Barbados – en ö med starka färger

Bländande vit breder korallstranden ut sig mot en fond av färgstarka nyanser i blått och turkost. Prasslet från casuarinaträdens lövverk vibrerar i den allestädes närvarande och ljumma passadvinden. Jag läppjar på min blodröda väl kylda rum punch och känner mig så där lagom chill. ”Liming” kallar barbadosborna, bajans, detta avspända tillstånd som lätt infinner sig i den karibiska övärlden. På Barbados är de bofasta allergiska mot ord som skynda eller snabba på. Det gäller att vara rustad med tålamod, för som man säger i Karibien – soon come.

Den karibiska färgskalan är som när barn kastat sig över färglådan på dagis. Ju starkare färger desto bättre. De bjärta kulörerna; rosa, rött, gult, orange, grönt och blått blandas hej vilt. Det är lätt att tro att det är färghandelns restlager som bestämt vilken färg som väljs, men av någon outgrundlig anledning smälter denna anarkistiska palett väl in i miljön. Opretentiöst och lite galet. Allt är dock inte lika färgstarkt. På bakgatorna i Bridgetown eller Speightstown ser man gamla koloniala chattelhouses, enkla trähus ordentligt urblekta och flagnade av den starka solen, saltet och vindarna. Sekler och decennier har målat med sin egen pensel här och var.

Fredagskvällen börjar på Oistins Fish Fry legendariska fiskmarknad på södra delen av ön. Byn är än i dag ett levande fiskesamhälle. Här är liv och rörelse, men ändå samma avslappnade atmosfär. Barbados svar på fredagsmys skulle man kunna säga, när marknaden framåt kvällen förvandlas till festplats. Nyfångad tonfisk, svärdfisk, barracuda, flygfisk och hummer tillreds på stora kolgrillar i de små enkla träskjulen. Vid åttatiden är köerna till gatuköken långa. Vi slår oss ner vid grönmålade träbord på Uncle George där kolgrillsröken ligger som ett lock över matgästerna.

Den mjuka passadvinden mildrar oftast den tropiska västindiska värmen, men med jämna mellanrum slår naturens krafter till med stor förödelse. Med sarkastisk humor hänger en skylt på Café Sol i St. Lawrence gap med texten: ”Hurricane plan: Grab a Margarita. Then run like Hell”. På Church of Nazares kyrkvägg i Speightstown har pastorn låtit hänga upp en stor banderoll under kristuskorset med texten ”Be Ready for this Hurricane Season”.

– Det gäller att ta tillfället i akt för att locka till frälsning, säger badvakten Diana Ross, med en blandning av ironi och allvar. Hon förlorade halva sitt badvaktstorn när orkanen Maria drog förbi, visserligen på behörigt avstånd men ändå med starka vindar som följd.

I Karibien lever alla med stor respekt inför varje orkansäsong.

– När stormarna är på väg samlas vi i kyrkorna och ber. Det är det enda som hjälper, säger hon med ett leende och utan minsta tvivel i rösten.

Vid strandkanten i Weston Beach ligger John Moore Bar, en traditionell rumshop med lång bardisk. Ska man under en semester på Barbados fånga en glimt av det ”bajanska” är ett besök på någon av öns över tusen rumshops ett måste. Över ett glas rom skvallras och diskuteras det om händelser i vardagslivet och politiken, medan calypso- eller socasångerna från barens högtalare basuneras ut på högsta volym. Calypsolegenden Mighty Sparrow tycks aldrig bli sliten, annars är kanske reggaen mest närvarande.

I en rumshop beställer man inte en drink, utan köper en flaska rom och så bjuder man laget runt. Bartendern hjälper däremot till med kokosmjölk, is eller softdrink att blanda upp det med. Romen är en dryck för bajanerna som vin är för fransmännen. Barbados är ju romens födelseplats och hemvist i världen. Här är sockerrörsdrycken religion, eller som Thomas Walduck uttryckte det redan 1708: ”på de nya bosättningarna börjar spanjorerna med att bygga en kyrka, holländarna ett fort och engelsmännen en rum shop”. Mount Gay Distilleries grundades redan 1703 i Saint Lucy Parish på öns nordspets och är världens äldsta romdestilleri. Det finns ytterligare några med kända märken som Cockspur, Old Brigand, Doorleys och Malibu.

Doften av honung och ek slår emot oss när lagerarbetaren Joe lastar av ekfaten på Mount Gay Distilleries. När lastningen är avklarad slår han sig ner på ett av faten, tänder en cigarr av västindisk sort och blåser några rökringar mot den klarblå himlen. Tobak och socker går som en röd tråd genom Barbados historia. Under flera hundra år var socker ryggraden i öns ekonomi. Destilleriet ligger fortfarande omgiven av sockerrörsfält, men i dag är det framför allt turismen och därefter romen som är basen. Här på Mount Gay är Master Blender Allen Smith kung. Men Dario på systerdestilleriet i Bridgetown hjälper oss att förklara hemligheten bakom 300 års framgång.

– Förr gjordes romen på restprodukten melass, i dag gör vi den på pressad sockerrörsjuice gärna under två destilleringar för att få fram den bästa romen som sedan lagras på ekfat precis som konjak och whisky, berättar Dario och häller upp ett glas Mount Gay Black Barrel med en smak av vanilj, örter och russin.

Just plantagerna för sockerrörsodling var den stora lockelsen om stora profiter för spanjorer, engelsmän, fransmän och holländare under den koloniala eran. Med hjälp av slavar och stenhårda uppsyningsmän lyckades de tjäna stora pengar. För den som vill få en glimt av den tiden är ett besök på Sunbury Plantation House i de centrala delarna av ön att rekommendera.

Sockerrör är fortfarande den viktigaste grödan på ön, men på senare tid har öns totala beroende av importerade grönsaker långsamt bytts ut mot allt fler jordbrukare som satsar på ekologisk och närproducerad mat, något allt fler restauranger använder som säljargument. Brighton Farmers Market i inlandet är en sådan plats där man kan handla närodlat och ekologiskt.

Vi kör norrut längs vägen som följer den karibiska sidan av ön genom städer som Bridgetown, Holetown och Speightstown. Det räcker med att komma till den sistnämnda så är det glest med turister. Här börjar vi landa i en äkta karibisk känsla. Det blir lunch på Fisherman Pub innan vi fortsätter norrut för ett besök i grottorna vid Animals Flower Bay på nordspetsen av ön. De ruffa atlantvågorna har här under miljoner år gröpt ut fantastiska salar i klippväggarna. Här har öns egen drottning Rihanna simmat runt och till och med tillägnat platsen en av sina sånger, ”Diamonds”. På smala vägar i det allt mer kuperade landskapet söker vi oss upp mot Farley Hill med sina höga mahognyträd och Cherry Tree Hill med fantastisk utsikt mot Morgan Lewis Beach. Här visar ön upp ett frodigt ansikte och på vissa ställen är naturen rent regnskogslik.

Lite längre söderut når vi byn Baetsheba, som är känd för sin dramatiska natur med korallklippor och rev som driver upp vågorna till de avancerade surfarnas förtjusning. Just när vi är där pågår årets stora surfhappening med tävlande från en rad länder. Stranden är smockad av folk och det pågår picknicks överallt. Att ta sig dit var däremot inte lätt. Trafikskyltarna på ön är få, vägarna desto fler och ofta i ganska dåligt skick, vilket gör det omöjligt att inte köra vilse. Men eftersom Barbados är liten ö så kommer man ofta rätt till slut, bara man har solen och havet som riktmärke. Det var här den klassiska kärleksfilmen, ”Ön i solen”, med Harry Belafonte och Joan Fountain spelades in i slutet av 1950-talet. Colin Nutleys film ”Sista Dansen” med bland andra Helena Bergström, Ewa Fröling och Reine Brynolfsson spelades också delvis in på Barbados.

Havet och stränderna är alltid närvarande. På nätterna vaggar vågorna en till söms ackompanjerade av tusentals visslande trädgrodor och eldflugor som tänder sina bloss. På västsidan är vågorna snällare och mjukare, på östsidan råare och farligare, framför allt strömmarna som de ger upphov till. Ofta sätter jag mig på favoritbaren Surfers Bay Café i Oistins där man med lite tur kan komma över ett av de två borden ute på en liten träbalkong hängande över vattnet. Här byter jag några ord med Bodi som efter några träningspass fått upp mig stående på surfbrädan. Jag erkänner villigt att det var ett ”halleluja moment” att rida vågen in till land utan att falla. För Bodi är det ett naturligt tillstånd. Han började med brädorna redan som treåring, på samma sätt som han nu uppfostrar sin dotter.

– Havet är vårt gym och jakten på den perfekta vågen vår drivkraft. Bättre ställen att surfa på än Barbados finns inte. Det gäller både nybörjare här på sydspetsen av ön eller Baetsheba på öns östkust för de avancerade.

Från balkongen på Surfers Café ser jag de grönskimrande havssköldpaddorna som då och då sticker upp sina halsar över vattenytan för att hämta luft innan de försvinner ner igen för att leta föda på havsbotten. Över oss svävar några fregattfåglar med sina mäktiga vingspann i termikens uppvindar. En kall lokal Banks öl har aldrig smakat bättre än just nu, just här.

De som tror att Barbados bara är ett platt sockerrörsfält ska besöka Huntes Garden mitt på ön. Här har engelsmannen Anthony Huntes skapat en lustgård i det som en gång var en kollapsad grotta. Bland jättelika palmträd flera hundra år gamla ryms här i naturens eget växthus alla tänkbara tropiska växter.

– Närmare Edens lustgård kan man nog inte komma, säger Anthony. Detta är en magisk plats som jag hittade efter mycket letande. Lyssna på musiken, vandra runt på egen hand och njut! Jag är övertygad om att växterna gillar Chopins pianomusik. Ni kommer säkert att göra det också.

Att Barbados står för sinnebilden av ett svunnet paradis kanske inte är så konstigt. Det vilar något pastoralt över denna korallö i Atlanten speciellt i solnedgången. Medan tonerna från steelbandtrummorna i fjärran blandas med och syrsornas entoniga kör kan jag lätt konstatera att jag känner det karibiskta lugnet.

Begreppet soon come har med andra ord gjort underverk – bara efter ett par veckor.