Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Area 51 – en av världens mest gåtfulla platser

02:41. DN:s Clas Svahn har tagit sig så nära det mytomspunna Area 51 man kan komma.

Myterna är många och vägen spikrak. Medan ökendammet yr bakom bilen kommer porten allt närmare. På de omkringliggande kullarna syns vakter och kameror.

DN:s Clas Svahn har tagit sig så nära Area 51 man kan komma.

Vägen från Las Vegas övergår snart från den hårt trafikerade Interstate 15 till US 93 som spikrakt tar oss norr över mot Crystal Springs där vi svänger vänster in på US 375, eller Extraterrestrial Highway som denna sträcka officiellt döptes till i april 1996. På ett par timmar har vi lämnat neonglitter och ”cruisande” bilister för lastbilar och varningsskyltar om fritt strövande kor. Och en massa öken.

Foto:

Grusvägen som leder rakt genom öknen mot bergen i fjärran slutar vid en av infarterna till Area 51. Ska man passera krävs en särskild säkerhetsklassning.

Som så många andra stannar vi till vid skylten för att ta några bilder. Den gröna ytan har börjat täckas av fula klisterdekaler som passerande turister lyckats sätta dit trots att det är drygt två meter till dess nedre kant. En äldre skylt, än mer fullsatt av dekaler med texter som ”Honk! If you keep up with the Kardashians!” och ”Radio 830 AM” hänger nu inne i en butik och blivande museum som kallar sig Alien Research Center några hundra meter längre bort.

Inte ens soporna

Få platser är så mytomspunna som Area 51 och länge ansågs namnet mera tillhöra science fiction än verkligheten. Så sent som i september 2002 utfärdade president George W. Bush ett beslut som försäkrade området från all insyn. Bush konstaterade då, utan att nämna området vid namn, att inte ens sophämtning skulle genomföras eftersom det kunde avslöja områdets placering och vilka aktiviteter som genomfördes där, för icke auktoriserad personal:

”Jag finner att det ligger i USA:s högsta intresse att undanta det amerikanska flygvapnets område nära Groom Lake, Nevada, under tillämpliga krav från att avslöjas till för hemligt material icke auktoriserade personer som rör platsen för operationerna. Jag undantar härmed flygvapnets plats nära Groom Lake, Nevada, från samtliga federala, delstatliga, mellandelstatliga eller lokala regler när det gäller kontroll och bortforsling av avfall eller omhändertagandet av farligt avfall, som skulle kräva ett avslöjande av hemlig information när det gäller platsen, för icke auktoriserad personal.”

Området som president Bush skriver om men inte nämner vid namn inbegriper inte enbart Area 51 utan också en rad andra ”areor” samt Nevada Test Site och Nellis Air Force Base. Centrum är Groom Lake, en torr och stenhård saltsjö som sedan länge saknar vatten vilket gjort den till en utmärkt plats att landa flygplan på.

Topphemliga flygplan

Härifrån har topphemliga flygplansprojekt som Lockheeds spionplan A-12 Oxcart, U-2 och stealthflygplanet F-117 Nighthawk testats. F-117 provflögs från Area 51 och Area 52, till en början enbart nattetid. Oron för ryska spionsatelliter gjorde att personalen med tiden blev allt påhittigare när det gällde att dölja vad man egentligen sysslade med och med tiden grävdes mycket av verksamheten ned i de omkringliggande bergen. När något plan kraschade, vilket givetvis hände, var rutinerna snabba och historierna för att dölja vad som egentligen fallit från skyn intränade för att ingen utanför den krets som absolut måste veta skulle få veta.

Och det var inom Nevada Test Site som den första atombomben på amerikansk mark släpptes den 27 januari 1951. Till och med 1956 skulle ytterligare 40 atombomber komma att sprängas inom samma område och bilder visar ett landskap så fyllt med kratrar från dessa försök att de lika gärna kunde vara tagen på månen. Så sent som på en karta från 1964 var området markerat ”radioaktivt” med underrubriken ”testplats för atombomber”.

I dag är man betydligt diskretare.

I södra delen av Groom Lake ligger den mest mytomspunna av alla platser i ufohistorien – Area 51. Ett område med mindre kända grannar som Area 15 och Area 13 och vars namn alltid strukits bort från avhemligade dokument om de flygplan som en gång testats där. Med två undantag, ”sannolikt misstag”, som författaren Annie Jacobsen noterar i sin bok ”Area 51”.

Foto:

Artikelförfattaren vid skylten som visar början av Extraterrestrial Highway.

Little A’le’Inn och Rachel

Själva har vi precis stannat till i lilla Rachel, 40 kilometer längre norr ut. Med sina 55 invånare är Rachel inte mer än en fläck på kartan, berömt för två saker: sin närhet till Area 51 samt restaurangen och 13-rumsmotellet Little A’le’Inn. Öknen och bergen runt omkring gör platsen lätt surrealistisk och en bärgningsbil, parkerad vid vägen utanför, med ett flygande tefat i plåt hängande på en krok bakom sig, förstärker bilden. En skylt med ”Earthlings welcome” står strax intill. De enda övriga verksamheterna i samhället är några alfa alfa-odlingar.

Foto:

Alien Research Center fångar allas blickar med en jättelik utomjording i början av Extraterrestrial Highway.

Inne på restaurangen är det ingen tvekan om vad det är som får turisterna att stanna till just här. Väggarna är belamrade av bilder på ufofenomen i alla dess former, utomjordingar med stora svarta ögon, signerade kort med lyckönskningar från en rad kända personer, t-tröjor, kaffekoppar och prylar med Area 51 eller Little A’le’Inn-loggor på. En signerad bioaffisch från regissörerna till filmen ”Paul” sticker fram bakom ett ställ med utomjordingar i plast.

Vi beställer in Saucer burgers with fries och World famous alien burger från menyn som är kryddad med utomjordingar och flygande tefat. Priserna är måttliga och ligger mellan 6 och 9 dollar.

Efter en stund kommer ägaren, 73-åriga Pat Travis, och sätter sig hos oss.

Tillsammans med sin numera avlidne make Joe startade hon restaurangen 1988 då hon kom hit från Las Vegas, en gång uppväxt i Sioux City i Iowa, och har hört det mesta när det gäller historier och spekulationer kring vad som pågår på andra sidan bergen. Sedan 1990 heter restaurangen Little A’le’Inn och numera driver hon den tillsammans med dottern Connie och med tio anställda är hon sannolikt Rachels största arbetsgivare.

– Jag är här varenda dag. Det är ett underbart ställe att bo på, säger hon från andra sidan bordet.

Något som jag känner mig lätt tvivlande till efter någon timma i samhället. När jag konstaterar att de flesta nog skulle beskriva Rachel som placerat mitt ute i ingenting svarar Pat att hon själv ser samhället som alltings centrum och skrattar.

Och när det gäller mystiken och diskussionen om vad som egentligen äger rum på flygbasen och testområdet några mil bort så är Rachel verkligen centrum. Pat Travis själv säger att hon inte vet vad som är sant men att hon själv tror att mycket kan röra sig om militära experiment – men med en ET-vinkel.

– Jag tror att utomjordingarna finns bland oss. Kanske samarbetar vi med dem? Vi vet att något är på gång, men inte vad.

Hon har själv varit med om saker som hon inte kan förklara några kilometer söder om Rachel:

– Jag har sett en tefatsformad farkost manövrera på ett sätt som jag inte kan förstå att en vanlig farkost skulle kunna utföra. Den rörde sig mycket snabbt och åt olika håll på mycket kort tid. Det är allt jag kan berätta för dig. Men kan jag bevisa att den var ”deras”? Kan jag bevisa att den var vår? Nej, men jag vet vad jag såg, säger hon utan att gå in på detaljer.

Foto:

Vid vägen står en skylt som visar var Little A’le’Inn ligger. Tillsammans med det havererade tefatet på väg till verkstaden gör den restaurangen svårmissad.

Aldrig ute och spanar

När jag frågar om det går att säga när ett föremål är ett amerikanskt experimentflygplan eller när det verkligen rör sig om ett ufo svarar Pat Travis att hon inte vet om det går. Men en sak är hon säker på. Det hon själv såg från Highway 375 var något utöver det vanliga:

– Jag har aldrig sett något röra sig så snabbt. Men numera är jag aldrig ute och spanar, det gjorde jag när jag var yngre. Och vi arrangerar inga spaningsturer, det gör folk själva.

För Pat Travis är dagens teknologiska framsteg ett bevis för att ”någon” hjälpt oss med detta. Människan är inte smart nog för att hitta på allt detta, menar hon. Och diskussionerna om utomjordingar, konspirationsteorier och militär teknologi som går utöver vad vi egentligen borde kunna går heta bland kunderna på restaurangen.

Få kommer hit bara för matens skull.

Foto:

Även jordbor är välkomna till Little A’le’Inn.           

Intresset för hennes lilla restaurang är stort även om strömmen av besökare är stilla. Varje dag kommer det människor som vill spana efter ufon, säger hon. Och ställa frågor. Många får också se vad de kommit för – även om det oftast rör sig om misstolkningar, enligt Pat Travis som är noga med att säga att det allra mesta folk ser här omkring är vanliga flygplan eller sådant som hör samman med dem. Fallskärmsbloss har vid några tillfällen orsakat observationer som väckt uppseende.

– De flesta som kommer hit rapporterar att de har sett ljus på himlen. Jag vet en under alla år som såg och fotograferade något som flög över hans bil, något påtagligt. Andra kommer hit för att hålla möten. De tror på sina upplevelser. En kvinna berättade hur hon stod och dammsög i sitt hem en dag och plötsligt upptäckte att taket var borta! Några minuter senare var det tillbaka.

– Tror jag på dem som berättar sådana här saker? Jag vet att de som upplevt det de berättar verkligen tror på det själva och inte hittar på.

Foto:

Pat Travis bakom bardisken där flaskor blandas med utomjordingar.

När jag frågar Pat om hon mött några av dem som faktiskt arbetar på Area 51 så svarar hon lite svävande:

– Antagligen. Men min viktigaste regel är att jag aldrig frågar var folk jobbar. Vi frågar inte sådana saker. Under en tid bodde det en man i en trailer lite längre ned på vägen då en av Rachels invånare berättade för en reporter att mannen jobbade på Area 51. Mannen körde lastbil och levererade saker. Men han miste nästan sitt jobb och sin säkerhetsklassning bara för att någon pratade.

Radarobservation 1967

Vid bardisken sitter Dennis Kinzig med sin fru och äter. Och som så många andra som kommer hit har han en historia att förmedla. Dennis var egentligen på väg till Vietnam och kriget när han istället placerades inte långt från Regensburg i Tyskland 60 kilometer från gränsen till dåvarande Tjeckoslovakien.

Året var 1967 och som expert på Hawkmissiler och utrustade med kärnvapen hade han och övriga på platsen som uppdrag att ta den första stöten om ryssarna skulle gå över gränsen.

Dennis Kinzig konstaterar lätt lakoniskt att hans överlevnadstid i strid knappast skulle sträcka sig längre än några minuter. Deras placering under kamouflagenät ute i skogen skulle inte ha hjälpt särskilt länge men deras uppgift var att skjuta så många som möjligt, missiler och människor, för att ge nästa led i försvarskedjan några extra minuter att hinna slå tillbaka.

Foto:

Det som ofta betecknas som huvudingången har varningsskyltar och en kamera riktad mot alla som dyker upp. På en kulle till höger står en bil med vakter.

Det rådde ett kallt krig mellan Öst och Väst där allt var möjligt och ingen litade på den andre.

– Den här sommarnatten hade jag vakttjänst och som vanligt löd ordern att skjuta för att döda om någon skulle ta sig över stängslet. Men inget hände och efter mitt pass gick jag och lade mig för att sova. Jag var helt utmattad. Det bästa med vakttjänsten var att ingen fick störa oss med några löjliga inspektioner och sådant som armén gärna ägnade sig åt men den här natten väcktes vi av flera höga befäl som gjorde klart att det inte handlade om någon övning, berättar Dennis Kinzig.

– Trots att vi frågade fick vi inte veta vad som hänt men alla skulle upp. Alla 130 i vårt kompani! Jag hade kanske sovit några timmar och det var fortfarande mörkt men hade börjat dra sig åt morgon. Men där stod vi nu, uppställda, medan fler soldater anlände.

– Vår kapten, som var utbildad vid West Point och mycket angelägen om sin framtid inom försvaret, ställde sig framför oss och berättade att ”något väldigt dåligt” hade hänt och att hans karriär var slagen i spillror. Och det gällde även vår om vi tänkte stanna där vi var.

– Kaptenen berättade hur något hade kommit flygande från Tjeckoslovakien och mot oss där det fångats upp på radar medan våra vakter inte hade sett något alls. Föremålet flög så snabbt att det var borta från radarn redan efter två svep. Jag talade med en av radarteknikerna senare och han kunde inte förstå vad det var som hade flugit förbi. Det flög så snabbt att de aldrig hann låsa radarn på föremålet.

Kunde inte följa föremålet

Dennis Kinzig förklarar att eftersom radarn på plats inte kunde låsa på föremålet, alltså börja följa det, och därmed inte heller ge missilförsvaret någon möjlighet att skjuta ned det, så skickades uppgifterna vidare till försvarshögkvarteret Pentagon.

– Vår uppgift var att låsa på varje föremål som flög över oss, oavsett hur snabbt det flög, men den här gången gick det inte. Och vi fick en officiell reprimand från Pentagon för att vi inte hade klarat av vår uppgift. Det är något som följer dig hela din karriär. Men vår kapten tyckte att det var orätt och överklagade för att få Pentagon att undersöka händelsen noggrannare. Vilket de också gjorde.

– Det fanns ju andra enheter längre bort, efter oss, som inte heller hade lyckats låsa på föremålet. Så varför peka ut just oss?

Några månader efter händelsen kom en grupp utsänd av Pentagon och tog med sig radarbanden, intervjuade tekniker och befäl och fick dem att skriva under edsvurna vittnesmål.

– Och vi blev rentvådda. De hade räknat ut att föremålets hastighet var närmare 6.400 kilometer i timmen, att det inte var en meteor och inget vanligt flygplan men ett föremål under intelligent kontroll. Den tekniken hade varken vi eller ryssarna vid den tiden. Och vad jag förstod så hade föremålet fortsatt att flyga över Tyskland och Frankrike.

Dennis Kinzigs berättelse är inte särskilt känd. Själv hade jag aldrig hört talas om den innan vi satte oss ned och pratade. Och det finns säkert många fler inom olika länders försvarsgrenar som tiger om sina upplevelser.

Bob Lazar först att berätta

Area 51 är en mindre del av det som heter Nevada Test & Training Range och är ett av många områden i världen där militären helst vill undvika insyn från nyfikna ögon. Att just denna plats hamnat på ufokartan beror på den mytologi som vuxit fram och inte på några handfasta bevis.

En av dem som bidragit till detta är Bob Lazar vars signerade kort hänger på väggen inne på restaurangen: ”To the Alien Inn, best wishes Bob Lazar”, står det. Det var under en intervju med tevereportern George Knapp i Las Vegas i november 1989 som Lazar först påstod att han arbetat på S-4, söder om Area 51, men också på själva Area 51. Där ska han bland annat ha arbetat med en utomjordisk farkost och sett nio flygande tefat parkerade i en hangar. Lazar har även påstått sig se skymten av vad han uppfattade som en utomjordisk varelse.

Foto:

Bob Lazars hälsning till Little A’le”Inn hänger på väggen.

Detta var första gången världen hörde talas om Area 51, konstaterar journalisten Annie Jacobsen i ”Area 51” från 2011. Det var också första gången som någon av de tiotusentals anställda vid Area 51 hade brutit det tystnadslöfte man gett och avslöjat denna hemliga anläggning.

Lazar har sedan dess beslagits med att ljuga om sin utbildning och hans påståenden har kraftigt kommit att ifrågasättas. Ufologen Stanton Friedman har kallat Lazar för ”en fullständig bluff”. Något som inte hindrat att hans berättelse kommit att tas på allvar av många andra.

Och det finns mycket att tysta ned. En lång rad hemliga atombombsförsök har utförts inom det hemliga området. De allra hemligaste nya vapnen testas här, inte minst flygplan. Tystnaden och hemlighetsmakeriet är också förvånansvärt effektivt. Först i mitten av 1990-talet fick allmänheten kännedom om Oxcart-projektet. Då hade det gjort sin sista flygning mer än 20 år tidigare. I dag kan planet ses på det flytande hangarfartygsmuseet Intrepid Sea-Air-Space Museum i New York.

Topphemliga EG&G

Journalisten Annie Jacobsens bok om det mytomspunna Area 51 är ett måste för den som vill veta vad som egentligen ägt rum på det topphemliga området. Medier över hela världen har inte undgått att skriva om de sidor i denna drygt 500 sidor tjocka tegelsten som handlar om kraschen i Roswell 1947, där Jacobsen lägger fram helt nya uppgifter. Enligt en för läsaren anonym uppgiftslämnare, en före detta anställd vid det topphemliga företaget EG&G, ska föremålet som störtade i öknen ha varit nog så verkligt. Det var ingen väderballong, ingen hemlig Mogulballong och inget flygande tefat från en annan planet. Istället var det en rysk konstruktion, gjord för att likna ett tefat och med människor vars yttre modifierats för att få groteska drag med stora huvuden och förstorade ögon.

Denna farkost skulle ha skickats ut på uppdrag av Rysslands ledare Josef Stalin och människorna ombord var “tillverkade” av en av Nazitysklands mest fruktade krigsförbrytare, Joseph Mengele, känd för sina groteska och avskyvärda “medicinska” försök på fångar i koncentrationslägren. Farkosten fjärrstyrdes in mot USA och tilläts krascha för att sprida panik på samma sätt som Orson Welles berömda radiodramatisering av H. G. Wells ”Världarnas krig” den 30 oktober 1938. Allt enligt den anonyme uppgiftslämnaren.

Att denna förklaring till Roswellkraschen knappast är särskilt trovärdig har dragit ned intrycket av resten av boken, vilket är synd. För i övrigt ger Annie Jacobsen genom ett stort antal intervjuer med personer som jobbat på Area 51, eller inom de näraliggande hemliga områdena och ett grundligt arkivgrävande, en ny och detaljerad bild av vad som utspelade sig inom USA:s mest mytomspunna och välbevakade testområde.

Ny topphemlig säkerhetsnivå

För de som är intresserade av hemlig spetsteknologi inom flyget är ”Area 51” en bladvändare och här vi får bland annat följa hur såväl spionplanet U-2 som Oxcart och X-15 testades innan de sattes in i aktiv tjänst. Oxcart skulle senare i en modifierad version under beteckningen SR-71 flyga nära den svenska gränsen under Kalla kriget för att lyssna in mot dåvarande Sovjetunionen och planet hade redan i början på 1960-talet i största hemlighet satt ett hastighetsrekord som skulle stå sig i fyrtio år men utan att nå historieböckerna på grund av programmets hemliga natur.

Annie Jacobsen avslöjar också en hittills okänd nivå för att hemlighålla uppgifter, en nivå skapad av en av USA:s genom tiderna mäktigaste män, president Roosevelts vetenskaplige rådgivare Vannevar Bush. Begreppet ”Born classified” betydde kort och gott att ingen annan än Bush själv hade rätt att få veta vad de olika projekten gick ut på och resulterade i. Någonsin. Presidenten inkluderad.

Ett sådant projekt fick beteckningen S-4 och skulle enligt Jacobsens källor ha arbetat med att undersöka det föremål som störtade i Roswell. Jacobsen ger också svaret på hur en annan siffra kom till. Enligt hennes uppgiftslämnare var det 1951 som vrakdelarna från Roswell fördes från Wright-Patterson Air Force base i New Mexico till just det område som nu fick namnet Area 51.

Boken avslöjar även att mycket av hemligheterna kring Area 51 inte står att finna i CIA:s eller flygvapnets olika arkiv utan istället finns dolt hos det amerikanska atomenergiorganet från vars arkiv få hemligheter läcker och där lika få ufointresserade brytt sig om att leta.

Stoppade all insyn

Trots att det givetvis är omöjligt att köra fram till själva Area 51 så kunde vi inte låta bli att ta oss så nära som det är möjligt. För inte så länge sedan gick det att titta in och se ut över Groom Lake från några av de omkringliggande bergstopparna. Men dessa toppar utgör i dag ett effektivt skydd mot nyfikna då det amerikanska försvaret exproprierade några kvadratkilometer berg för att sätta stopp för all insyn.

För den ufointresserade finns det två vägar in till Area 51 och när vi sätter oss i bilen för att köra fram till den första av dem, den som kallas ”bakdörren till Area 51”, så har vi Pat Travis råd färskt i minnet. 2,8 kilometer söder ut från Rachel ska vi ta höger och sedan följa grusvägen rakt väster ut. När vi väl kommer fram till vaktkuren och grinden ska vi vända bilen och ställa oss åt sidan så att vi inte är i vägen och inte verkar hotfulla.

Foto:

På en kulle vid den andra infarten till Area 51 som vi besöker står en vit pickup med vakter som håller ett vakande öga på oss. En grusväg leder ner från kullen om de snabbt skulle behöva ingripa.

Sedan kan vi ta de bilder vi vill men får absolut inte röra stängsel eller varningsskyltar. Bryter man mot detta kostar det 632 dollar i böter och om man är utlänningar riskerar man utvisning och att inte få återvända till USA. Trots att vakterna har tillstånd så har ännu ingen person skjutits när de gått några steg för långt in, förbi de gula pinnar som visar var gränsen går.

För oss blir det en resa med ökendammet som ett moln bakom hyrbilen. Terrängen är platt med lite buskar men framför oss ser vi Bald Mountain komma allt närmare. Några kor går fridfullt och betar bland de få gröna buskarna och en liten hjort skuttar iväg när vi närmar oss. För att vara en grusväg är den ovanligt bred och väl hållen och det är lätt att förstå att här transporteras större laster.

Till slut ser vi några vita byggnader lysa i solen och en rad höga master som sticker upp på var sin sida av den raka vägen. Några av masterna visar sig ha strålkastare på toppen, andra kameror. Ett kort staket löper tio meter åt båda sidor av vägen som stängs av en svartvit bom med en stoppskylt. Till höger, på samma sida som vi har stannat till, syns en mindre vaktkur med två fönster men det är omöjligt att se om det sitter någon där inne och tittar tillbaka på oss.

Klart är att kameran, vars två linser för tanken till roboten i filmen ”Wall·E”, har god koll på alla som kommer körande längs vägen. Och även om vi just nu är ensamma så är vakterna på Area 51 säkert vana vid nyfikna turister.

Foto:

Det som kallas bakdörren till Area 51 består av en vaktkur, flera starka strålkastare och ett kameraövervakningssystem. Några människor kan vi aldrig se.

En rad skyltar med varningar om att hålla sig på rätt sida om stängslet är riktade mot besökare och de 632 dollar i böter som Pat Travis berättat om har här höjts till 1.000 dollar och sex månaders fängelse. En relativt ny skylt med förbud att flyga drönare hänger lite till vänster om bommen.

Även om det inte är så mycket att se så kittlas tanken av att bakom bergen några kilometer på andra sidan döljs Groom Lake med dess landningsbanor och Area 51 med dess mystik.

Den svarta brevlådan

Innan vi återvänder till Las Vegas vill vi gärna se också den andra infarten som ligger ytterligare någon mil söder ut på US 375. För två år sedan stod där en brevlåda som blev till ett slags vägvisare, en gång svart men senare utbytt till en vit. The black mailbox blev synonymt med allt det hemliga och underliga som förknippas med området.

Ryktena sa att brevlådan tillhörde Area 51 och att det ibland lades hemliga meddelanden där, ett rykte som på alla sätt var helt befängt. Innan vi lämnade Rachel berättade Pat Travis att den stackars familj som ägde brevlådan till slut tvingades ta bort den eftersom folk plundrade deras post vid minst tio tillfällen.

Brevlådan tillhörde den ranch som ligger lite längre in på vägen och myten om dess hemligheter förstärktes då mannen i familjen, på skoj, lät tillverka ytterligare en liten låda under den stora för ”alien mail”. I dag är det tomt i korsningen. Familjen tvingas köra 50 kilometer till Alamo för att hämta sin post. Pat Travis själv planerar att låta uppföra en tom brevlåda, som ett minnesmonument, på platsen, någon gång i framtiden.

Även om det i dag är tomt på platsen är det lätt att förstå att det är där vi ska svänga in. Återigen befinner vi oss på en grusad ökenväg som lite längre fram blir allt bredare. Några vägskrapor arbetar med att göra vägen ännu bättre och även här förstår vi att det då och då kommer större lastbilar som har ärende till Area 51.

Efter drygt tjugo minuter ser vi en vit bil uppe på en kulle till höger om oss. Det första tecknet på att vi nu närmar oss den andra infarten till Area 51. I bilen sitter några vakter som bevakar det vi gör och när vi strax därpå rundar en kurva ser vi också en övervakningskamera med en sändarantenn.

Något tiotal meter längre fram slutar grusvägen och övergår i asfalt. Men där slutar också våra möjligheter att fortsätta. Skyltar med samma budskap som vi tidigare sett vid vaktkuren säger hit men inte längre. Till vänster ligger en längre sträcka med taggtråd några meter från vägen.

Vi vänder bilen för att visa att vi inte tänker fortsätta och går ur en stund för att titta. Och även om vi inte har sett vare sig flygplan eller andra farkoster under våra timmar i Rachel så berättade Pat Travis att det så sent som dagen innan vi kom hade hörts en ljudbang så kraftig att hon fruktade att hennes hus skulle skadas.

De plan som flyger här har genom åren slagit en lång rad rekord. Men inget av dem hamnade i historieböckerna. Flygningarna var hemliga och världen fick aldrig läsa om dem.

Alien Research Center

På vägen tillbaka till Las Vegas stannar vi till vid Alien Research Center. Dess enorma utomjording i plåt utanför ingången gör det omöjligt att köra förbi. Inne i plåtladan är det svalt, stilla och öde. Tjejen bakom disken verkar glad att få sällskap en stund och när vi strövat omkring bland klisterdekaler, t-tröjor och annat krimskrams i tio minuter undrar hon om vi inte vill se det som ska bli ett museum, men som egentligen är stängt och döljer sig bakom en dörr med skylten ”Privat”:

– Egentligen vill inte ägaren att jag ska visa det här men eftersom många redan tror att vi har ett museum så öppnar jag det ibland i alla fall.

När vi väl lyckats hitta ljusknappen står vi inne i en kort korridor som leder fram till ett femton kvadratmeter stort rum som är ödsligt tomt förutom några svarta teveskärmar på väggen, ett antal linor med informationsblad hängande från taket och ett par döda utomjordingar, varav en liggande på en militärgrön bår på golvet.

Foto:

Museet på Alien Research Center är långt ifrån färdigt.

Vi konstaterar att utomjordingarna verkar ha varit med om en svår olycka och att de saknar stora delar av sina kroppar. Att de ska föra tanken till det som påstås ha hänt i öknen utanför Roswell i New Mexico i juli 1947 är lätt att förstå.

Foto: När vi lämnar Rachel och området kring Area 51 gör vi det med insikten att det finns flera liknande områden i USA. Ett av dem, Dugway Proving Ground, 130 kilometer sydväst om Salt Lake City i Utah, omfattar 3.200 kvadratkilometer och anses som minst lika hemligt som Area 51 och dess grannar.

Och givetvis finns det spekulationer om att också denna bas skulle ha tillfångatagna utomjordingar och deras skepp.

Foto i text: Clas Svahn, Markus Svahn

Vad vi vet om Area 51

Här har de hemligaste nya amerikanska strids-, bomb- och spionflygplanen testats innan de tagit i bruk. Mängder av flygrekord har slagits här – men aldrig hamnat i historieböckerna. 

Här har USA sprängt ett stort antal atombomber men också försökt bygga en atomdriven månraket – men misslyckats.

 Och här pågår med all säkerhet tester av topphemliga vapensystem som vi ännu inte har en aning om.

Teorierna om Area 51

Ska man tro Hollywoodfilmer som ”Independece day” så har det amerikanska försvaret tillfångatagna utomjordingar och flygande tefat i hemliga hangarer under jorden.

Vissa ufoentusiaster har sett och tagit bilder av märkliga flygande föremål runt och över Area 51, föremål som de anser är farkoster byggda av amerikanska flygvapnet med hjälp av utomjordisk teknik.

Enligt en del konspirationsivrare har Area 51 använts för att spela in fejkade filmer om de amerikanska månlandningarna. Enligt dem har människan aldrig landat på månen utan allt är skapat i en studio inom Area 51.