Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 07:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/resor/en-kopp-te-vid-himalayas-rand/

Resor

En kopp te vid Himalayas rand

Från Darjeeling stad syns ett av världens högsta berg, snöklädda Kanchenjunga, i fonden. Britterna kom hit i mitten av 1800-talet för att fly undan låglandets hetta, luftföroreningar och trängsel.
Bild 1 av 3 Från Darjeeling stad syns ett av världens högsta berg, snöklädda Kanchenjunga, i fonden. Britterna kom hit i mitten av 1800-talet för att fly undan låglandets hetta, luftföroreningar och trängsel. Foto: Jonas Gratzer
Bild 2 av 3 Foto: Jonas Gratzer
Bild 3 av 3 Foto: Jonas Gratzer

Efter en vindlande resa genom det arbetande, andliga och rester av det koloniala Indien möts vi av en utsikt som kan få vem som helst att tappa andan. Där, på en 2.000 meter hög bergskam, ligger Darjeeling. Hemvist för teernas champagne.

Rätta artikel

Vill du ha en kopp?

En man med fårat ansikte och överdimensionerad tröja pekar på de två stora termosarna framför honom på marken. Jag nickar.

– Med mjölk eller utan?

Jag ber att få det utan, fast jag brukar dricka med. Han häller upp och jag för den lilla plastmuggen mot munnen. Det blekt bärnstensfärgade teet är verkligen påfallande mjukt i sin smak.

Här, högt uppe vid Himalayas rand, på gränsen till delstaten Sikkim och precis bredvid det lilla landet Bhutan, produceras det som allmänt kallas för ”teernas champagne” – darjeeling. Inget te i världen anses ha samma utsökta egenskaper.

Torget Chowrasta är stadens hjärta. Här samlas människor alla tider på dygnet för att spela fotboll, prata eller bara ta en kopp te.
Torget Chowrasta är stadens hjärta. Här samlas människor alla tider på dygnet för att spela fotboll, prata eller bara ta en kopp te. Foto: Jonas Gratzer

På torget Chowrasta, som är stadens hjärta, är det full kommers redan tidigt på morgonen. Barn på väg till skolan, affärsidkare som öppnar sina butiker, äldre som sitter på träbänkar och iakttar, luggslitna hundar som letar efter något att äta och så gatuförsäljarna som laddat upp med hemgjord brygd som de säljer för drygt en krona koppen.

Luften är klar, utsikten slående med ett av världens högsta berg, snöklädda Kanchenjunga, i fonden. Det är lätt att förstå varför staden Darjeeling, i delstaten med samma namn, lockar många turister.

Britterna kom hit redan i mitten av 1800-talet för att fly undan låglandets hetta, luftföroreningar och folkmyller. Det var också de som började experimentera med att odla te med frön som de tagit med från Kina. Det svala klimatet visade sig vara idealt. I dag är teodling en mångmiljonindustri i Indien. Bara i Darjeeling finns hela 87 licensierade tegårdar.

Rajah Banerjee är fjärde generationens ägare till Makaibari, en av de äldsta och största tegårdarna i området. Den första skördens späda blad ger en mjuk, mild smak.
Rajah Banerjee är fjärde generationens ägare till Makaibari, en av de äldsta och största tegårdarna i området. Den första skördens späda blad ger en mjuk, mild smak. Foto: Jonas Gratzer

För att förstå mer om produktionen och distriktets själ besöker vi en av de äldsta och största egendomarna i området, Makaibari. Rajah Banerjee är fjärde generationens ägare och tar emot iförd safarihatt och kavaj, med en hållning och attityd som för tankarna till kolonialtiden.

– Vi dyrkar våra buskar som givmilda gudar, säger han och pekar stolt med en svepande gest utöver sin plantage som sträcker sig över hela den brant sluttande bergssidan.

Passionerat brer han ut sig om vikten av ekologisk odling och arbetarnas delaktighet.

– Titta, de är som på steroider! säger han och pekar ut över en av konkurrenternas sluttningar där det växer välgödda plantor med stora blanka blad i räta rader

Skövlingen av regnskog i kombination med klimatförändringen har lett till omfattande jorderosion och allt mindre skördar. Många plantageägare möter situationen med alltmer aggressiv konstgödning och bekämpningsmedel.

– De drar sig inte för någonting, fnyser Rajah Banerjee.

– Men klimatförändringen behöver inte vara ett hinder. Det handlar om att lära sig arbeta i rytm med naturen.

Överallt längs de branta sluttningarna brer teodlingarna ut sig. Livet som teplockare är tufft. Arbetet sker på ackord och lönen är två svenska kronor i timmen.
Överallt längs de branta sluttningarna brer teodlingarna ut sig. Livet som teplockare är tufft. Arbetet sker på ackord och lönen är två svenska kronor i timmen. Foto: Jonas Gratzer

Utanför har Deepeka Bhujel, 29, precis snört fast en stor korg på ryggen och är på väg ut för dagens arbetspass.

– Arbetsvillkoren är okej, men det är stor press och stress att plocka mycket, säger hon med ett blygt leende.

För en dags arbete på åtta timmar får hon 16 kronor, alltså två kronor per timme.

– Men jag får ju boende, elektricitet och skola för mina barn också, säger hon lojalt.

Enligt en lag som trädde i kraft år 1951 är tegårdarna som små mikrostater där ägarna är skyldiga att försörja sina anställda – vilket kan bli en boja. Flera arbetare som vi pratar med säger att de upplever sig som livegna. Mångas högsta dröm är att äga sitt eget boende och land.

Glenarys café är den perfekta platsen för en kopp te eller ett glas iskaffe serverat med milsvid utsikt.
Glenarys café är den perfekta platsen för en kopp te eller ett glas iskaffe serverat med milsvid utsikt. Foto: Jonas Gratzer

Rajah Banerjee understryker att han är en av dem som vill hjälpa sina anställda till större självständighet och alternativa inkomster. Därför har han gett dem möjlighet att erbjuda boende för turister i sina egna hem på gården. Vi bjuds in i flera av de små enkla men välskötta husen där de boende också bjuder sina nattgäster – och oss – på mat; en fantastisk parad av kryddstarka rätter gjorda på lokala råvaror.

Sedan är det dags för teprovning på riktigt. Fabriken på Makaibari är världens första och i det luftiga avsmakningsrummet en trappa upp har en rad med vackra keramikkoppar dukats fram. Provningen sker på klassiskt maner med sked. Vi får lära oss att sörpla in vätskan med exakt rätt mängd luft och föra runt den i munnen som ett vin.

– Vilken är din favorit? undrar Rajah Banerjee.

Jag har fastnat för ”first flush”. Den första skördens späda blad ger en mjukare, mildare smak än de senares. Fyra skördar per år görs och bladen omvandlas sedan till svart, vitt, grönt eller oolong te. Det är verkligen en tekännares Mecka.

Elisabeth Clarke är chef på Windamere hotell. Att kliva in här är som att kliva tillbaka i tiden. Inte mycket har ändrats sedan det byggdes som pensionat runt 1880.
Elisabeth Clarke är chef på Windamere hotell. Att kliva in här är som att kliva tillbaka i tiden. Inte mycket har ändrats sedan det byggdes som pensionat runt 1880. Foto: Jonas Gratzer

Senare samma eftermiddag får vi mer av både te och kolonialt arv. Tillbaka i Darjeeling stad, högst upp på Observatory hill, ligger Windamere hotell, omgivet av ringblommor och med en hisnande utsikt över dalgångarna. Att kliva in här är som att kliva tillbaka i tiden. Ingenting har ändrats sedan det byggdes som pensionat av britterna under 1880-talet.

– Vi har inte renoverat någonting, bara restaurerat, understryker Elisabeth Clarke som är hotellets föreståndare när hon tar emot oss och visar in i salongen.

Det är som att kliva in i ett burget hem på den engelska landsbygden. Randiga tapeter, blommiga soffor, en brasa i öppna spisen och diskret lågmäld serveringspersonal i vita förkläden som serverar afternoon tea.

Här har både prinsar, prinsessor och Bollywood-stjärnor varit återkommande gäster under åren, får vi veta. Vid den lilla teakbaren träffade kungen av Sikkim sin fru på 1960-talet. I biblioteket hänger ett tackbrev från ett svenskt kronprinspar, vår nuvarande kungs farfar Gustaf VI Adolf och Louise Mountbatten, daterat 1926.

I det tibetanska flyktinglägret får människor hjälp till självhjälp genom arbete med olika konsthantverk.
I det tibetanska flyktinglägret får människor hjälp till självhjälp genom arbete med olika konsthantverk. Foto: Jonas Gratzer

Nästa dag kliver vi in i en annan typ av verklighet som liksom teet är ständigt närvarande i Darjeeling – den andliga.

Det tibetanska flyktinglägret ligger som ett örnnäste högt uppe på en bergskam och det gäller att inte ha svindel när man kör uppför den slingrande, smala vägen. Utanför hänger flaggor i blått, vitt, rött, grönt och gult, varje färg en symbol för ett av de fem elementen, himmel, luft, eld, vatten och jord. En mjuk klang sprider sig från de 30 bönehjulen vid entrén som många besökare vill röra vid samtidigt som de uttalar ett av världens mest kända buddhistiska mantran: ”Om mani padme hum”, som är en symbol för renhet och medkänsla.

Han ber oss sitta ner så han får berätta sin historia om vägen hit och om sin kärlek till Dalai Lama.

Den stillsamma platsen framstår mer som ett religiöst och kulturellt centrum för tibetaner i exil än som ett flyktingläger. Här kan man köpa traditionella hantverk och se när de tillverkas. I en laduliknande byggnad sitter ett 40-tal kvinnor på rad och väver tibetanska mattor på beställning från hela världen. Tyst och koncentrerat låter de garnet löpa mellan trådarna, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

– Jag älskar det inte, men det finns inga andra möjligheter här och jag är trygg, säger Kunsang Bhutia, 44, som har arbetat här i 25 år.

Det gamla ångloket ”Toytrain” är den enda sevärdheten i Darjeeling som känns lite som en turistfälla.
Det gamla ångloket ”Toytrain” är den enda sevärdheten i Darjeeling som känns lite som en turistfälla. Foto: Jonas Gratzer

Det har gått nästan 60 år sedan Dalai Lama flydde från Tibet i uppror mot det kinesiska styret, följd av tiotusentals tibetaner. Många lever fortfarande i hopp om att en dag återvända. ”Tibetan refugees self help center”, som flyktinglägret också kallas, etablerades redan 1959 av dem som först kom hit. Det har sedan dess gett tusentals människor praktisk hjälp till självhjälp genom arbetet med olika konsthantverk.

I ena änden av ladan där kvinnorna väver mattor finns en liten butik där det vackra växtfärgade garnet från Ladakh säljs. Här arbetar 70-åriga Jampa Tenzin. Han drar fram några stolar och ber oss sitta ner så han får berätta sin historia om vägen hit och om sin kärlek till Dalai Lama som också finns på en bild bakom honom på väggen.

– Folk i Europa har ingen tid, de skapar sina egna problem. Jag har ingenting, men jag vill leva ett enkelt liv, fullt av kärlek och medkänsla, säger han.

När vi ger oss av har det börjat skymma. Vi passerar tjusiga internatskolan St Joseph’s dit människor från hela Asien skickar sina barn, och ser dem spela boll på gården medan himlen färgas rosa över Himalaya.

Staden är känd för sina internatskolor. Föräldrar från hela Asien skickar sina barn till tjusiga St Joseph’s. Till höger: I staden Darjeeling finns många gamla kolonial­hus i olika grad av förfall.
Staden är känd för sina internatskolor. Föräldrar från hela Asien skickar sina barn till tjusiga St Joseph’s. Till höger: I staden Darjeeling finns många gamla kolonial­hus i olika grad av förfall. Foto: Jonas Gratzer

Väl inne i stan försöker vi leta oss fram längs de smala gatorna som slingrar utan tydligt mönster genom det osorterade kaoset av fula nya betongbyggnader, vackra kolonialhus i olika grad av förfall, skeva små plåtskjul och ett trassel av elledningar. Ett kaotiskt myller längs bergssidan.

Det blir allt svalare och framme vid Chowrasta möts vi av doften från koleldade brasor, blandat med dofter från gurkmeja, koriander och anis.

På Nathmulls teahouse är det fullt vid alla bord. Men så ser jag honom igen, vid kanten av torget med sina termosar.

– Jag står här från tidig morgon till sen kväll varje dag, förklarar den vänlige teförsäljaren som visar sig heta Samil Muhammad och som är tunn som en tråd och ser betydligt äldre ut än sina 41 år.

– Jag bor bara en kilometer bort, så när det tar slut cyklar jag hem och gör en ny sats.

Kanske är det världens bästa te.

1. Himalayan mountaineering institute,  2. Happy valley tea estate,  3. Tibetan refugee self help center,  4. Windamere hotel,  5. Glenary’s bakery restaurant & pub,  6. Keventers,  7. Kunga restaurant,  8. Hotel villa everest,  9. Tiger hill sunrise observatory,  10. Darjeeling himalayan railway museum,  11. Makaibari homestay,  12. Bagdogra airport.

Att kliva in på Windamere Hotel är som att resa tillbaka i tiden.
Att kliva in på Windamere Hotel är som att resa tillbaka i tiden. Foto: Jonas Gratzer

• Läs fler resereportage:

Lagom vilse i drömmen Marrakech

Malaga – från sliten hamnstad till kulturpärla

Rökigt och lent på den gröna ön