstal. Det kommer jag ihåg att han sa, berättar Mårten Palme.

Det hindrade inte att släktingar och vänner hade synpunkter. Men de kunde ta omvägar för att framföra dem. Sönerna Palme lärde sig tidigt att försvara sin far.

– Många var lite rädda för honom. Men oss barn kunde de approchera för att framföra något. De kunde vara ganska arga. Även vuxna. Även lärare. När jag ser tillbaka nu så var det inte så kul, minns Mårten Palme.

De pratade politik hemma. Ofta var det pappa som berättade anekdoter från jobbet. Om resor och konflikter. Stort och smått. Möten med toppolitiker som Margaret Thatcher. Berättelser från resor.

Sönerna minns några diskussioner om skolan. Men det blev inte så många hetsiga debatter på hemmaplan.

– Om det inte handlade om just skolan var man i hopplöst underläge. Man kunde ju ingenting, säger Joakim Palme.

Han skrattar. Det gör både han och hans bror Mårten ganska ofta under intervjuerna. Den ene mer stillsamt, och den andre med något av ett garv.

Olof Palme hade ingen önskan om att sönerna skulle ägna sig åt politiken. Han hade själv fått gå sin egen väg och tyckte att sönerna skulle göra detsamma.

I historieskrivningarna har det alltid gjorts en stor affär av att han kom från överklassen och anslöt sig till arbetarrörelsens kamp.

– Han såg inte sin egen bana som någon föräldra­revolt. Hans mamma var ju väldigt politiskt intresserad, och höger, men hon hade aldrig någon åsikt om hans val. Eller tvärtom, jag har hört att hon tyckte att det var ganska roligt, berättar Mårten Palme.

Man kan fundera över att Olof Palme och hans gärning så ofta summeras i anslutning till morddagen: Ett Sverige i gråfruset februarilandskap, med skuggorna av 1980-talets allt hätskare samhällsdebatt och Palmehat.

Det fanns friktion runt Olof Palme. Inte minst när han utmanade den fria företagsamheten. Borgerligheten var redan så frustrerad över Social­demokraternas dominans i svensk politik. Med löntagarfonderna väcktes farhågan om att staten – och partiet som tycktes dominera staten – skulle ta makten överallt.

Olof Palme hoppades tvärtom att reformer på arbetsplatserna skulle öka demokratin.

– Min kollega Leif Lewin skrev en bok som hette ”Folket och eliterna” och den där hade farsan läst rätt noga. Jag gick igenom och tittade på vad han hade strukit under. Då hade han satt ett utropstecken vid att demokratin stannade vid fabriksgrindarna. Medborgare som förväntas kunna vara likvärdiga när det gäller politiska beslut skulle när de klev in på arbetsplatserna förminskas till andra rangens medborgare. Det där är ju saker som inte fick lika tydliga och framgångsrika uttryck i politik. Men lagen om medbestämmande och löntagarfonderna var viktiga för honom, säger Joakim Palme.

Motgångarna hanterade Olof Palme enligt principen ett helvete i taget.

– Han hade en otrolig förmåga att fokusera i meningen att han gick och tänkte igenom frågor.
Det var inte så att han gick och lutade sig mot sin begåvning eller intuition. Det var långa förberedelser för allting, berättar Joakim Palme.

Tio år hade makarna Palme föreställt sig att Olof Palme skulle vara partiledare. Men tioårsdagen kom och gick. Han var för ung för att sluta. Han hade förlorat makten och ville återvinna den. Socialdemokraterna vann 1982, och han blev kvar. Han hade energin och framtidstron.

Det är här som berättelsen om Olof Palme egentligen passar så illa ihop med skildringarna av en frusen februarikväll och ond, bråd död.

I sönernas minnesbilder står han snarare i solskenet på Fårö.

– Han var rolig på många sätt. Han var jovialisk och gladlynt, säger Mårten Palme.

Glädjen var ett personlighetsdrag, som bestod, trots svåra påfrestningar i barndomen.

– Hans tidiga år präglades ju mycket av att han var sjuk. Han hade knölros och kunde inte gå. Han förlorade sin pappa och farfar när han var sju år. Men enligt min faster var han ett så glatt och positivt barn. Han hade den läggningen redan från tidig ålder, säger Joakim Palme.

Han hade en väldig energi. När vi var på semester så skulle han läsa ett antal böcker och jogga varje dag. Han var otroligt målinriktad.

Även Olof Palme var tyngd av både arbete och bekymmer. Men han hade en sällsynt förmåga att ladda om.

– Min morsa brukade hävda att han hade en återhämtningsperiod på tio minuter. Efter tio minuter som utslagen var han i gång igen, säger Joakim Palme.

Brodern Mårten berättar hur han vid en storstädning hittade en karta från 50-talet över affärerna på Rörstrandsgatan. Det var där föräldrarna bodde i början av sitt äktenskap.

– Då hade han gått där med barnvagnen och gjort en enormt detaljerad karta. Han hade en väldig energi. Han var inte manisk men han var lite tvångsmässig i att han hade saker som han skulle göra varje dag. När vi var på semester så skulle han läsa ett antal böcker och jogga varje dag. Han var otroligt målinriktad.

Flitig.

– Ja, det var han ju. Han fick 20 000 brev om året. Han läste nästan alla. Tänk, så otroligt jobbigt att läsa 20 000 brev.

Jag frågar sönerna om de har ärvt energin. Båda värjer sig: Nej, nej, nej.

Inför valet 2006 fick Joakim Palme ett telefonsamtal från Janne Josefsson. SVT skulle granska Göran Persson och de växande klyftorna. Och Joakim Palme hade ju några år tidigare lett en utredning som visade att ojämlikheten ökade.

– Så han ringde upp mig och ville snacka mer om det här. Då kunde jag inte låta bli att ha en sådär otroligt lång föreläsning om alla detaljer för att nyansera hans vulgärbild. Och till slut blev han så trött så han bara lade på, berättar Joakim Palme.

Du snackade ned Janne Josefsson.

– Ja. Jag bara malde på. Sedan ringde han tre månader senare och undrade om jag kunde säga det som jag hade sagt fast mycket kortare. Och det gjorde jag. Då kom de med kamerateamet. Och jag visste precis vad han ville.

Janne Josefsson kunde jaga Göran Persson i valrörelsen med utredningen och skrika ”det här är Olof Palmes egen son”.

Joakim Palme skrattar åt minnet.

– Jag tyckte att det var lite lustigt och lite bisarrt, säger han.

Det är inte enda gången som han åberopats som forskare när olika debattörer velat rikta kritik mot Socialdemokraterna. Men då har han bestämt sig för att stå för sitt innehåll, och släppa hur andra människor använder det.

Hans pappa Olof Palme kunde ju skilja på visioner och verktyg.

– Han hade en ganska bra inställning till mål och medel. Man måste vara trofast målen men skrupelfri när det gäller att granska vilka medel som man använder. Det kan vara svårt, och det är kanske svårare om man har en programmatisk inställning. Men det fanns ingen Olof Palmes lilla röda. Han hade en mer pragmatisk och reformistisk syn på politik, säger Joakim Palme.

Jag kan inte tycka att jag riktigt har frigjort mig. Jag kan inte säga att jag har utvecklat en radikalt egen politisk vilja.

När familjens andra professor Mårten Palme för några år sedan ombads att leda Socialdemokraternas kommission för lägre arbetslöshet blev det också rubriker. Efternamnet har en laddning som är svår att frigöra sig från.

Det blev aldrig särskilt mycket till fadersuppror för sönerna Palme.

Ingen av sönerna Palme gick med i Muf. Ingen sökte sig ut på vänsterkanten.

Det fanns, och finns, en lojalitet med en pappa som var snäll och hårt ansatt.

– Detta med att söka sin egen roll och sina åsikter, det hamnade på undantag i den miljö som jag växte upp i. Det blev inte så att man frågade sig vad man tyckte i olika frågor. Jag kan inte tycka att jag riktigt har frigjort mig. Jag kan inte säga att jag har utvecklat en radikalt egen politisk vilja. Verkligen inte. Jag kan inte heller säga att jag är särskilt engagerad. Men jag är inte i polemik mot det som han stod för, säger Mårten Palme.

Det finns en fråga som sällan får särskilt bra svar i intervjuer med Olof Palmes söner: Den handlar om likheterna med fadern. Den brukar de värja sig mot.

– Det kan jag nog känna att jag gör nu också, säger Mårten Palme.

Motvilligheten kan tolkas som ett försök att distansera sig. Men när Mårten Palme försöker förklara, kretsar svaret snarare kring respekt:

– Man vill inte förhäva sig. Det har ett sådant element. I släkten uppfattades han ändå som exceptionell.

Joakim Palme berättar att han med stigande ålder har märkt att han tagit efter sin fars rörelse­mönster. Han kan sitta eller gå på samma sätt. Men inte i samma fotspår, in i politiken.

– Med hans död blev det ännu mer onaturligt. Då skulle man på något sätt ersätta honom och det kan man ju inte göra. Sedan blir man lite mätt på politik när man lever så nära en toppolitiker, därför att det har stora kostnader. Det är hårt uppe på den politiska toppen, säger han.

För kanske 20 år sedan skulle han vara med i ett tv-program och diskutera fördelningspolitik. Programledaren var nyfiken på Palme.

– Hon försökte i fem minuter att få mig att gå i farsans fotspår. Sedan när jag vägrade det, då undrade hon om jag tänkt på Unicef. Då var det mammas fotspår.

Joakim Palme skrattar stillsamt. Han har skapat sin egen definition av frigörelse.

– Man kanske kan säga som så att det är först när man känner att det inte är något problem med att bli förknippad med honom, som man har frigjort sig. Så har det varit ett tag. Några årtionden i alla fall.

Palmehatet tilltog på 1980-talet. Konfrontationen med näringslivet om löntagarfonderna blev allt skarpare.

Mycket kunde Olof Palme slå ifrån sig, men inte allt.

En gång skulle han besöka slottet efter en resa. Han hade fått tillstånd av kungen att parkera inne på borggården. Men när han kom körande med bilen stoppades han av högvakten.

– Det blev väldigt aggressivt. Mannen som ledde den där truppen drog sin sabel. Det kommer jag ihåg att min pappa tyckte var botten. Till slut fick han ställa bilen där, men det berörde honom väldigt illa. Sedan visade det sig att ledaren var någon reservare från hans gamla regemente. Det var ännu mer bottennapp, berättar Mårten Palme.

Ungmoderaternas anti-Palme-kampanj i valrörelsen 1985 följdes av konflikter om utrikes- och säkerhetspolitiken med angrepp från både militärer och borgerliga politiker. I medierna snurrade också den så kallade Harvardaffären om huruvida Joakim Palmes stipendium på Harvard skulle betraktas som ett skattepliktigt arvode för faderns föreläsning. Det var en historia som sysselsatte Olof Palme in i det sista.

Och ändå: Han var på väldigt gott humör när han på kvällen den 28 februari 1986 slog en signal till sonen Mårten. De pratade om ditten och datten. Båda planerade att gå på bio. Mårten och hans flickvän skulle se ”Bröderna Mozart”. Olof och Lisbet Palme hade tänkt sig ”Mitt liv som hund”. Kanske kunde de tänka om.

När Mårten Palme några timmar senare kom lätt jäktad till Grand var föräldrarna redan på plats. De hade fått återbudsbiljetter och skulle sitta snett framför. Efteråt pratade de lite, innan de gick åt skilda håll.

– Jag tyckte att de skulle ta en taxi, men pappa ville gå eftersom han var lite stel i benen, berättar Mårten Palme.

I höjd med Tunnelgatan på Sveavägen kom mördaren i kapp.

Familjen Palme är övertygad om att det var en kriminell missbrukare, Christer Pettersson, som sköt.

Pettersson fälldes i tingsrätten och friades i hovrätten.

I medierna har spekulationerna om vem som mördade Olof Palme fortsatt i tre decennier.

Nya revolvrar provskjuts. Nya teorier lanseras. Så kommer en ny årsdag. Den 28 februari.

Nya bilagor trycks och nya minnesprogram produceras.

För den som mist en förälder i ett trauma går en årsdag aldrig obemärkt förbi.

– Men att det nu är 30 år och att det skulle vara viktigare än 29 … Det finns en siffrornas magi i det här som jag egentligen känner mig helt oberörd av. Men det påverkar ju samhället i övrigt, säger Joakim Palme.

Det händer fortfarande att han och hans bröder möter människor som reagerar negativt på namnet Olof Palme. Men de har också fått uppleva värme och hyllningar. Ofta från personer med invandrarbakgrund.

– Ibland får man liksom blöta pussar av skäggiga iranier, säger Joakim Palme.

Det finns en särskild tradition inför årsdagen, och den går ut på att olika vänsterdebattörer skriver texter om hur Sverige och socialdemokratin förfallit sedan mordet. Den här gången var social­demokraten Daniel Suhonen tidigt ute med texten ”Vi dödade Olof Palme” i Expressen. Hans tes var att Socialdemokraterna blivit ett parti utan ideologisk kompass. Allt som Palme stod för raserades i rask takt av efterträdarna.

Problemet med Palmenostalgin, och särskilt när den övergår i svårmod, är att den krockar med Olof Palmes egen utvecklingsoptimism.

– Jag värjer mig lite mot den här bilden att om vi bara hade en handfull Olof Palme så skulle allting lösa sig, säger Joakim Palme.

Han påminner om en berömd mening från ett tal hos ungdomsförbundet SSU år 1964: Politik är att vilja.

– Många vet inte riktigt vad det betyder. Men det som följer i talet är att vi vill ha förändring därför att i förändringen finns möjligheten till förbättring. Där tycker jag att synen i dag är att all förändring är till det sämre, säger han.

Även Olof Palmes framtidstro blev med åren något stukad. Vid tiden före sin död brottades han med internt missnöje i partiet.

Den raka utvecklingsoptimismen från början av 70-talet kunde han inte riktigt komma tillbaka till.

Men nu tar Joakim Palme vid, där hans pappa satte punkt. Så här kan en tolkning av världen formuleras 30 år senare:

– Om man tittar tillbaka till 1986 så har det ändå skett väsentliga förbättringar i samhället på en rad områden. Vi är rikare i dag. Vi har till exempel en fullt utbyggd barnomsorg.

Utvecklingen med en modern familjepolitik har fortsatt. Det är klart att det har varit stora framsteg och inte bara i Sverige. Ta apart­heids fall eller Berlinmurens fall eller demokratin i Chile. Olof Palme hade haft mycket att glädjas åt om han hade fått leva så här länge.

Allt har inte blivit bättre, sett ur Olof Palmes perspektiv. Klyftorna har vuxit ytterligare sedan Janne Josefsson jagade Göran Persson med utredningen om den ökade ojämlikheten. Men inkomstskillnaderna har inte ökat i samma takt som i många andra länder. Och välfärdsstaten har bestått under både höger- och vänsterstyren.

– Välfärdsstaten överlevde både regeringen Bildt och regeringen Reinfeldt. Det har blivit konsensus om de stora grejerna. Eller också har de blivit en ointaglig borg, säger Mårten Palme.

Det är genom att sluta leta efter likheten som man kan finna den: Den behöver inte finnas i fysiska drag eller livsval. Men den finns när sönerna speglar faderns optimism.

– Det är många som säger att det var bättre förr. De längtar tillbaka när Olof Palme kommer på tal. Jag tror inte att han själv hade varit så förtjust i det. Han strävade alltid efter förbättring, säger Mårten Palme.

1985–86 började effekterna av den allmänna föräldraförsäkringen bli synliga. Även pappor tog föräldraledigt med sina barn, om än i liten skala. Uttaget är fortfarande långt i från jämställt. Men man kan undra vad Olof Palme hade tänkt om han hade sett alla pappor som drar barnvagn i dag.

– Jag har jobbat lite med hans gamla kompis Assar Lindbeck. När jag var borta ett halvår med min yngsta son sa han att jag fått bära skulden för 5 000 år av kvinnoförtryck. Men jag tror att min farsa hade tyckt att det var bra. Dock är jag inte säker på att han hade uppskattat att delta i det själv. Det hade nog varit svårt. Det hade krockat med hans vitalitet, säger Mårten Palme.

Det är klart att man inte vill skapa en ikon, för sig eller för sina barn.

Olof Palme blev aldrig färdig med politiken. En del har drivit tesen att han var på väg att lämna politiken när han mördades.

Joakim Palme säger att hans pappa nog hade tänkt fortsätta över valet 1988 och lite till.
Glädjen i politiken var in i det sista stark.

– Han hade kunnat tänka sig att ta andra jobb. Det som nämnts har ju varit FN:s flyktingkommissariat som var ledigt en period innan och sedan blev mindre aktuellt. Men det finns de som menar att han tyckte att svensk politik var en ankdamm och så uppfattade inte jag det. Det var den där spännvidden mellan det lokala och det internationella. Han hade den där almanackan där han bockade av alla svenska kommuner som han besökt. Det var inte riktigt alla men det var riktigt många. Det är klart att de stämningar som kunde vara på sådana lokala möten var väldigt energigivande.

Vad var det han ville fortsätta med?

– Det var förnyelsen av den offentliga sektorn. Och vad? Det får vi aldrig veta.

Vårvintern 1986 var Olof Palme nybliven farfar.

Sonen Joakim hade precis fått sitt första barn. Den stora lyckan, mitt i den svåra sorgen efter faderns död.

– Det kanske blev enklare. Livet pockar på uppmärksamhet. Det finns inte så mycket val. Det var kul också att han hann få ett första barnbarn, säger han.

I dag finns tio barnbarn i familjen Palme. Tio personer som borde få skapa sig en personlig bild av en berömd farfar, trots konkurrensen från alla de publika versionerna.

– De har ju också vuxit upp i skuggan av en väldigt namnkunnig farfar och inte med världens vanligaste efternamn. Det är svårt att komma undan det. Men det är klart att man inte vill skapa en ikon, för sig eller för sina barn. Det var en levande och komplicerad men glad och positiv person, säger Joakim Palme.

Ett av de yngre barnbarnen konstaterade en gång att farfar var känd – han kunde nog varit med i ”Let’s Dance”! Hans pappa Mårten Palme skrattar åt minnet.

– Om jag ska vara ärlig har jag nog inte varit jättebra på att förklara för barnen under deras uppväxt. Men det har varit bra med dokumentärfilmen och så. Jag tror att de har bildat sig en uppfattning som är ganska positiv, säger han.

Det kan vara dags att börja om med berättelserna: Mårten Palmes yngste son har inte ens fyllt fyra.

– Det var lite lustigt. Någon nämnde en film om Olof Palme. Då sa min tre och ett halvt-åring att ”den filmen vill jag se”. Så det finns något slags nyfikenhet.

Snowden, Zlatan, Sverigebreven – läs fler av DN:s digitala långberättelser.

En artikel av

Text Karin Eriksson
Foto & video Magnus Hallgren
Digital form Amanda Johansson-Murie
Redaktör & digital form Matilda E Hanson