Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Resor

Magisk stämning i Marrakech

Kontrasterna är slående i ”Saharas Paris”. Turisttäta gränder och luftiga innergårdar. Fattiga tiggare och hetsiga handlare. DN:s reporter Anna Bodin och fotograf Anette Nantell möter den magiska stämningen i Marrakech.

Det är sen kväll när flygplatstaxin stannar vid ingången till gamla stan i Marrakech. Medinan är en tusenårig handelsplats för karavanleder genom Sahara. En bärare flyttar över våra resväskor från bilens bagagelucka till en träkärra som luktar åsnespillning. Vi träder in i svunna århundraden.

Rakt fram ligger Jemaa el-Fna. Matlagningsångorna ryker från långborden som står dukade under bar natthimmel. Torget är en sjudande häxkittel. En försäljare försöker truga på oss utdragna kindtänder med gulnade rötter. I blöja, glitterklänning och kedja poserar en apa på turistaxlar mot dirhams eller euros. Flöjtblåsare tjusar kobror att ringla upp och resa sig svajande.

Överallt pågår en febrig kommers. Det ligger mycket i vår välberesta kollegas råd: ”Håll er borta från stora torget. Västra halvklotets största turistfälla.”

Samtidigt, atmosfären är rätt magiskt oemotståndlig ändå. Vi dricker färskpressad mandarinjuice vid ett stånd och drar in doften av pyrande rökelse från ett annat. Glor på saffransgula kryddpyramider under ändlösa girlanger av ökendadlar med berbermusikernas handtrummor dunkande i öronen.

Naturligtvis vill vi bo här inne i medinan. Marrakech gamla centrum bakom sina fem meter höga murar från 1100-talet försattes i stadsplanemässig törnrosasömn när franska kolonialmakten byggde europeiskt präglade kvarter utanför befästningsverket, och finns i dag med på Unescos världsarvslista.

Färgskalan på fasaderna är strikt reglerad till rosa, orange och beige. Svarta dörrar är förbjudna och inga byggnader förutom minareten på Koutoubiamoskén, som tronar 77 meter över gycklarna och månglarna på Jemaa el–Fna, får vara högre än ett palmträd.

Vid torgets nordöstra hörn viker vi in i en liten gränd och tar en ännu mindre passage till höger som slutar i ett återvändsprång. Ett par äcklade steg åt sidan från några avhuggna hönshuvuden, som grannhusets katter slåss om, så är vi framme vid Riad dar yammi där vi har bokat två av etablissemangets fyra rum.

Hotelldirektör Karim tar emot. En riad är ett traditionellt marockanskt hus eller palats med en innergård, förklarar han samtidigt som han bjuder på hett, sött myntaté i utsirade glas och ”cornes de gazelle”, mandelmjölskakor smaksatta med apelsinblommor.

Det är fattigt folk som bor i medinan, enligt Karim. Successivt förändras dock områdets karaktär när rikt folk köper upp de traditionella riaderna, där släktena har följt varandra och generationerna bott tillsammans sedan 1700– eller 1800–talet, och förvandlar hemmen till hotell.

Själv bor han i en sådan förortsvilla och på nätterna huserar hotellgästerna själva i Riad dar yammi. Vi sätter oss en stund på takterrassen och tittar på den liggande halvmånen innan vi går till sängs. Alldeles för få timmar senare vaknar vi med varsitt ryck.

– Allahu akbar!

Klockan är fem. En muezzin kallar Marrakech muslimer till bön från Koutoubiaminareten. När han slutar tar böneutroparen i grannmoskén vid. Röststafetten fortsätter högt och ihållande tills vi är klarvakna. Vi inväntar Fatima, som lagar vår frukost på nygräddade pannkakor och fruktsallad med knastriga, rödskimrande granatäpplekärnor, och sedan ger vi oss ut i soukerna.

Medinans basarkvarter börjar vid Jemaa el–Fna och förgrenar sig norrut i en myllrande labyrint av trånga, vindlande gränder som mynnar ut vid koranskolan Ben Youssef. Här nere råder ständig halvdager på grund av de flätade palmbladsmattor som har spänts mellan hustaken.

Butiker, stånd, marknader och verkstäder ligger dikt mot varandra utan minsta mellanrum och trots lagar mot alltför aggressiva försäljningstaktiker känner vi oss ganska påhoppade.

– Stig in i min affär. Vad vill ni ha? Vilket pris vill ni betala? frågar oss den fjärde försäljaren på fyra meter.

Vi beser turistkrafs och skickligt konsthantverk. Hängande lyktor i utsirad metall med kulörta glas. Sittpuffar i kamelskinn. Emaljerade terrakottaskålar med nickelbård. Tofsar i alla färger och storlekar. Tofflor. Tyger. Indigoblå, saffransgula och vallmoröda berbermattor.

– Titta, bara titta, säger flera försäljare surt på svenska när vi går vidare utan att köpa något.

– Vi ska inte handla nu. Vi är på väg till koranskolan.

– Killen här visar er bästa vägen.

– Nej tack, det behövs inte.

Naturligtvis gör han det ändå. Självklart ska han ha dirhams. Inte sällan förbyts förbindligheten i förakt när vi håller fast vid att vi inte har bett om tjänsten och därför inte heller tänker betala.

– Fucking tourists!

Inne i koranskolan Ben Youssef glömmer vi världens larm och faller i fridfull beundran över byggnadens småskaliga ornamentik i stuck och trä och den geometriska mosaiken. Koranskolan var en av Nordafrikas största och tros ha haft uppemot 900 studenter. Den grundades på 1300-talet, byggdes om helt på 1500-talet och användes ända fram till 1960.

Marrakech museum ligger precis intill men vi går i stället till närbelägna Café des epices för nu är det dags för kaffe. När vi har klättrar uppför kaféets trappor ser vi ända bort till Atlasbergets snötäckta kedja.

En välbehövlig långfika senare ger vi oss styrkta ut i tumultet och kommersen igen. Under ett parasoll sitter en grupp kvinnor på huk. De siktar torkade blad från hennabusken till ett ärggrönt pulver som de målar i typiska hand– och fotledsmönster direkt på huden, där färgen förvandlas till roströd.

Bahiapalatset är fullt av turister som fotar i kors. Palatset är byggt av två storvisirer, en far och son så förmögna att själve sultanen avundades dem. En liten bit bort ligger Badipalatset, som var ännu praktfullare med fyra sjunkna trädgårdar och väggar och tak belagda av guld från Timbuktu. Där finns bara ruiner kvar.

Efter alla dessa sevärdheter är det skönt att slinka in på ett av medinans många hamam. Badets tvätterskor skrubbar oss hårdhänt från topp till tå och packar in oss i rhassoul, en naturlig minerallera från Atlasbergen som marockanska kvinnor har nyttjat i århundraden.

Renare än någonsin masseras vi med arganolja från träd som bara växer här, på gränsen mot Saharaöknen. På kvällen är det middag på finrestaurang. Hästdroskan släpper av oss vid ett murat portvalv. En man i babouches och djellaba, uppåtsvängda tofflor och ökenstamfolkens fotsida, bruna rock med huva, möter oss.

Han är som kliven ur rymdeposet ”Star Wars”. Regissören George Lucas spelade in en del av filmscenerna i Marrakech och djellaban tjänade förebild till dräkten som bärs av sandfolket på planeten Tatooine.

Vi hade aldrig hittat Le Tobsils enkla fasad och anonyma port utan hjälp av denne medinans jedikrigare. När han öppnar dörren byter vi berättelse och kliver rakt in i ”Tusen och en natt”, där ljuslågorna flämtar över rosenbladsbeströdda damastdukar. Innergården är täckt av tjocka, äkta mattor. En musiker dansar barfota mellan borden samtidigt som han rör huvudet så att tofsen på hans broderade kalott snurrar likt en satellit runt hans hjässa.

Rätterna avlöser varandra: Kyckling tagine, tillagad med honung, sesamfrö och kanel i en lergryta med toppigt lock. Lamm med couscous, russin och oliver. Inkokt päron med apelsin, mandel och druvor. Maräng med apelsinkräm, knäckflarn och sirapssås. Som alltid avslutas måltiden med myntate.

På hemvägen passerar vi en mor som sitter och tigger en bit ifrån vår riad. Vi såg henne tidigare i dag. Då klängde hennes båda barn på henne samtidigt som de åt var sin brödbulle. Nu har de somnat på en kartongbit intill henne. All den tid som vi har ägnat åt att uppleva magin som medinan i Marrakech erbjuder har de tre tillbringat på samma gatplätt.

Vi påminns om att Marocko är det fattigaste av länderna i Nordafrika norr om Sahara. Bara drygt hälften av de vuxna kan läsa och skriva. Trygghetsförsäkringarna som finns betalas av arbetsmarknadens parter och eftersom arbetslösheten är stor står många utanför.

Turismen utgör en mycket stor del av landets ekonomi. År 2012 besökte 9,4 miljoner utländska turister Marocko. De rikaste av dem samlas i tiggarfria reservat som det mytomspunna hotellet La Mamounia. Vi beslutar oss för att göra ett studiebesök.

Från den bevakade gatuentrén går välskötta gångar genom de snart 300–åriga hotellträdgårdarna upp mot huvudbyggnaden, en korsning av art déco och morisk design från 1923. En enorm swimmingpool glittrar trolskt mellan palm­alléerna.

Ryske presidenten Vladimir Putin höll bröllopsfest för sin yngsta dotter på La Mamounia. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill återvände på sin tid hit många gånger. Han kallade Marrakech för ”Saharas Paris”.

Under Casablancakonferensen 1943, där de allierades strategi för Europa under andra världskriget planerades, försökte Churchill locka med USA:s president Franklin D. Roosevelt till Marrakech på en time-out. Läget var kritiskt och Roosevelt tvekade. ”Låt oss tillbringa två dagar där. Jag måste vara med dig när du ser solnedgången över Atlasbergen”, insisterade Churchill.

De båda krigsledarna lämnade Casablanca för den mytomspunna ökenstaden, där de bevittnade hur kvällsrodnanden färgade snön på bergskedjan ljusröd.

”Jag känner mig som en sultan, du får kyssa min hand, min kära”, sade Roosevelt till Churchill.

Fullt av små hotell

Resa hit och tänka på

Norwegian flyger direkt från Stockholm och Köpenhamn. Enklast och billigast. Lördag–lördag i december kostar en tur- och returresa från Stockholm 3 400 kronor om den beställs en dag i förväg.

Bästa tiden att åka är höst och vår.

Fredagar är som våra söndagar, då är museer och liknande stängda.

Bo

Gamla stan är full av privata hotell med en handfull rum. Vi bodde på Riad dar yammi några minuter från Jemaa el–Fna för knappt 550 kronor per natt och person. Hotellet har två små tak­terrasser och stenhårda sängar. En enklare frukost ingår.

I närheten ligger Riad Lhena, som ingår i en mindre svenskägd kedja av riader. Hotellet får bra kritik av de boende. Rent och snyggt, med bra sängar, fantastiska frukostar och en härlig takterrass. Priset per dubbelrum ligger från 70 euro per natt till 100 euro under högsäsong.

Le Rihani är en vacker riad bara ett hundratal meter från det hysteriska folklivet kring Djemaa el-Fna. Men i innergårdens vackra trädgård råder ett paradisiskt lugn. Tiotalet rum, som alla är olika inredda. De enklare cirka 1 000 kronor per natt. Om du har råd, boka en av tusen och en natt-sviterna för cirka 1 500 kronor.

Ett dubbelrum på lyxiga La Mamounia för två personer i januari kostar från 640 euro natten (5 928 kronor).

Äta och dricka

La Trattoria är en ombyggd, elegant och klassisk riad med italiensk meny. God mat i fantastisk miljö med skön kolonialkänsla. Pastarätterna kostar 100 kronor.

Le Tobsil erbjuder femrättersmeny uppdukad på rosenbladsabeströdda damastdukar för 530 kronor per person. Då ingår vin till varje rätt.

La Maison Arabe, är lyxig finedining med genuin marockansk mat. Dyrt med inhemska mått, en trerättersmiddag för två runt 1 000 kronor, men allt är mycket vällagat och miljön kring dammen i restaurangen är magnifik.

La Mamounia kostar en enda daiquiri 190 kronor men då betalar man för miljön också.