Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Resor

Den okända kanarieön

När man ser bilder från El Hierro är det få som gissar på Kanarie­öarna. Formad som en förhistorisk hajtand ligger den utkastad allra längst västerut i ögruppen. Omgiven av mäktiga atlantvågor och med vulkaniskt ursprung är ön både vild och vacker.

Länge sågs ön som den kända världens sista utpost i väster och då räknades nollmeridianen från sydvästspetsen på ön, något som här och där går igen i namn på barer och restauranger. Det känns bitvis också som att vara vid världens ände. När vi kommer hit första gången en sen kväll med färja från Teneriffa ser vi på håll bara en enorm vågbrytare med en liten och mycket stillsam hamn som hukar bakom.

På ön lockar både landskap och hav till aktivitet. Utanför La Restinga på sydspetsen ligger ett marint naturreservat som erbjuder fantastisk dykning och snorkling, enligt många i världsklass. Här i havet ägde också Kanarieöarnas senaste vulkanutbrott rum (2011-2012), vilket lett till en lokal temperaturhöjning i vattnet och att nya fiskarter dykt upp. Maten på El Hierro är ­tyvärr sällan något att skriva hem om, men just i La Restinga äter man god pinfärsk fisk och nykokta skaldjur, dessutom är det prisvärt.

Ett sätt att möta landskapet är att vandra längs en av de många leder som går kors och tvärs över ön. Inlandet i norr påminner om ett exotiskt Wales eller Skottland med hagar inhägnade av ringlande stengärden där vi möter betande kor, får och hästar. Här sveper molnen ibland lågt och fuktigt över grönskande blomsterängar. Längre söderut breder barrskogar ut sig uppe på högplatåerna.

Nordvästkusten domineras av El Golfo, en enorm svacka där nästan halva ön rasat ner mot havet och en bergig halvcirkel reser sig från kust till kust uppe på land, som vore det en exploderad vulkankrater. Låglandet vid västkusten har sitt eget mikroklimat som till skillnad från höglandet ofta bjuder på sol och värme. Här odlas bananer, avokado, ananas och vin och längs kusten finns flera fina klippbad. Mikroklimatet har också gjort El Golfo till ett litet skärmflygsmecka med årlig flygfestival i början på maj.

En intressant detalj är att ön försöker vara självförsörjande med grön energi från vind och vatten. Liksom alla Kanarieöar har man också tillgång till eget sötvatten och med sin relativt lilla befolkning på 10 000 personer tillsammans med ett rikt fiske och bördigt landskap skulle man förmodligen klara sig ganska bra om man blev isolerad från omvärlden.

Den södra delen av ön är karg med stora lava­fält och branta klippor och nästan helt trädlös. Det finns vandringsleder här med, men om man tycker att det är lite väl styvt att gå långt utan skugga är en biltur ett alternativ. Vägen snirklar sig förbi rödbrända månlandskap, svarta stränder och steniga klippstränder ner till sydvästsspetsen. Att stå på klipporna längst ut och se ut över Atlanten från det som förr var världens ände känns både mäktigt och äventyrligt.

Sju tips till bad, vandringsleder och restauranger på El Hierro:

Det romantiska grottbadet vid Charco Azul
Det romantiska grottbadet vid Charco Azul

Charco Azul, Frontera

Kan det här vara ett av världens mest romantiska bad? Har man väl klättrat ner för den mycket branta och ojämna stigen (bra skor krävs) möts man av en gömd liten lagun i änden av en lavatunnel. Utanför skummar vågorna medan man badar i kristallklart och grönskiftande vatten omgiven av små fiskar. Det hemliga läget i en tunnel inbjuder till uppfriskande nakenbad. Men kolla först så det inte flyter runt portugisiska örlogsmän i vattnet, en liten men brännande manet vars kropp fungerar som ett segel på ytan. Ovanför lagunen finns små träplattformar att solbada och torka på.

El Bajón, en populär dykplats utanför El Hierro.
El Bajón, en populär dykplats utanför El Hierro.

El Bajón, La Restinga

Utanför ön El Hierros sydspets och en bit västerut längs kusten har man inrättat ett marint naturreservat, Mar de Las Calmas. Hit reser folk från när och fjärran för att dyka. Det som lockar är en artrik under­vattensvärld där man aldrig riktigt vet vad som ska dyka upp – det är ju trots allt mitt i stora Atlanten. Redan utanför hamnpiren kan man dyka och möta stim med fisk, langustrar med långa antenner, enorma havsabborrar och igelkottfiskar som med sin taggiga kropp alltid är en fröjd att se. Den mest populära dykplatsen heter El Bajón och är en fiskrik undervattensklippa som reser sig från djupt vatten en kort båtfärd ut från hamnen.

Vandringsled, San Andrés

Den här leden är som att vandra rakt in i en saga. Grönskande kulliga blomsterängar böljar fram med ett rutmönster av stengärden, här och där står susande jätte-eucalyptus. Högre upp slickar molnen marken och det blir snabbt svalare. På vägen möter man hästar, får och kor som nyfiket bligar eller hälsar. Väl framme vid Mirador de Jinama är utsikten svindlande och dramatisk. Men kanske är det bästa av allt stunden när man upptäcker vulkanen Teides snötäckta topp i fjärran ovan molnen i nordost och ön La Palmas högsta topp rakt norrut. Mäktigt. Leden är cirka 10 kilometer fram och tillbaka och inte så brant, men bitvis lite knagglig så ta rejäla skor på.

Vulkanbad och klippigt lunchhäng på Playa de Tacorón.
Vulkanbad och klippigt lunchhäng på Playa de Tacorón.

Playa de Tacorón, väster om La Restinga

Väster om La Restinga sträcker lavaknaggliga Costa Calma ut sig, kusten som fått namn av sitt vindskyddade läge. Med bil når man lätt den välskötta badplatsen Playa de Tacorón. Från parkeringen leder stenlagda stigar ner till små vikar i vulkanklipporna. Här finns plats för den som vill sola och läsa en bok, och soltak med bord för den som vill picknicka i skuggan. Rostfria stålstegar leder ner i det klara havet som passar för snorkling. Ovanför ligger en servering, som trots sin litenhet langar fram vällagad mat, kaffe och kall öl.

En vindpinad en, El Hierros symbol.
En vindpinad en, El Hierros symbol.

El Sabinar, västra spetsen

Den som över huvud taget sett något av El Hierro har sannolikt lagt märke till bilden ­eller symbolen med trädet som böjer sig för vinden. Det handlar om en speciell sorts en och som ett extra segt och tåligt träslag är de flesta sedan länge nedhuggna för husbyggen. Virket är i dag både sällsynt och värdefullt och nu finns bara ett fåtal böjda eneträd kvar. Man hittar dem genom att köra vägen HI-400 västerut. Sista biten är ojämn grusväg men när man kommer fram möts man av en samling böjda enar som för tankarna till ­uråldriga varelser samlade till rådslag, lite som enter i Tolkien. Den långa och omständliga bilfärden hit är också värd att uppleva.

En kopp kaffe med utsikt på Mirador de la Peña.
En kopp kaffe med utsikt på Mirador de la Peña.

Mirador de la Peña, Carretera General del Norte

Konstnären och arkitektent César Manrique, bördig från Lanzarote, har formgivit en rad sevärdheter, utsiktspunkter och restauranger på Kanarieöarna, alla väl värda ett besök. Så även denna lilla lavastensbyggnad som likt ett örnnäste klänger sig fast på El Golfos kant. Utsikten är vid både från terrassen och inifrån matsalen genom glasväggen, med vy över den gröna ­slätten nedanför och det oändliga havet. Alldeles extra speciellt är utsikten från damernas, kanske ett av världens vackraste badrumsfönster. Maten på restaurangen är okej, men man kommer främst för utsikten tillsammans med ett glas eller en kopp kaffe.