Här får stressade själar ro

Himlen är mörkt midvinterblå och klockan är strax efter åtta på morgonen när Lennart Pittja, i rejäla vinterkläder och med ett varmt leende, möter på tågstationen i Gällivare.

Snön som ligger i meterdjupa drivor knarrar under fötterna och ljuset så här års är något alldeles speciellt. När inte stjärnorna tindrar och norrskenet dansar är himlen ljust pastellfärgad i rosa, djupblå och lila. Det är just den sortens sagovinter som stora delar av södra Sverige nu för tiden får alldeles för lite av.

En god stund senare sitter vi på var sitt renskinn vid en liten sprakande brasa som Lennart tänt i Nábrreluokta, nere vid Luleälvens strand i världsarvet Laponia. Lennart wokar rårivna grönsaker och steker gurpi, malet och rökt renkött, över elden. Kokkaffet puttrar i en sotig panna.

– Kaffepåsen i renskinn var min pappas. Jag har den med mig i alla väder. Pappa var renskötare och när jag växte upp flyttade vi två gånger om året för att följa renarna.

Lennart har egna renar nu men är bofast i Gällivare året om.

– Den dagliga tillsynen av renarna sköter min bror som är renskötare på heltid. Renarnas förflyttning och behov har präglat våra liv i generationer. Jag har en väldigt stark känslomässig koppling till renen.

För en stadsbo söderifrån är det svårt att före­ställa sig en vildare trakt. Tystnaden och de vita vidderna över den islagda älven kryper på något vis in under huden och känns i magen. För Lennart är fjällvärlden med storskog och myrar mycket mer än så.

– Här i området har min familj och mina förfäder bott sedan urminnes tider men vi har inte lämnat några spår. När de unika naturvärdena kopplades samman med samekulturen blev det världsarv!

Världsarvet Laponia i norra Lappland är till ytan något mindre än Skåne och innefattar nationalparkerna Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet och Muddus, samt naturreservaten Sjávna och Stubbá.

”Lappland” är för övrigt ett begrepp som Lennart aldrig använder, trots att det är namnet på ett svenskt landskap.

– Jag använder Sápmi, det samiska namnet på vårt land, en nation som saknar riksgränser men som har samma språk, historia och kultur. Sápmi betyder både sameland och samefolk, och är ett namn på den här regionen som jag hoppas att fler vill använda.

Ett snöbollskast från elden vid älvstranden har Lennart placerat fem stora tältkåtor på var sin plattform i trä. Invändigt har de trägolv, kaminer och riktiga sängar. Hit kommer nu människor från när och fjärran för att ”göra ingenting”. För Lennart är det ett sätt att med stolthet visa upp sin kultur och samtidigt få ekonomi i det. Gästerna får låna varma skoteroveraller, kängor, mössa och vantar så att alla ska kunna vistas utomhus utan att frysa. Redan premiärvintern förra året utsågs detta Sápmi nature camp av tidningen National Geographic till en av världens mest hållbara och minnesvärda upplevelser.

– Man kan se det som ett problem att man inte kan ladda mobilen här eller att det varken finns el eller rinnande vatten, säger Lennart. Jag tycker att det är en fördel.

Det tycker de flesta gästerna också, har det visat sig. Mångas mer eller mindre tvångsmässiga ångest över att plötsligt inte ständigt vara online släpper i den snöiga tystnaden. Då är det riktigt vilsamt.

Med att ”göra ingenting” menar Lennart att han inte har planerat några specifika aktiviteter vid några bestämda klockslag.

– Att få hämta vatten och fixa ved, känna kylan mot kinden, dofta på röklukten från elden och att få bo ute i naturen är väldigt exotiskt för många. Många har heller ingen relation till hur man klär sig smart i lager på lager med ull närmast kroppen eller hur man värmer vatten och tvättar sig med hjälp av en balja, en kroppsdel i taget. En amerikansk familj som kom hit efter att ha landat i Kiruna med sitt privata jetplan var helt lyriska. De hade rest över hela världen men hade aldrig upplevt något liknande.

Bara sex månader om året står tältkåtorna där, på Lennarts familjs sameby Unna Tjerusjs ren­betesmarker. I mars packas rubbet ihop och sätts inte upp igen förrän till hösten.

– Här finns plats för tio gäster åt gången och det är ett medvetet val, säger Lennart. Blir det fullt får folk ställa sig i kö.

Att spänna på sig skidor och i makligt tempo ge sig ut på tur genom den snötäckta gammel­skogen ingår i Lennarts definition av att ”göra ingenting”. Så det gör vi. Lennart tar täten och spårar i den knädjupa snön. Han stannar ideligen för att peka på olika lavar och spår av djur som ripa, älg och ren.

Snön för dagen är åppås, får vi veta.

– Det är kall, fluffig snö och orörd snö där renar inte har betat, säger Lennart och bekräftar att det är precis så som det sägs, att samerna verkligen har sisådär 300 olika namn på lika många olika sorters snö.

Många av begreppen har att göra med skidåkning som har djupa rötter i den samiska kulturen. Olika termer och nyanser ger svar på frågor som: Fastnar snön under skidorna? Hur mycket fastnar den? Bär den? Hur mycket bär den? Glider den? Hur mycket glider den?

– Min pappa kunde vara ute på skidor i en vecka i sträck för att följa renarna, berättar Lennart. Varje natt sov han under en gran eller i en traditionell kåta. Det blev förstås stor skillnad när skotern kom och han kunde åka hem till familjen varje kväll.

Stjärnhimlen hör till de naturfenomen som i takt med att städer världen över växer och blir ljusare blir allt svårare att se. När Los Angeles för lite drygt tjugo år sedan drabbades av en jordbävning blev det strömavbrott och allt slocknade. På natten sägs det att förskräckta invånare ringde till larmcentralen och anmälde att de såg ett gigantiskt och hotfullt silvermoln ovanför staden. Det var första gången de såg Vintergatan.

– Jag tror att det är viktigt för oss människor att förstå hur saker och ting hänger ihop i naturen, säger Lennart. Det händer något med oss när vi är ute i naturen på riktigt. Vi förstår att vi är del av en större helhet. En riktig stjärnhimmel och norrsken är förstås en upplevelse och mörkret i sig är ju inte farligt. Här finns det tid att prata, fundera, tänka och känna efter. Det är påtagligt ofta som mina gäster kommenterar just det. Inget ont om puben i stan men det blir inte samma sak.

Klimatförändringarna märks tydligt i Sápmi, med blötare höstar och vintrar.

– Samer och inuiter sade ifrån 15 år innan någon annan ens började ana förändringarna. Vi hade kunnat tjäna minst 15 år i klimatarbetet om det hade funnits en annan attityd till uråldrig kunskap och om människor runtikring hade lyssnat.

Sina traditionella kläder bär Lennart bara vid speciella tillfällen, som bröllop och fest. Till vardags är han klädd som de flesta andra.

– Det samiska är fortfarande väldigt exotiskt på ett lite märkligt sätt. För att jag ska kunna förklara sådant som är självklart i den samiska kulturen måste jag gå via den egentligen betydligt mer avlägsna amerikanska indiankulturen. Ingen förstår vad en nåjd är – förrän jag säger medicinman. Vad får en vanlig, svensk skolklass egentligen lära sig om samer?

Att det i världen susar, brusar, jäktas, skyndas, sovs för lite och att allt fler känner att det är dags att säga stopp kan förstås vara en bidragande orsak till omvärldens nyvaknade intresse för att tillbringa mer tid i naturen, och för att lära mer om samisk kultur. Lennart har hur som helst redan haft gäster från fem olika världsdelar inklusive Australien. Flera datum 2019 är redan fullbokade.

I närheten av de fem tältkåtorna finns en timrad liten stuga och en vedeldad bastu. I skenet av stearinljus och en knastrande brasa bjuder Lennart på varmrökt röding som han fiskat själv. Till efterrätt trollar han fram glass och egenplockade hjortron.

– Om du hör något utanför tältkåtan i natt så behöver du inte vara rädd, säger han. Det är bara renarna som går förbi.