Snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken. Han sitter utanför hotell Colombier och metar från en flatbottnad eka i kanal Quai de la Poissonnerie som rinner förbi. I fönstren på husgaveln mittemot lyser det i juldekorerade rum. Husfasaderna och julgranarnas belysning tävlar om uppmärksamheten, för att inte tala om marknadsstånden som just vaknat till liv. Mellan husväggarna i de smala gränderna vid La Petite Venise ekar julmusiken. Kulörta lampor blinkar ihärdigt från det lilla uppbyggda nöjesfältet där karusellens hästar galopperar fram, till barnens stora förtjusning.

Sommarens strida ström av besökare bland vingårdarna runt Colmar är sedan länge över. Nu stundar en ny ström av turister som vill återuppleva en jul där julgranen en gång i tiden föddes. Att resa utmed Route des Vins längs Vogesernas sluttningar, på smala vägar som letar sig fram mellan vinfälten och de små medeltida byarna Riquewihr, Kaysersberg, Turckheim eller Eguisheim, är en upplevelse även vintertid.

Jul- och nyårstid i Alsace handlar inte bara om tomtar och julpynt, utan också om vin. Så här års har vinmakarna mer tid att prata med besökarna och att prova vin tillsammans. Men allt arbete i vingården ligger inte nere – det är under vintermånaderna som vinrankorna beskärs för att förberedas för våren. När vi besöker odlingarna runt Kaysersberg pågår arbetet för fullt trots att ett lätt snötäcke lägger sig.

Inne i staden Colmar har snön redan smält när jag promenerar längs kullerstensgatorna och tittar i skyltfönster med samma förundran och spänning som jag upplevde som barn. Känslan av förväntan gör sig påmind när jag tittar i skyltfönster fyllda av paket och leksaker. Jag får en déjà vu-upplevelse från när jag första gången fick följa med far ner till lanthandeln i juletid. Länge stod vi och stirrade på leksakerna i butiken.

Just nu är hela staden ett enda stort skyltfönster. Det doftar kanel, anis, kardemumma och kryddnejlika. Från gatustånden säljs franska specialiteter, som till exempel sniglar och de julkakor från Alsace som kallas ”bredele”. På kajerna står huttrande tomteklädda försäljare och försöker locka barn med sockervadd och brända mandlar medan föräldrarna passar på att ta sig ett glas varmt vin, ”vin chaud”. Lilla Venedig, som staden med rätta kallas, genomkorsas av kanaler. Quai de la Poissonnerie är kantad av korsvirkeshus, restauranger och hotell. I små flatbottnade båtar, som är Colmars svar på Venedigs gondoler, färdas besökare runt på kanalerna till tonerna av klassiska julsånger blandade med positivmusik.

Det är här i Vogesernas dalgångar som julgranen lär ha sitt ursprung. Under medeltiden i Alsace framfördes ofta så kallade mysteriespel, historier hämtade från Bibelns skapelseberättelse. Det enda träd som var grönt och kunde symbolisera kunskapens träd den här tiden på året, var en gran. Dekorationerna i granen bestod av äpplen och oblater som skulle symbolisera Jesus. Historien berättar att under ett mycket dåligt äppelår fick en glasblåsare i byn Meisenthal i uppdrag att ersätta frukterna med glaskulor. Det var så julgranskulorna såg dagens ljus sägs det.

Likt ett historiens skilsmässobarn har Alsace kastats mellan fransmän och tyskar och på så sätt utvecklat en mycket egen stil. Det är i detta spänningsfält som regionens mat- och vinkultur växt. Traktens vinproducenter gör tyskt vin på franskt vis. Medan tyskarna strävar efter viner med ansenlig sötma låter fransmännen vinerna bli torra och friska.

Hos vinproducenten Albert Mann i Wettolsheim utmed vinvägen Route des Vins d’Alsace blir vi bjudna på en alsassisk lunch, baeckaoffa, tillsammans med bröderna Jacky och Maurice. På spisen står långkoket som består av kött, grönsaker och rotfrukter och puttrar.

– Om vi ger jorden de bästa och naturligaste förutsättningarna får vi det smakrikaste vinet tillbaka, säger Maurice Barthelmé.

På kvällen blir det ett besök hos kocken Jean-Yves Schillinger på restaurang JY’S i Colmar. Efter många år på restauranger i New York återvände han hem för att ta upp de alsassiska mattraditionerna men i en modernare tappning.

– Jag vill göra något nytt och annorlunda av den mat som förknippas med Alsace. Det har visat sig vara ett uppskattat koncept inte minst hos de yngre gästerna, som i dag reser mycket och inspirerats av världens alla kök, säger Jean-Yves.

När jag nu efter åtskilliga besök i Alsace i första hand är här för att få en försmak av julen måste jag åter besöka min favoritby Kaysersberg. När ortens son läkaren, prästen, musikern och Nobelpristagaren Albert Schweitzer lät de första tonerna av Johannespassionen stiga mot valven i 1100-talskyrkan var det en ung vinmakare vid namn Marcel Blanck som stod bredvid och vände notbladen.

I grannbyn Kientzheim några mil nordväst om Colmar ligger ett hus med putsade fasader som rymmer vintraditioner sedan början av 1600-talet, Domaine Paul Blanck. Det är i detta område med en radie av ett par mil runt vindistriktets huvudstad Colmar, som de mest namnkunniga vingårdarna ligger. En av dessa vinmakare är nämnde Marcel Blanck. På Domaine Paul Blanck ryms vintraditioner sedan början av 1600-talet. Stafettpinnen har han i dag lämnat över till sonen Philippe och brorsonen Frédéric, men hans kunnande genomsyrar fortfarande produktionen.

När jag för flera år sedan fick en pratstund med Marcel Blanck högt uppe på en av vinsluttningarna ovanför Kaysersberg plockade han fram en flaska vin och glas ur sin ryggsäck och pekade sedan med handen ner mot bykyrkan nedanför oss.

– Det var där nere jag som grabb assisterade Albert Schweitzer och det var där min passion för musik föddes. Jag komponerar därför mina viner på ett liknande sätt som en kompositör skriver musik. Det låter kanske konstigt i mångas öron.

Medan vi smuttade på det medhavda vinet pekade han ut var den gamla slottsruinen från 1200-talet låg, var Frankrikes första allmänna badhus från 1612 var beläget och var Albert Schweitzers museum, som i dag är inrymt i hans födelsehus, gömde sig.

Läs fler resereportage här

1. Alsace, 2. Colmar, 3. Riquewir, 4. Turckheim, 5. Eguisheim, 6. Kaysersberg-Vignoble, 7. Wettolsheim, 8. Illhaeusern.