Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Många stigar upp mot friheten

Riomaggiore – en pärla i den italienska nationalparken Cinque Terre, som ligger i Ligurien.
Riomaggiore – en pärla i den italienska nationalparken Cinque Terre, som ligger i Ligurien. Foto: Anette Nantell

Fem små byar klamrar sig fast vid klipporna i det italienska världsarvet Cinque Terre, ett kulturlandskap som gjort för vandringar.

En daggfrisk morgon ger vi oss ut på en lång vandring från den lilla kuststaden Riomaggiore till Colle del Telegrafo, telegrafstationen, högt uppe i bergen. Riomaggiore är den sista staden i ett pärlband på fem städer som ligger i den nord­italienska nationalparken Cinque Terre på kuststräckan söder om Genua. Landskapet stiger rätt upp ur havet. Det är vilt, samtidigt genombrutet av urgamla terrassodlingar som kammar bergen i bågformade räfflor. Branta stigar löper genom hela det väldiga bergsmassivet.

Det är fortfarande kyligt i luften. Vi går långsamt, lätt framåtlutade. Pinjeträdens doft fyller luften. Först är stigen ojämn, stenig och brant, men efter en timmes vandring når vi en platå och stigningen avtar.

Vi möter en skolklass med sina lärare i täten som varit på morgonexkursion till klost­ret Montenero där man kan dricka vatten och äta vandrarlunch. Vi möter också några familjer, en på mountainbike som man kan hyra. Även häst finns att hyra. Men vi fortsätter till fots. Så här alldeles i början av säsongen är det ingen trängsel här uppe.

Så når vi fram till klostret, men fortsätter vandringen. Så småningom förvandlas stigen till en väg. Här ligger många villor inne i grönskan. Då och då får man en glimt av havet som breder ut sig nedanför bergskedjan. Ett oändligt blått.

Efter två timmar är vi framme vid Colle del Telegrafo, en turiststation med servering belägen intill en öppen plats. Man kan köra bil hit och härifrån går också en stig vidare in i pinjeskogen.

Vi slår oss ner vid ett bord utanför kaféet, men nu börjar det blåsa kallt. Inne på serveringen är man dock skyddad och kan njuta av solen. När vi kommer ut igen ser vi att en stig går upp mot telegrafmasten som ligger allra högst upp på bergets topp. Där uppe går en alternativ vandringsled på bergskammen som man kan följa ända till andra änden av Cinque Terre. Dit vill vi!

Vi börjar gå längs stigen, men det dröjer inte länge så förvandlas den till rena rama klätterstegen. Här får man nästan krypa framåt och ta både händer och fötter till hjälp. Efter ett tag ger vi upp. På vägen tillbaka till klostret vill vi pröva en annan stig, men också den är för svår för oss. På nytt vänder vi om och tar i stället samma väg tillbaka som vi kom. När vi når fram till klostret är vi smått euforiska av ansträngningen. Vi sätter oss på en bänk och ser ut över bukten, blåare än blå och med de terrasserade bergen som gröna ridåer runt om. Här och var små städer, utkastade som broscher i landskapet. Det är så vackert att vi tappar andan. Sedan somnar vi.

Vandringen upp till Colle del Telegrafo är bara ett alternativ bland många i Cinque Terre. Man kan gå Via dellAmore, Kärleksstigen, längs havet mellan Riomaggiore och Manarola, eller mellan doftande kryddväxter upp till Torre Guardiola. Eller man kan ta tåget som trafikerar kusten från Genua och hela vägen till La Spezia och stiga av i Corniglia och vandra vidare till Vernazza och Monterosso al Mare, de två nordligaste städerna av Cinque Terres fem. På sina håll står varningsskyltar uppsatta. Vägen är osäker på grund av oväder, men i själva verket är det kanske leden som aldrig blivit riktigt färdig.

Men mellan Corniglia och Vernazza är det inga problem, även om stigen ofta är brant och stenig. Vi passerar en olivlund med skördenät hängande mellan träden. Här picknickar familjer på helgerna. Plötsligt ser vi Vernazza nedanför oss, en fantastisk stad anlagd på en utskjutande udde i havet. Som ett smycke ligger den där i soldiset, ett glänsande spänne i kustbältet. I Monterosso äter vi musslor på kajserveringen, den godaste maten under hela vår vistelse. Musslorna är stora, gula och doftar vin. Maten är vi annars inte bortskämda med i "vår" stad, Riomaggiore. Den är dyr och ibland rent av illa lagad. Att köpa och laga själv är inte billigt det heller.

På morgonen går jag ner och köper nybakat bröd i speceriaffären som även tillhandahåller ost, mjölk, frukt och charkuterier. Samt givetvis vin. Damen bakom disken är lagom morgonsur, klockan är bara sju. Gatan håller på att vakna till liv, en märklig klyfta mellan ett par höga husväggar där tvätten fladdrar på sina linor och man ser rätt in till grannen på andra sidan. Sopbilen kommer farande. För att nå Riomaggiore från järnvägsstationen får man gå genom en lång tunnel genom berget; staden ligger på insidan av bergskammen, tåget går på utsidan, längs havet. Här går tanken till BjØrnstjerne BjØrnsons rader om den norska fjordvärlden, dess skönhet och instängdhet: "Ud vill jeg! Och sa langt, langt bort!" De som Lydia citerade för Arvid i Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Att bo i Riomaggiore skulle göra mig galen.

Det är bara att sätta på sig vandringssandalerna och klättra upp mot friheten.

Resa dit: Vi åkte Lufthansa till

Resa dit: Vi åkte Lufthansa till Pisa via München för 2 530 kr t/r. Från Pisa vidare med tåg till Riomaggiore.
Resa runt: Per tåg! Billiga tredagarsbiljetter för hela området inköpes på stationen.
Logi: Av familjeresebyrån La Famiglia hyrde vi en liten lägenhet med två rum och kök och två badrum för 114 euro per natt för fyra personer. Städning, lakan och handdukar ingick. La Famiglia kan nås via Charlotta Raffone, Bokningsbyrån La Famiglia, Pärt-Antonsgatan 70, 426 79, Västra Frölunda, tel: 031-139585, hemsida: www.lafamiglia.se.
Världsarv: Kulturlandskapet i Cinque Terre är ett av Italiens 40 arv.