Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Påsköns jättar eggar fantasin

Det är svårt att tänka sig något mer mytomspunnet resmål än Påskön, denna lilla isolerade ö långt ute i Stilla havet. Namnet kommer sig av att det var en påskafton som en holländsk amiral klev i land. DN resor for dit nära 300 år senare.

En tupp har redan börjat gala fast det ännu är närmare två timmar till soluppgången, men annars är det stilla på de trädkantade gatorna i Hanga Roa och inga människor syns till när jag sätter tändningsnyckeln i låset på den skruttiga jeepen och rullar i väg österut.

Inne i samhället lyser gatlyktorna upp vägar, låga bungalower och kokospalmer, men efter bara någon kilometer kommer det enda ljuset från jeepens strålkastare. Då stannar jag bilen, stänger av motor och ljus och kliver ut i den ljumma sammetsnatten.

Där ovan mig gnistrar miljoner stjärnor, Vintergatan ser precis ut som den ska – ett mjölkvitt lysande band över himlavalvet. Och i söder syns Södra korset, himlavalvets stjärnbild och det södra halvklotets motsvarighet till Polstjärnan i norr – perfekt att navigera efter på Stilla havet. Exempelvis om farkosten är en dubbelkanot, som de första människor som kom till Påskön använde.

Men navigationskonst räckte inte ensamt till, de måste ha haft en rejäl dos tur också. Påskön ligger hundratals mil från närmsta grannö.

Namnet Påskön hittade den första europén, den holländska amiralen Jacob Roggeveen på när hans mannar landsteg på påskdagen 1722. De många som redan levde på ön kallade den för något annat – vad vet man faktiskt inte med säkerhet. Inte heller vet man säkert när de första människorna kom hit i sina kanoter. De mest vedertagna uppskattningarna pekar mot den tidsperiod som vi i Sverige känner som vikingatiden, men det finns forskare som menar att öborna anlände långt senare. I dag kallar öborna själva sin ö för Rapa Nui.

Thor Heyerdahl lanserade efter sin Kon-Tiki-resa idén att Påsköns första invånare skulle ha kommit från Sydamerika, men ytterst få andra forskare har nappat på den teorin då varken havsströmmarnas riktning eller de kulturella likheterna med resten av Polynesien tyder på detta.

Ändå har Heyerdahls forskningsprojekt på ön varit viktiga på många sätt. På en kulle ovanför den härliga sandstranden i Anakena i nordost, öns enda någorlunda skyddade havsvik, står en mäktig moai – en av Påsköns världsberömda stenstatyer som alla föreställer anfäder till dem som en gång levde här. Just den här 55 ton tunga moaien restes åter av en grupp öbor ledda av Heyerdahl 1955. Senare har den för ön så typiska stenplattformen strax intill fått tillbaks alla sina sju moai-statyer, flera av dem med märkliga röda stenblock på huvudet – pukao – som tros föreställa hattar eller håruppsättningar. Bara ett i en lång rad mysterier som vi antagligen aldrig får ett säkert svar på.

Foto: Johan ÖbergAnakenastranden ligger inne i Påsköns enda skyddade vik. Här lär de första människorna ha landat med sina dubbelkanoter för cirka tusen år sen. Foto: Johan Öberg

Men sköna dagar tänker dagens få besökare i Anakena mer på sol och hav än på moaier. Snälla vågor rullar in mot den vita sanden och förvandlas från kristallklart turkost hav till vitt fräsande skum närmast land. Lite blåsigare dagar fungerar vågorna fint för kroppssurfing.

Anakenastranden, kantad av gängliga kokospalmer, kvalar lätt in på epitetet paradisstrand och har dessutom de enda serveringarna på hela ön bortom Hanga Roa, där nästa alla dagens påsköbor huserar. Av dessa närmare 6.000 personer är ungefär hälften polynesier och resten chilenare. Ön tillhör sedan 1800-talet Chile, drygt fem timmars flygresa rakt österut.

Bortom Hanga Roa är det mest folktomma grästäckta hedar, som inte så lite påminner om delar av Irlands västkust. Hedlandet på den 164 kvadratkilometer stora Påskön (lite mindre än Värmdö) sträcker sig från topparna på de många vulkankonerna ända ner till havet där vassa svarta lavaklippor tar vid, ständigt nötta av Stilla havets vågor.

Det gör att man med hyrbil, till fots eller på cykel verkligen kan njuta av stillheten ute i naturen med sina många flockar av förvildade hästar och de otaliga plattformarna – ahu – längs hela kusten. På de flesta av dessa stod en gång i tiden stora moaiskulpturer, alla med ansiktena vända bort från havet. De flesta ligger där än i dag och de som står upp har rests igen i modern tid.

Foto: Johan Öberg

 

”När de första solstrålarna denna dag träffar moaiskulpturerna känner man kraften i dess märkliga siluetter. Vildhästarna blir lite stirriga, gnägganden hörs och skulpturerna kastar långa, tunga skuggor över oss tillfälliga besökare på denna märkliga ö som trots all forskning ser ut att få behålla de flesta av sina hemligheter för alltid.”

 

Forskarna tror att dessa jättar skapades under en 300-årsperiod som tog slut på 1500-talet. Och allihop föddes på samma plats – inne i och på de yttre sluttningarna av vulkanen Ranu Raraku i öster.

Det här är den mest magiska platsen på hela den mystiska ön, trots tuff konkurrens. Här finns otaliga halvfärdiga och färdiga men av någon anledning aldrig bortfraktade moaiskulpturer med en vikt från cirka tio ton upp till smått obegripliga 180. Hur de flyttades över hela den kuperade ön är det ingen som säkert vet. Man har gjort olika försök som visat att det inte är så omöjligt som det vid en första anblick kan tyckas – åtminstone så länge det fanns gott om stockar som statyerna kunde flyttas över.

När européerna besökte ön på slutet av 1700- och början av 1800-talet hade dock till slut alla de nästan 900 jätteskulpturerna välts omkull.

Den mest vedertagna teorin om vad detta berodde på är att det förekommit inbördesstrider på ön som ska ha genomgått en ekologisk katastrof på grund av överutnyttjande av öns begränsade resurser.

Att odlingstekniken förfinades med planteringar innanför vindskydd av sten hjälpte föga, lika lite som att man testade ny föda. De ymniga skogarna var redan borta, jorden gav inte lika bra skördar och föda som sköldpaddor, fågelägg och skaldjur hade sinat. Och utan trädstammar kunde dessa erfarna sjöfarare inte längre bygga sina kanoter för havsfiske – eller för att fly ön och söka ett nytt hem. De som mest uppemot 10 000 invånarna man trott kan ha levt här var fast på sin ö som förvandlats från paradis till mardröm.

Foto: Johan Öberg

Tidigare i år presenterades ännu en ny teori om öns högkultur och dess undergång. Arkeologen Carl Lipo skriver i den brittiska forskningstidskriften Antiquity att befolkningen förmodligen aldrig varit större än de cirka 3 000 personer som bodde där när européerna anlände och att ön förmodligen aldrig genomgått vare sig en ekologisk katastrof eller sett några brutala inbördesstrider. Lipo avfärdar teorierna om de många vassa vulkanstenar man funnit och som forskarna trott var vapen. Att befolkningen efter européernas ankomst minskade drastiskt ska enligt Lipo berott på nya sjukdomar som besökarna haft med sig.

Sista ordet är garanterat inte sagt om Påsköns fantasieggande mysterier.

Vita besökare på 1800-talet beskrev ofta Påsköborna som utmärglade och det enda som fanns i båtväg var primitiva vassflottar. En unik kultur föll samman, men innan dess hann den med en sista storhetstid, centrerad kring kulten om fågelmannen på 1800-talet.

Det var då som den ännu välbevarade stenhusbyn Orongo på vulkanen Rano Kaus kraterkant uppfördes. Där uppifrån tävlade unga män en gång om året om att klättra ner för det 300 meter höga stupet, simma rakt ut i havet till två små klippöar, hitta ett ägg från en sottärna och sen komma levande tillbaks samma väg med ett helt ägg till byn uppe på vulkanen. Vinnaren korades till fågelman och hans klan styrde sen ön tills det var dags för nästa års tävling.

I Orongo finns hundratals vindnötta hällristningar föreställande fågelmän och olika fertilitetssymboler. Sådana hittar man också i en av de stora havsgrottorna vid vulkanens fot och ibland inristade på redan välta moaier.

Under denna tid utvecklades också det märkliga skriftspråk som bevarats på flera trätavlor men som ingen i dag vet hur det ska tolkas, även om det finns teorier om att de tättskrivna rongorongo-tavlorna snarast utgör stödord till improviserat berättande av myter.

Dödsstöten för Påsköns unika kultur kom med de peruanska slavhandlare som förde bort tusentals öbor till en för tidig död 1862. Till slut var befolkningen nere på några hundra personer.

Stjärnhimlens alla små nålsögon av ljus börjar så smått få konkurrens av gryningsljuset i öster när jag nått fram med jeepen till Ahu Tongariki – öns allra mäktigaste stenplattform. Den är drygt 150 meter lång och ett par meter hög och kröns av 15 stenjättar på rad.

När solen sakta närmar sig horisonten underifrån blir molnen till guld och när de första solstrålarna denna dag träffar moaiskulpturerna känner man kraften i dess märkliga siluetter. Vildhästarna blir lite stirriga, gnägganden hörs och skulpturerna kastar långa, tunga skuggor över oss tillfälliga besökare på denna märkliga ö som trots all forskning ser ut att få behålla de flesta av sina hemligheter för alltid.

Fakta. Påskön
  • Resa hit: LAN Chile har monopol på alla flyg till Påskön, både från Santiago och Tahiti. Till Santiago kan man flyga från Sverige via flera europeiska städer. KLM med byte i Amsterdam är ett smidigt alternativ. Alternativt kan man välja Air France via Paris och Tahiti. Lågprisbiljetter tur och retur Santiago kostar 8.500–11.000 kr och de oftast fullbokade flygen Santiago–Påskön kostar från 4.000 kr tur och retur och flygtiden drygt 5 timmar från både Santiago och Papeete på Tahiti – boka i god tid!
  • Ta sig runt: Guidade minibussturer kan bokas i förväg på nätet eller på plats någon dag i förväg. Priserna varierar – räkna med cirka 350 kronor för en heldag inklusive enkel lunch. Att hyra en jeep går på en femhundring. Tänk på att alla hyrbilar på ön är oförsäkrade. En olycka kan bli mycket dyr. Å andra sidan är uthyrarna inte så petiga med mindre märken och repor. Det finns också motorcyklar, mopeder och mountainbikes att hyra. På sina håll kan man dessutom rida. De flesta sevärdheterna nås på utmärkta asfaltsvägar. Avstånden är inte större än att det funkar att cykla, men var beredd på en hel del backar och stark sol. Delar av ön kan endast nås till fots – som toppen av den högsta vulkanen Teravaka eller trakten runt den näst högsta vulkanen Poike. Till vulkanen Ranu Rakus topp och byn Orongo finns det bilväg men också en vandringsled som nyttjats i hundratals år.
  • Nationalparksavgift: Stora delar av Påskön är världsarv och nationalpark. För tillträde till nationalparken måste biljett lösas – enklast direkt på flygplatsen vid ankomst. Den kostar 60 US dollar och måste visas upp för att bli insläppt till Orongo och Rano Raraku.

Foto: Johan ÖbergHanga Roa. Foto: Johan Öberg

  • Bo: Utbudet är brett och i stort sett alla hotell och pensionat på ön hämtar sina gäster på flygplatsen – oftast välkomnas man med en färsk blomsterkrans. Här finns allt från saftiga lyxhotellpriser till enkla familjeställen där en natt kan kosta under 300 kronor. De flesta hotellen ligger inne i Hanga Roa, men några exklusiva ligger så pass långt utanför att det inte är gångavstånd till staden. Man bör absolut boka rum i förväg i högsäsongen november–mars.
  • Äta: Så när som tre enkla serveringar vid Anakenastranden med grillspett och, ligger alla restauranger samlade inne i Hanga Roa. Utbudet är utmärkt – allt från mer exklusiva ställen med europeisk prisnivå till enklare hak med modesta priser. En personlig favorit är Kotaro, en japansk restaurang som drivs av en excentrisk, charmig chilenare och hans polynesiska fru.